”Att bli läst av andra är en bonus”

Intervju/Kultur
Desireé Ljungcrantz

FÖRFATTARINTERVJU. Desireé Ljungcrantz egenartade romandebut Hyperdulia undersöker barndom och språk på samma gång. Till detta fogas ett kuriosakabinett.

”Du vill bli läst, men det är inte därför du skriver. Du skriver för att bilderna, minnena, drömmarna bubblar inom dig och tar språklig gestalt. Ett måste.”

Så tänker jag när jag läser Desireé Ljungcrantz romandebut Hyperdulia som gavs ut på förlaget Ekström & Garay i juni. En till formatet nätt roman som banar nya stigar i litteraturen, någonstans mellan prosa och poesi, mellan barndom och encyklopedi, ett kuriosakabinett.

”Du undersöker barndomen och språket på samma gång. Utforskar ögonblicket snarare än handlingen. Natur och sinnlighet sammankopplas.”

Gubbens trädgård är en mötesplats om sommaren i Norrköping, en lummig trädgård med rosor och grönska, med öppna och slutna rum. Ett stenkast bort flyter den breda Strömmen genom staden, den kan ses genom de öppna luckorna i planket mot gatan.

– Jag hade väldigt roligt när jag skrev. Att bli läst av andra är en bonus, svarar Desireé Ljungcrantz när jag läst högt det jag skrivit och nu lämnar öppet för henne att berätta.

– Jag hade precis disputerat och var så trött. Jag hade semester och kunde bara skriva treordsmeningar, men sedan kom fantasin igång, hjärnan öppnade sig och leken fick plats i språket. Det var ljuvligt att vara helt fri i skrivandet.

Hyperdulia är en fantasifull gestaltning av barndomens ögonblick i avdelningen ”Dottern”. Magiska besvärjelser i ”Modern”. Snabba skisser genom livet i ”Mormodern”. Ett sammanförande ”Vi”. Prolog och Epilog.

De var tvungna att gå långsamt över björnmossan och stjärnmossan, inte nudda blåbärsrisens torra kvistar eller den krispiga fönsterlaven. Ingen fick höra dem där de med korgarna fulla med lingon och fuktiga kantareller i fickorna gick fram. Allra minst trollen. Det hände att hon såg deras klotstora ögon glimra där de låg likt stenbumlingar täckta av jord och stensöta och skalbaggar och tallbarr. (ur Hyperdulia)

– Jag vill inte tolka verket. Som författare vill jag inte låsa fast tolkningarna. Jag vill ge utrymme för att texten möter nya människor och blir till på nytt genom deras läsningar.

Desireé Ljungcrantz talar som en konstnär och visar sig ha skrivit poesi tidigare, ja förutom det akademiska skrivandet, essäer och krönikor. Desireé är genusvetare och litteraturvetare i en och samma doktorerade person. Dessutom med lite religionshistoria och svenska i det humanistiska bagaget.

Hon hyllar det svenska studiesystemets demokratiska uppdrag, att ge unga studenter tillträde till andra rum än de är vana vid, där de kan utveckla sina förmågor utan ekonomiska och sociala begränsningar.

– Jag är den första i släkten som pluggat vidare. Började på lärarprogrammet, det är klassiskt.

Men så läste lärarstudenterna både genus- och litteraturvetenskap under första året. Desireé Ljungcrantz hade hittat hem och bytte studieinriktning. Hon läste litteraturvetenskap på dagtid och genusvetenskapliga kurser på kvällstid (och drog igång Pride i Norrköping när hon ändå höll på).

– Litteratur är så spännande och existentiellt, som blir särskilt tydligt i många klassiker, säger hon och beskriver hur skönlitteraturen gestaltar filosofi, psykologi, miljöer, tider, samhällen och idéer.

Hyperdulia är ett ovanligt ord. Jag googlar och finner att det handlar om katolikernas tillbedjan till Madonnan, Maria, Jesu moder. Men någon enkel parallell till det religiösa måleriets kvinnodominerade treenighet, det som kallas Anna själv tredje efter Marias mor, är romanen inte, trots romanens tre kvinnliga subjekt.

Två andra Marior har Desireé som förebilder i sitt författarskap. Diktaren Maria Wine, som de litteraturvetenskapliga studierna gjorde henne bekant med, är den ena. Ungdomsförfattaren Maria Gripe, vars vardagsskildringar öppnar för det magiska, är den andra.

– Hon skriver väldigt fina barndomsskildringar. Där finns skuggbilder och magi och hon förenklar inte, säger Desireé som ringde upp och intervjuade sin favoritförfattare när eleverna i högstadiet skulle skriva ett författarporträtt i skolan. – Henne läser jag fortfarande.

Läsaren kan undra om det verkligen är en dotter, en mor och en mormoder eller om det är en och samma person som intar olika positioner i livet. ”Dottern” lägger pussel med sommardagars upplevelser och ”Modern” ägnar sig åt magiska ritualer för liv och död i texterna medan mormoderns livslinje skissas genom alla stadier.

– Visst skulle det kunna beskrivas som en kvinnlig gestaltning som tar upp det kanske mest förbjudna, fantasierna om att döda sitt eget, barn förklarar Desireé Ljungcrantz.
Hon vill ändå inte kalla sin romankonstruktion för ett feministiskt projekt.

– Jag vill inte fästa det där för berättelsen har flera möjliga teman och motiv. Det är berättelser som handlar om liv och död och lite däremellan, där exempelvis barndomen finns.

Parallellt med berättelsen löper fotnoterna, en under varje textavsnitt i den luftigt satta boken. Här är låneorden legio. Författaren presenterar ”ammoniter” (bläckfiskar som var samtida med dinosaurierna), ”ogham” (de keltiska irernas alfabet som motsvarar den nordiska futharken, runskriften) och begrepp som den ögonförvillande ”penrosiska trappan” (den går upp-upp-upp eller ner-ner-ner i sig själv, går runt utan slut).

– Jag kunde inte alla ord från början. När jag skrev associativt så hamnade jag på olika platser och i olika situationer, som gjorde att jag behövde läsa på. Jag fick utforska ytterligare, googla och slå i uppslagsverk. Att finna begrepp gjorde att jag fick utlopp för en nyfikenhet och upptäckarlust.

De 94 fotnoterna bildar ett kuriosakabinett, inte helt som en encyklopedi utan som nedslag med högst egna utvecklingar.

Vi fäster oss vid saker som fästingar fäster sig vid en ljumske, suger tag och vägrar släppa, brinner hellre inne med fotoalbumet än leva utan det, ångesten i skärvorna i den sönderslagna skålen från gammelmosterns skåp, tappad i farten, eller vad värre är, i en intentionsförsiktig diskning. Det fragmentiserade objektets unikhet faller, för nu är de lika delade. Splittrade och ligger med sitt inre på ett golv. (ur Hyperdulia)

Naturen är mer än miljö, den är en medspelare i Hyperdulias skildringar.

– Jag är förtjust i skogen och har vistats och vistas mycket där. Skogen och naturen finns där och väntar. Och där finns det möjligheter att använda sin fantasi. I naturen kan man leka och lära sig, om skogen och om sig själv.

ANN-CHARLOTTE SANDELIN
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Intervju

Gå till Toppen