Bordets yta och lokalhyran bildar ramarna för konsten

Konst
Från utställningen Isidore Isou – From Lettrism to Eternity på La Plaque Tournante, Berlin. Foto: Frédéric Acquaviva.

KONSEKVENT. ”Under finissaget som gick under namnet ’Fuck Gentrification’ realiserade Acquaviva en version av Isous femte symfoni. Det punkiga utropet återklingar i den gör-det-självattityd som är såväl Isidore Isous som La Plaque Tournante”, skriver Andreas Engström.

Konst skapas under bestämda förutsättningar. Under vernissagen av utställning med Isidore Isous (1925 – 2007) konst på La Plaque Tournante slås jag av denna självklarhet. För alla sina målningar arbetade denne lettrismens grundare på ett pyttelitet bord i sin lilla Parislägenhet. Alla hans målningar har följaktligen samma lilla format.

La Plaque Tournante är ett konstrum som drivs av tonsättaren Frédéric Acquaviva och mezzosopranen Loré Lixenberg på Sonnenallee i Neukölln. I en före detta apotekslokal har de under tre år gjort utställningar i en takt som får en att kippa efter andan. Utställningen med Isidore Isou kan dock ha varit den sista.

Samtidigt var det den första separata Isou-utställningen i Berlin. Den lär dessutom vara en av de största någonsin med över 500 objekt i form av manuskript, teckningar, målningar, partitur, böcker, magasin, ljud, filmer, fotografier, affischer, med mera. Acquaviva, som kände Isou, har hämtat allt från sitt privata arkiv.

Isou skrev manifest för teatern, filmen, poesin och musiken. Hans teori om hypergrafik innebär en organisering av inte bara bokstäver utan också tecken. Detta, liksom exempelvis idén om hur ljud och bild i film löper som parallella spår kan ses som uttryck för såväl systemtänkande som en transcenderande konst. Dadaismen, framför allt Tristan Tzara, var en tidig impuls och kanske skall man se Isous skapande som ett ständigt pågående allkonstverk där gränsen mellan konst och liv, verklighet och fantasi upphävs samtidigt som just livet sätter ramarna.

Enligt förre Parisbon Acquaviva bryr ingen i Paris sig längre om Isou. Det är kanske att ta i även om Isou är den typ av pionjär som aldrig kommer att attrahera många ens om vi enbart räknar bland de potentiellt intresserade.

Isidore Isou, Blue Network, 1961, olja på duk, 61×46 cm, Archiv AcquAvivA, Berlin.

Det är nu inte så mycket i uttrycket som i formatet som gör Isous konst förhållandevis svårtillgänglig. Väggarna är fullständigt tapetserade med vad som enklast kan beskrivas som material. Precis som det lilla bordet satte ramarna för duken, genererar det öppna skapandet ett vävverk av frågor rörande vad eller hur konsten bör ställas ut. Teckningarna kan vara instruktioner för ett performance men också ett slags konstnärligt manifest. Musik, bildkonst och poesi flyter samman.

Inget tycks vara bortsorterat. Det är på sätt och vis en konsekvent tänkt ”hängning” samtidigt som det är svårt att ta till sig detta som en kuraterad utställning. Men allt har en plats i det universum som denna utställning – From Lettrism to Eternity – vill presentera.

Men detta är sista utställningen. I alla fall i denna lokal. Hyresvärden höjer hyran och ut åker konsten och in något annat. Här har vi ett konkret exempel på hur gentrifiering påverkar vilken konst som får synas. Och inte är det den konst som bestämts av den begränsade yta den tillverkats på eller som växt fram under en konsekvent tillämpning av radikal avantgardeteori och med en hållning lika respektlös för marknaden som för konstbegreppet. Den ärliga konsten må överleva som konst, men den trycks tillbaka också i den offentlighet som ett för allmänheten öppet galleri är.

Under finissaget som gick under namnet ”Fuck Gentrification” realiserade Acquaviva en version av Isous Symfoni nr 5. Det punkiga utropet återklingar i den gör-det-självattityd som är såväl Isidore Isous som La Plaque Tournantes och som gör att galleriet med all säkerhet kommer leva vidare i någon form på någon ort. Under 2018 kommer Acquaviva ut med den första monografin om Isidore Isou samt med en inspelning av Symfoni nr 5. Detta är till att börja med något att se fram emot.

ANDREAS ENGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Det senaste från Konst

Gå till Toppen