POLITIK. ”Oenighet är något vi måste leva med. Demokratins främsta egenskap är att den fredligt kan hantera denna oenighet. Och på grund av det blomstra.” Stellan Lindqvist reflekterar över vårt behov av oenighet och en intellektuell infrastruktur.
Skulle man vara enig med närstående människor om allt så visste man säkert att man var i helvetet. Om ett sådant helvete skrev Joakim Pirinen en gång en pjäs: ”Familjen Bra”.
I familjen Bra sa man ”Va’ bra” om allting. Om utsagornas inneboende logik var man obekymrade. Allt var bra. När någon sa att han haft ihjäl personen X sa man Va’ bra. Sådana familjer är förstås ovanliga, finns kanske inte. Än mindre samhällen.
Vad i så fall då med Kim Jong-uns Nordkorea? Där räcker det inte att man är tyst oenig, där måste man vara aktivt enig. Tystnad väcker misstankar. 1984, storebror ser dig, Tankepolisen. Otänkbart? Inte helt.
Det finns två sätt att hantera oenighet. Man drar sig undan, tänker kanske att oenigheten är lite farlig, att trevnaden äventyras, att de egna ståndpunkterna vid en närmre granskning kanske inte håller. Eller så kommunicerar man: man samtalar, man diskuterar, man debatterar. Tre sätt. Tre modus.
Samtalen. Man sitter med en god vän framför brasan med ett glas rött i handen. Idéer, tankar och infall flyter lättjefullt fram. Motstridiga åsikter, om de skaver något, lämnas bekymmersfritt för ett annat ämne, ett annat infall. Något centrum finns inte. Kanske har vännerna efter kvällen lärt sig ett och annat, egentligen oviktigt vad. Kanske upptäcks ett guldkorn i flödet. Att ”vinna” är oviktigt, rent av undviker man det. ”Det finns ju alltid två sidor av saken”.
Andra samtal har ett centrum, runt detta centrum rör sig samtalet. Idéer, tankar och infall kretsar till att börja med ganska fritt. Utvecklingssamtalet, parsamtalet med psykologen. Det är en balansgång på en slak lina. Mycket står på spel, mycket kan stå på spel. Självaktningen kanske, en av de tyngre beståndsdelarna i våra liv. Även professionellt lett kan samtalet sluta med skrik och smällande dörrar. Kanske slutar det med viktiga insikter.
Det ser autentiskt ut, men är en illusion.
Debatten har andra arenor. Tv-rutan, nätet, tidningarnas opinionssidor. När vi ser partiledarna i rutan så ser de ut att lyssna, de nickar, de ler, skakar på huvudet och det hela ser ut som en diskussion. Det ser autentiskt ut, men är en illusion.
Det de söker är det obevakade stället där de kan slå in en boll och få en poäng, ibland som forward, ibland som back. Det är ett spel och vi vet det, men går på det. Vilket är poängen. Samma gäller de miljarder debattliknande inlägg som finns på nätet. Det är vi, åskådarna, läsarna, konsumenterna av informationen och idéerna som är målet. Det är där bollen skall in. Jo, ett spel är det. Är det oviktigt? Nej. Är det intressant? Oftast inte.
Diskussionen är annorlunda. Den utspelar sig mellan ett fåtal människor, två eller flera. Det finns ett ämne, det finns teser och det finns argument för teserna.
Om diskussionen gäller sommargyllingens häckningsbeteenden mellan ett gäng ornitologer lär diskussionen flyta smärtfritt fram.
Mindre smärtfria och notoriskt svårnavigerade är diskussioner om religion och politik. Särskilt politik, eftersom religionen blivit dimmigare och därmed mer opratbar och politiken antagit något av religionens subjektiva väsen.
En statsvetenskaplig seminariediskussion ser förstås annorlunda ut. Renare. Här är värdeomdömen bannlysta, centrala begrepp och teorier är hyfsat väldefinierade, ämnet tydligt. Man beskriver, diskuterar samband. Inget är bra eller dåligt. Det är eller är inte.
För den engagerade medborgaren räcker naturligtvis inte detta – en anemisk diskussion tömd på liv och allvar. Politiken är ju ett helt, en del av livet, vill uträtta något, den är mina önskningar och min ideologi (det vill säga bilden av samhällets ”verkliga” och önskade funktionssätt) – men också mina många och väl införlivade och därför dolda fördomar och attityder. Det är en trög materia. Det är främst i de tidiga vuxenåren när identiteten är i vardande som perspektiv kan förändras och grundläggande argument förkastas. Socialt kostar det inte mycket och euforin är påtaglig.
Tydliga empiriska argument är förstås lättare, principiellt är det ju då möjligt att visa vad som är sant och osant. Om inte annat kan man ju googla. ”Vad kostar ett kärnkraftverk att bygga?” Värre är det när argumenten är ideologiskt infärgade. När till exempel ord som rättvisa, frihet, egenansvar dyker upp.
Då utmanas inte bara argumenten utan också argumentens humusskikt, det icke synliga, det känsliga, ingrodda böjelser, en livshistoria, en identitet.
För några försvaret för privilegier och status. För andra upplevda orättvisor, en drivande empati, behovet att bara göra ”gott”.
Man landar i ändlösa diskussioner om mål och medel.
Utbudet av argument är gränslöst. Och för varje huvudargument finns dessutom möjliga pro- och contraargument. Och för dessa, i sin tur, nya pro- och contrargument. Så håller det på.
När ett argument är förbrukat kan man fly till ett annat. Med åren och efter otaliga repetitioner och justeringar tenderar den politiska hållningen flyta samman och härda.
”Saklig” blir sällan en diskussion om politik eftersom dess fundament inte är saklig, inte ens om de grundläggande värderingarna lyfts fram och tydliggörs blir den saklig. ”Vem vill inte allas fred och frihet, vem vill inte allas välfärd?” Man landar i ändlösa diskussioner om mål och medel.
Tydligast var den politiska diskussionen när den löpte längs en höger-vänsterskala, när den liknade ett nollsummespel (vi får mer, ni får mindre), när den var överblickbar. När, som nu, den blir alltmer affektiv liknar den alltmer ett krig, stringensen kastas på sophögen och argumenten förvandlas till höga tillrop: ”det är min åsikt!”.
Man kan tycka att detta låter dystert, men det dystra är inte att vi tycker olika, det dystra är hur vi tycker olika. Med respekt, tolerans eller utan?
I Ronny Ambjörnssons klassiska verk ”Den skötsamme arbetaren” beskrivs, decennierna efter den allmänna rösträtten, arbetarens väg mot medborgerligt ansvarstagande. Och inte bara arbetarrörelsen spelade här en roll, det gjorde även nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen.
Man anordnade bildningsaftnar, bokcirklar, föreläsningsaftnar, diskussionsaftnar. Man ville erövra någonting, även det borgerliga kulturarvet. Man skrev protokoll, man röstade, man voterade. Man lärde sig det demokratiska hantverket.
En annan sak, märkligt bortglömd, är vikten av en stark intellektuell infrastruktur.
Poängen är, och var: utan ett kunnigt folk med ett hyfsat bildningsbagage (utblick!) kommer framtiden bli svajig. Få saker kan därför i dag vara viktigare än att rusta upp en hårt förslummad skola. Där börjar det och där går saker och ting att förändra. Framtiden inte minst.
En annan sak, märkligt bortglömd, är vikten av en stark intellektuell infrastruktur. Det vill säga en stor grupp av självständiga intellektuella med stor bredd som kan ge vägledande referenser till filosofi, humaniora, idéhistoria, samhällsvetenskap och naturvetenskap. Som är mer inriktade på att skapa insikter än torgföra åsikter, som kan skapa sammanhang i en fragmenterad värld.
En sådan grupp av intellektuella finns förvisso, men har blivit tunn. Landets kultursidor (ett exempel) domineras oftast av formuleringsglada krönikor där den specifika vikten är försumbar. Läst, sen glömd.
Lätt att glömma är att stora civilisationer som försummar de intellektuella inte förblir stora.
Oenighet är något vi måste leva med. Demokratins främsta egenskap är att den fredligt kan hantera denna oenighet. Och på grund av det blomstra.
info@opulens.se
