RYMDKOLONIALISM. Mats Barrdunge skriver ur ett kritiskt och filosofiskt perspektiv om aktuella idéer som går ut på att erövra rymden och kolonisera månen och Mars.
Intresset för planeten Mars har under de senaste åren blivit till en hype, inte minst tack vare den makalöse entreprenören Elon Musk och hans vision om att befolka Mars med upp till en miljon människor till år 2050, men också för att i år har USA, Kina och Förenade Arabemiraten skickat rymdsonder till Mars.
USA och Kina lyckades med att landsätta sina motoriserade landfarkoster Perseverance och Zhurong, och NASA har även genomfört den första luftburna färden på en annan planet med drönaren Ingenuity.
Även Förenade Arabemiraten har tagit ett stort steg ut i rymden med sin rymdsond Hope som ligger i en bana runt Mars.
Snabbt blir man på det klara med vilken ogästvänlig och iskall plats det är
På Tekniska museet i Stockholm pågår just nu den kritikerrosade utställningen Moving to Mars från the Design Museum in London. Jag stegade dit nyfiken för att se om man skulle försöka övertyga mig att bli en entusiastisk påhejare till bosättningsplaner på Mars, men möttes istället av en nyanserad och balanserad utställning som vägde både risker med fördelar.
Från början leds man in i föreställningen om att en bosättning på Mars vore det naturliga steget i människans utforskning av rymden, men under vandringens gång blir man införstådd med att detta inte är alldeles självklart.
Att Mars varit en planet som fascinerat ända sedan forntiden och att sätta en människa på Mars vore människans största utmaning är det budskap som först möter besökaren. Men snabbt blir man på det klara med vilken ogästvänlig och iskall plats det är, med en sol- och kosmisk strålning som är dödlig för människan och en atmosfär som det inte går att andas i.
För att inte tala om planetens förrädiska stoftvirvlar (dust devils) och den viktiga upplysningen om att 2018 svepte en sandstorm över planeten i tre månader. Men tekniken och kunskapen finns redan och tanken är att man först bygger en permanent rymdstation i en bana runt Mars och därefter landsätter byggrobotar som samlar upp regoliten eller ytjorden som flyttas till högar och sedan smälts ihop till kristaller som formas till kupoler som skall skydda de uppblåsbara kupolerna som människan sedan skall bo i.
Födan är tänkt att lösas med hydroponisk (utan jord) odling med snabbväxande grödor som potatis, ärter och bönor, och eventuellt fyllas ut med proteinrika insekter. Men vad som skall hända därefter berättar inte utställningen. Kommer man överhuvudtaget att gå eller åka omkring på ytan eller tvingas man in i en bunkertillvaro med endast mätinstrument och videokameror som enda kontakt med marsmiljön?
Hur skall man kunna hålla humöret uppe under sådana förhållanden? Utställningen förbiser inte de psykologiska faktorerna, vilket även NASA framhållit som projektets största risker. Man undviker inte heller de svåra frågorna om vi överhuvudtaget har rätt att kolonisera planeten.
Vi blir även upplysta om att Apollo-programmet gav oss datachipet, joysticken, datortomografin, och minnesskummet, men meningen är att vi ska stanna upp och tänka efter om detta verkligen är något mänskligheten behöver eller måste göra.
Mot slutet av utställningen ställs man inför flera olika påståenden, som: ”Vi kommer inte att kunna uppleva Mars utanför den konstgjorda livsmiljö vi skapar eller en rymddräkt”, ”Detta är den ultimata designade bosättningen”, och ”En del av oss anser att vi först och främst bör lägga våra resurser på vår egen planet”.
Mars atmosfär består nästan uteslutande av koldioxid
En auktoritet inom rymdforskningen är kemisten James Lovelock som i början av 1960-talet knöts till NASA för att utveckla vetenskapliga instrument som kunde analysera ytan och atmosfären på andra planeter, men förflyttades till ett annat projekt för att undersöka om det fanns liv på planeten Mars. Den viktigaste slutsatsen han drog av detta arbete var att liv på en annan planet kunde bestämmas genom att undersöka dess atmosfär. Mars atmosfär består nästan uteslutande av koldioxid och befinner sig i det närmaste i kemisk jämvikt, medan jordens atmosfär var en kemisk blandning av främst kväve (78%), syre (21%), argon (1%) och lite koldioxid (0,04%), som inte var i kemisk jämvikt men behöll detta tillstånd konstant.
Enligt Lovelock kan det inte vara en tillfällighet att syrgashalten i jordatmosfären konstant ligger på 21%, med tanke på att vid 15% går det knappt att göra upp eld och över 25% skulle ett fuktigt träd i en regnskog fatta eld. Ur detta drog Lovelock slutsatsen att planeten Mars var livlös medan jorden var levande.
Att jorden har kunnat behålla denna syrgashalt i över 350 miljoner år anser han inte vara någon slump utan resultatet av ett komplicerat självreglerande och interaktivt system mellan växter, djur och jordens land-, vatten- och vädersystem: ”Jorden är ett aktivt och reagerande system och inte bara en fuktig stenkula”, skriver Lovelock i Gaia – Planeten Jorden (Stockholm 1991). När det gäller Mars är Lovelock tydlig med att han inte anser att det finns något liv på planeten även om det finns vatten i fruset tillstånd. Förutsättningarna för att åstadkomma liv på Mars är heller inte gynnsamma. Den är inte bara ”ogästvänlig för liv, utan den är direkt giftig och skadlig för organiskt material.” En spontan tillväxt och spridning av mikroorganismer över en stor del av planetytan är därför inte möjlig på grund av dess kraftigt oxiderade yta, och att artificiellt åstadkomma det skulle vara en “outhärdligt långsam process mätt med människors mått.
Mer optimistiska är däremot de som skapat det svenska brädspelet Terraforming Mars (Fryxgames) från 2016 som har blivit en stor internationell succé på just motsatsen och att göra planeten Mars bebolig genom att skapa växtlighet, hav och framförallt en andningsbar atmosfär.
Att vi talar om att ”erövra” rymden efter att bara har landat på månen säger något om vår naiva syn på den ofantligt stora världsrymden.
Det finns även en internationell organisation The Mars Society som startades 1998 i USA av Dr. Robert Zubrin och verkar i samma syfte. Den arrangerar årliga konvent och har förgrenat sig i underavdelningar över hela jorden, inklusive Sverige.
Frågan om vi människor bör flytta till planeten Mars i framtiden diskuterades också på en festival anordnad av det Svenska Astronomiska Sällskapet. Men meningarna var delade. Någon var tveksam medan andra ansåg att det skulle betyda mycket för mänskligheten och att kolonialisering av rymden var nödvändigt för att människans civilisation skulle kunna utvecklas. (25 sept. 2021. Sveriges Television Nyheter).
När det gäller önskan att utforska världsrymden går det inte att gå förbi frågor som vad vi vill, vad vi vill uppnå. Gränsen mellan att utforska och att kolonisera är inte glasklar, vilket vår egen koloniala historia är ett utmärkt exempel på.
När det gäller rymden verkar vi inte lida av några större hämningar och fastän vi är medvetna om att världsrymden är ofantligt stor eller kanske oändlig stöter man ofta på tanken att människan skall erövra rymden.
Att vi talar om att ”erövra” rymden efter att bara har landat på månen säger något om vår naiva syn på den ofantligt stora världsrymden. Det säger också att vi uppenbart inte kan skilja på att utforska och kolonisera. Alltså, frågan om att utforska rymden börjar med ett tydligt klargörande av vilka avsikter vi har och är en fråga som hela mänskligheten bör vara delaktig i.
Det är kanske inte en bra strategi att befolka en annan planet om avsikten är att fly från en planet som håller på att bli obeboelig, utan då tenderar detta misslyckande att följa med oss i bagaget.
I filmen Elysium (2013) med Matt Damon och Jodie Foster i huvudrollerna har livet på jorden i mitten av 2100-talet blivit outhärdligt med föroreningar och överbefolkning, men en liten elit har getts möjligheten att bosätta sig på en jättelik roterande torus några mil upp i jordens atmosfär. Att leva på en sådan rymdstation, en så kallad Bernalsfär, tas även upp som ett förslag på utställningen Moving to Mars, som ett realistiskt framtida alternativ. Men vem är det som kommer att ges möjligheten att utvandra till andra planeter eller rymdstationer?
I Elysium är det bara de allra rikaste som har den möjligheten. Om rymdforskningens bereder vägen för ett nytt klassamhälle är det tveksamt om rymdens kolonialisering också är till nytta för hela mänskligheten. Men all rymdforskning kretsar inte bara kring Mars.
Flera länder som USA, Ryssland, Kina och Indien har fått ett ökat intresse för månen. Planerna på att bygga permanenta bosättningar på månen tar sig allt mer konkreta former. Så pass att det redan under detta decennium kan bli en realitet.
Till det mest spektakulära i dessa planer hör tanken på att hissas upp till månen genom en tunn kabel av kevlar, inte tjockare än en penna, eller ta hissen till en rymdstation och därifrån resa till månen i en rymdsond och sedan hissen ner till planetytan.
Intresset för månen sammanhänger med att det finns stora kvantiteter av isotopen helium-3, som inte når jordens yta på grund av vår atmosfär, och antas kunna vara ett viktigt ämne för att i framtiden kunna framställa fusionsenergi. Om man i framtiden kommer att kunna hantera denna teknik och helium-3 blir en viktig komponent i den processen vore det ett rymdprojekt som skulle vara till gagn för hela mänskligheten.
Då skulle rymdforskningen också bli viktig för alla på jorden och en drivkraft för vidare utflykter längre bort i världsrymden. Kanske målet ska sättas utanför vårt solsystem, hur nu en sådan resa skall kunna göras.
info@opulens.se
