Hur förhåller sig en stad, med sin historia, till en utställnings konstnärliga innehåll? Andreas Engström har besökt Manifesta-biennalen i Palermo.
En stad som är värd för en biennal är inte bara en container som innehålla något. Staden innehåller ju sig själv. Och verken som visas blir nu en del av staden — som dessutom också är sin egen historia och samtid. Så är det för alla biennaler. Men vad som skiljer en biennal som Manifesta-biennalen från låt säga Venedigbiennalen är att den är ambulerande. Medan det att Venedig vartannat år måste återuppfinna sig själv som stad (vilket den inte gör) innebär värdskapet för Manifesta en konkret utmaning för den utvalda staden att se på sig själv och sin historia genom konsten. Detta innebär ett unikt tillfälle för en stad att reflektera över och försöka förstå hur man blivit det man är och vad man skulle kunna vara eller bli.
Palermo befinner sig mitt i. Mitt i Medelhavet. På sin lika strategiska som utsatta ö Sicilien har staden erövrats och koloniserats. Romare, fenicier, araber, greker, Frankrike och senast … Italien. Med en historia av brist på fungerande stat har det utvecklats ett allmänt misstroende gentemot myndigheter och som bekant har det utvecklats ett eget ”system” för för samhällsordning, maffian. Man är mån om sin sak.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Palermos ”flöde” idag inbegriper nya migrationsströmmar från Nordafrika. Inte minst detta sätter en ny prägel på staden som är besatt av sin historia och samtidigt genomgått en snabb utveckling de senaste årtiondena. Bland annat har det utvecklats en öppen och en stark folklig mobilisering och protest mot maffian.
Att röra sig genom stadens alla utställningsrum gör tydligt att det är stadens form som skapat innehållet. En mängd konstverk kretsar kring migration, av människor men också av kulturprodukter som frukt, frön, växtlighet och artefakter. En stor installation av Patricia Kaersenhout, med salt i ett av stadens många palats, knyter an till myten som de till Amerika överförda slavarna närde. Myten går ut på att genom återförandet av saltet till havet blir människans själ fri. Vi består av salt och vatten, och inte någonstans är flödena så öppna som i havet som förbinder allt.
Men på utställningen saknas växelspelet. Innehållet styr inte riktigt över formen. Detta blir som mest tydligt i stadens magnifika botaniska trädgård där det ena verket efter det andra knyter an till växtligheten och det mikrokosmos i form av plantor, blommor och träd från jordens alla hörn som samlats och växer där. Som helhet är det magnifikt, men de enskilda bidragen förmår inte riktigt att frigöra sig från sin bakgrund, växtligheten, som i sig är prunkande, snärjande och överväldigande. Formen dominerar på innehållets bekostnad.
Men formsaken är inte bara en formalitet. Att besöka en konstutställning är en upplevelse i sig, också om man inte tycker om eller ens tycker någonting alls om verken som ställs ut. Att besöka en utställning, eller som här en stor utställning uppdelad i en mängd mindre (och större) är att ta del av och ingå i en offentlighet och ta rummen i besittning. Det staden Palermo gjort med Manifesta är inte bara att låta dess invånare få se hela utställningen till ett ytterst rabatterat pris. Framför allt har man gett dem tillträde till en mängd palats och byggnader, som alltid varit en del av stadens kulturella landmärken, men bara som kuliss eftersom de inte varit tillgängliga för gemene man. Konsten har på så vis öppnat staden, gjort dess medborgare delaktiga i formen. Att innehållet som sådant, i alla fall i mina ögon, inte riktigt nådde upp till mina förväntningar eller förhoppningar må då vara en bisak.
Alla artiklar av Andreas Engström