Ett tidsdokument om konstens relation till samhällets utveckling

Konst
Sven-Åke Johansson spelar med två östtyska plastlådor. Foto: stillbild ur filmen Blue for a Moment

DOKUMENTÄR. ”Båda är också allvarliga och oironiska även om Beuys ofta ler och skämtar och Johanssons dissekerande av gurkor lätt inbjuder till skratt. Det är en bieffekt. Allt utgår från materialet”, skriver Andreas Engström om konstnärerna Joseph Beuys och Sven-Åke Johansson.

Sven-Åke Johansson och filmregissören Antoine Prume utanför Cinema Paris på i samband med Berlinpremiären.
Foto: Nicholas Bussmann

Nyligen kom två dokumentärfilmer som presenterar två betydelsefulla konstnärer. Joseph Beuys är ämnet för Andres Veiels film Beuys och Sven-Åke Johansson porträtteras av Antoine Prum i Blue for a Moment.

Joseph Beuys (1921–86) var Västtysklands konstsuperstar med ett genomslag jämförbart med Andy Warhol. Sven-Åke Johansson (född 1943), Berlinsvensk sedan slutet av 60-talet, är i alternativmiljöer lika respekterad och högaktad men en doldis för den breda konstpubliken.

Filmerna har kvaliteter var för sig. De bildar också ett utsträckt tidsdokument om konstens relation till samhällets utveckling och hur erkännande och genomslag är avhängt vilket sätt man förhåller sig till tidsandan.

Som konstnärer har de en del en del gemensamt.

Sven-Åke Johansson är minimalist där slagverksspelet och skulpturerna utgår från ett begränsat material. Joseph Beuys jobbar också med enkla idéer, som dock kan ta gigantiska proportioner, som de 7000 ekar som planterades i Kassel 1982 under Documenta 7. Beuys gjorde skulpturer runt idén om klang och musik. Johansson kom vartefter att göra ljudinstallationer. Johansson återkommer till material som papp, skumgummi eller östtyska telefonkataloger och matlådor i plast. Beuys är förknippad med filt och fett och går knappast att tänka sig utan väst och hatt (i filt).

Material och image hänger hos Beuys samman med vad nog är en självodlad myt. Under andra världskriget blev han nedskjuten i sitt flygplan och därefter vårdad av krimtartarer som smörjde in honom i fett och lindade honom i filtar. Alltid välekiperad i kostym och eleganta skor är Johansson också mån om sin visuella framtoning. Här finns nog ingen biografisk koppling, men det är klassiskt och stilrent – precis som konsten.

Genom att se instrumenten som material att undersöka snarare än spela på var Johansson en tidig postmodernist. Beuys i sin tur överskred gränsen mellan liv och konst och hans engagemang för djur och miljö gjorde honom till en pionjär inom ekologisk konst.

Det som sägs om Johansson, att han är trogen materialet och ”solidarisk med världens skräp” skulle likaväl kunna gälla Beuys. Båda är också allvarliga och oironiska även om Beuys ofta ler och skämtar och Johanssons dissekerande av gurkor lätt inbjuder till skratt. Det är en bieffekt. Allt utgår från materialet.

Men som sagt, filmerna visar inte minst hur olik vägen till erkännande kan se ut. Beuys kom fram när tiden var mogen för ett medialt gångbart konstnärskap. Hans agiterande och engagemang i den västeuropeiska motkulturen och uppror mot konstvärlden var samtidigt vägen in i institutionerna. Johansson stod utanför allt detta och gick under den mediala radarn när han turnerade i Väst och i Öst.

Men vartefter frijazzen uppgick i en allmän improvisationsmusik som gradvis accepterades av konstmusikvärlden har den kultur Johansson verkat inom fått större genomslag. Det hänger också samman med hur subkulturer i allmänhet rent av blivit del av en kommersiell kulturindustri. Vad vore Berlins ”alternativa attraktionskraft” utan den så kallade Echtzeit-scenen? För denna betraktas Johansson som en pionjär.

Beuys hade premiär under Berlins filmfestival och har sedan visats regelbundet på alternativa biografer. Blue for a Moment har visats blott ett par gånger, bland annat på klassiska Cinema Paris i Berlin. Filmen är som konstverk betraktad en pärla med rytmiskt avvägd klippning och ljudläggning. Har ni inte sett den känner ni nu till den och kan beställa den från det lilla luxemburgska film- och skivbolaget ni-vu-ni-connu.

ANDREAS ENGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Det senaste från Konst

Gå till Toppen