POLITIK. Stellan Lindqvist reflekterar över demokratins bräcklighet med utgångspunkt i hur lögner och sanningar, i en omfattning som aldrig tidigare skådats, blandas i sociala medier.
Och Gud tryckte på algoritmknappen BabelTorn och stor förvirring uppstod.
I serverhallarna blinkade miljarder små eldflugor. Färden mot en språklig entropi hade inletts.
Om en handbollsspelare i en match plötsligt börjar driva bollen med fötterna så säger vi hörrudu detta är handboll!
Utan handbollens regler är det inte handboll. Det är något annat. Oklart vad.
Alla beständiga sociala processer upprätthålles av regler, uttalade eller underförstådda. Negligeras dessa uppstår först oreda, sen ebbar aktiviteten ut, dör. Detta är förstås naturligt och händer hela tiden. Det är utvecklingens gång. Drabbar det mer grundläggande processer är förstås läget ett annat och allvarligare. Språket till exempel, den mänskliga kommunikationen.
Säger en främmande man till mig att ett stort sträck grågäss igår flög över hans hus så tror jag honom eftersom jag tar för givet att han inte medvetet försöker ljuga eller vilseleda. Vi utgår från att människor är vederhäftiga, säger eller försöker säga vad som är sant. Vi säger inte, ah du ljuger – om vi inte har goda skäl, eller av erfarenhet vet att personen alltsomoftast diktar och hittar på. Men detta ändrar inte utgångspunkten: vi tror på personen tills motsatsen blivit uppenbar. Vi kan kalla detta vederhäftighetsprincipen. Utan denna utgångspunkt havererar all kommunikation.
Ett vackrare sätt att formulera saken är: vi är troskyldiga, vilket innebär en risk – vi är utsatta, principen kan utnyttjas.
Säger en person att hans fru lämnat honom tänker vi: stackars honom, han behöver nog tröst, någon som lyssnar. Kanske tänker vi också: vad om det händer mig? Säger han däremot, apropå ingenting, att hustrun köpt gröna sandaler, börjar vi undra. Vi förstår inte, innebörden förloras, vi deletar utsagan. Vi utgår från att det människor säger (eller skriver) till oss är relevant, det vill säga tar vårt intresse i beaktande (inter esse – ”vara mellan”). Vi kan kalla detta relevansprincipen.
Utan dessa båda principer, en sorts språkets DNA, rämnar bygget, kommunikationen blir meningslös.
Det ovan sagda är naturligtvis en förenkling. Men den gången, i människosläktets barndom, när språket var nytt, när det utvecklades mellan människa och människa, mellan subjekt och subjekt var denna förenkling livsnödvändig. Utan vederhäftighet och relevans ingen chans till överlevnad, man dog. Felaktig eller irrelevant information – misslyckad jakt. Orden måste hanteras med samma allvar som du hanterade ditt vapen.
Få kan ha undgått att höra ord som ekokammare, fake news, alternativa fakta, styrda algoritmer. Få kan ha undgått att bevittna hur lögner och sanningar, i en omfattning som aldrig tidigare skådats, blandas i sociala medier. För att senare, inte sällan, torgföras av ledande politiker. Men kanske inte lika många har förstått att detta också är ett hot mot demokratin, det vill säga möjligheten att meningsfullt kommunicera och därmed fredligt lösa konflikter. Vilket faktiskt, det senare, är demokratins viktigaste funktion.
Alla vet att det är farligt att säga att det var bättre förr, men jag gör ett försök. Under sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal, samtidigt med industrialismens framväxt, startades hundratals tidningar i vårt land. Varje stad skulle ha sin. Högern hade sina, vänstern sina, liberalerna sina, folkrörelserna sina. I deras spalter, huvudsakligen, utspelade sig offentligheten. Eller rättare sagt en silad offentlighet. Tillgången för gemene man var begränsad, på varje tidning fanns grindvakter, med tiden hyfsat skolade i pressetik och textanalys, som godkände och förkastade. Auktoritärt kan tyckas, men det skapade ett regelverk för debatt och tankeutbyte. Och faktiskt, ett värn mot den värsta dumheten. Den offentliga debatten hade fått en hyfsat ordnad spelplan.
Så vad händer då om locket lyfts av, om grindvakterna friställs? Som nu. Om folks ressentiment får fritt utlopp? Om bitterhet, avund, rädsla, hat inte behöver gå ett självrannsakande och innehållskritiskt omtag i hjärnan utan omedelbart kan materialisera sig? Sådana processer vandrar förstås vidare, och det är nästan omöjligt att de inte kommer att utnyttjas politiskt av makthungriga och skrupelfria grupperingar. Ingenting är ju så lättfångat som en affektiv opinion. Man behöver inte ha något elaborerat politiskt program, man behöver bara smeka ressentimenten medhårs. Man kan ljuga eftersom både lögnen och sanningen är meningslös. Man behöver bara säga att vi, partiet, jag, Trump är deras enda vän.
Om denna process förstärks av att vi blivit mer kunder än medborgare, att vi blir mer jag jag än vi vi, blir brygden lätt toxisk.
Det första stora angreppet, söndervittringen, kom med reklamen, när nya behov behövde skapas. Intimitet var ett måste. Vi tilltalades som ett du, ett subjekt, en nära vän (”Because your worth it”), men var egentligen ett objekt: vi vill ner i din plånbok. Naturligtvis förstod vi detta, men det fungerade eftersom det är så språket fungerar, vare sig vi vill det eller ej. Ett skydd blev cynismen. Vi är inte dumma, det är så dom gör. Likväl fortsatte det eftersom vi är dumma, eftersom det inte är möjligt att inte fortsätta tro på människor. Cynismens pris: avstånd, ökat misstroende.
I internets barndom talade man om ett demokratiskt genombrott, alla skulle få komma till tals, mångfald, barfotajournalister!
Vi vet vad som hänt. Kapitalismen missade inte den enorma marknadspotentialen – Facebook, Instagram, Tiktok, WhatsApp, X, alla laddade med vinstmaximerande algoritmer, unga kvinnor med svallande hår och plutande munnar som kränger smink och kläder till unga tjejer.
Längst ner i pyramidens bas ensamma och bekräftelsehungriga män som tror de skriver ledarsidor. Det vill säga tror att de skriver något både sant och relevant.
Och Gud tryckte på algoritmknappen BabelTorn…
info@opulens.se
