Ska hatets teater få forma vår framtid?

Existentiellt.

ESSÄ. “Rollfördelningen mellan körledare och kör i den antika teaterns religiösa ritual är inte heller helt olik den mellan trådstartare och kommentarer.” Elisabeth Lahti Davidsson har djupdykt i Facebookgruppen Stå upp för Sverige för att finna hatets dynamik.

Vår tids lägereldar. Så brukar man ibland beskriva sociala media. Vi träffas på Facebook och byter berättelser med släktingar och vänner. Vi laddar upp bilder på den hembakade pizzan som vi fixat till fredagsmyset, på tulpanerna som håller på att slå ut, eller på kvällshimlen som blev så där vackert rosastrimmig efter regnovädret.

Det sägs ibland att Facebook mest handlar om att visa upp de delar av oss som är lyckade. Och om det som är vackert i livet. Men nu har även de mörkare sidorna av människans natur börjat kräva sin plats i detta gigantiska sociala nätverk med nästan 2 miljarder aktiva användare.

Lördagen den 19 augusti spillde det verbala våld som ständigt pågår i Facebook-gruppen Stå upp för Sverige över och ut på Medborgarplatsen. Ett hundratal medlemmar ur gruppen hade samlats för att protestera mot de afghanska flyktingar som demonstrerar för rätten att få stanna i Sverige. Utrustade med svenska flaggor skanderade man ”Ut med packet” och ”Inga afghaner på våra gator”. Någon skrek ”Hoppas ni blir våldtagna som djur”. Enligt polisen gick det lugnt till. Tre personer avlägsnades från platsen och en anmälan om hets mot folkgrupp har upprättats. En ny motdemonstration planeras redan till nästa helg. Denna gång av andra arrangörer. Hur kommer det att gå då?

Hatpropagandan på Facebook har ökat markant de senaste åren. Den har fått bränsle av stora nyhetshändelser som flyktingvågen 2015, Brexit-kampanjen och presidentvalet i USA. Parallellt med denna utveckling har antalet hatbrott också stigit och flera länder, bland annat Tyskland, Storbritannien och Frankrike, har på rättslig väg försökt förmå Facebook att göra något åt situationen. I Sverige har debatten kring hat och rasism på Facebook aktualiserats av turerna runt gruppen Stå upp för Sverige, som tidigare hette ”Stå upp för Peter Springare”. Jag bestämde mig för att börja följa diskussionerna i gruppen i slutet av februari 2017. Då hade den på kort tid fått mer än 200 000 medlemmar och jag var nyfiken på vad det var som lockade.

Visst kände jag till att det förekom hat och hot på Facebook men den kompakta fientlighet som jag mötte i gruppen var ändå oväntad. Och obehaglig. Jag upptäckte att hatet hade skaffat sig en helt egen vokabulär, där ord som invällare, babbe, godhetsknarkare och fittmössa användes för att förlöjliga och ta avstånd ifrån en annan etnicitet, religion, politisk åsikt eller sexualitet än den man själv har. Jag har funderat på hur man bäst kan beskriva detta bottenlösa hat som sprider sig i kommentarsfälten. Kanske kan det liknas vid en systemsjukdom som angriper flera organ i kroppen. Eller en hydra med många huvuden: främlingsfientlighet, islamofobi, politikerförakt, misogyni och homofobi.

Jag har tänkt mycket på hat det senaste halvåret. Går det att förstå någon som kallar sina medmänniskor för råttor, apor, kackerlackor och smuts? Mina känslor ställer sig i vägen när jag försöker. Och när jag läst alltför många inlägg och kommentarer av det här slaget så blir jag mörk i sinnet. Det är som om hatet i gruppen Stå upp för Sverige smittar av sig på mig. Jag tänker att det kanske är först nu som jag inser den fulla vidden av Nietzsches ord: ”Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig.” Under mina pauser från gruppen, som är många och välbehövliga, letar jag förklaringar till hatet på annat håll. Jag börjar hos Yuval Noah Harari, professor i historia och författare till bästsäljaren ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten”. Harari skriver om den kognitiva revolution som vår del av det mänskliga släktträdet genomgick för cirka 70 000 – 30 000 år sedan. Det var då som homo sapiens, troligen till följd av en genetisk mutation, begåvades med ett helt nytt sätt att tänka och tala. Detta språng i utvecklingen av vårt språk och vår förmåga att tänka abstrakt gjorde det i sin tur möjligt för oss att skvallra och att skapa berättelser. Färdigheter som har gett oss viktiga fördelar gentemot andra arter i kampen för överlevnad.

Skvaller är en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna hålla ihop i stora grupper och Harari förklarar varför: ”Reliable information about who could be trusted meant that small bands could expand into larger bands, and Sapiens could develop tighter and more sophisticated types of cooperation.” Det enorma genomslag som Facebook, Twitter, Snapchat och andra former av sociala media har fått är kanske bevis på hur mycket vi alltjämt värdesätter den här sortens information? I “Stå upp för Sverige” finns en hel del skvaller som rör medlemmarna i gruppen. Man pratar om utrensningarna som då och då förekommer i gruppen och om varför vissa medlemmar blivit utslängda men inte andra. Det skvallras också om administratörerna, om vad de ska ha sagt och inte sagt, och om deras relationer till ansvariga i andra Facebook-grupper. Det är lätt att se hur skvallret, precis som Harari påpekar, syftar till att hålla ihop gruppen. Men har skvallret också något med hatet i gruppen att göra?

När Peter Springare, polisen i vars namn allt startade, efter några månader tog avstånd från gruppen och menade att man där släppte in ”rena rasistiska och främlingsfientliga inlägg” blev han snabbt utsatt för fientligt skvaller. Från den ena dagen till den andra förvandlades han till en fallen idol. En medlem uttrycker det så här: ”Peter Springare springer ärenden för kulturmarxisterna! Han är PK och ska motarbetas. Det ska inte finnas någon plats för Sverige hatare.” Medlemmarnas reaktion inför Springares ”svek” illustrerar tydligt att skvallret också kan vara mycket hatiskt. Tonen är ofta hånfull eller aggressiv. Eller både och. Större utbrott av den här sortens skvaller riktar sig ofta mot politiker, journalister eller andra offentliga personer som representerar helt andra åsikter än de som finns i gruppen. Det kan se ut så här: ”Gina Dirawis farfar var Sundsvalls imam.” Eller så här: ”Malena vill själv vara rik men förnekar detta från andra”. Henrik Schyffert, Malena Ernman, Jonas Gardell och andra som räknas till den s.k. PK-eliten är särskilt utsatta. Det råder stark konsensus kring att dessa personer har gjort sig skyldiga till svek. En åsikt som kan formuleras så här: ”Sveriges PK-elit har svikit folket och satt in dolkstöten i ryggen. När är det dags att slå tillbaka?”

Men vilket är då sveket? I vad består dolkstöten? Det handlar, tror jag och återvänder till Harari, om dessa individers vägran att acceptera de berättelser som gruppen har samlats kring och som är nödvändiga för att medlemmarna ska kunna dra åt samma håll. Den som inte tror är en svikare och ska uteslutas ur gruppen. Harari beskriver den stora betydelse som berättelserna har haft för homo sapiens:

[…] fiction has enabled us not merely to imagine things, but to do so collectively. We can weave common myths such as the biblical creation story, the Dreamtime myths of Aboriginal Australians, and the nationalistic myths of modern states. Such myths give Sapiens the unprecedented ability to cooperate flexibly in large numbers.

Det faktum att Stå upp för Sverige växte så snabbt strax efter att gruppen startade kan tyda på att de berättelser som man samlas kring utövar en stark dragningskraft. Men kanske finns det också något annat som lockar?

Jag tänker allt oftare på att gruppen påminner mig om en kyrka. Eller kanske en teater. Helt klart är det en skådeplats med en fast repertoar som spelas upp varje dag. Diskussionerna har sin egen liturgiska ordning. Inläggen följer bestämda mönster som i sin tur framkallar en viss sorts respons i kommentarerna. I sin ursprungliga, antika form var teatern också just en religiös ritual. En vårfest i Aten som pågick i fyra dagar där tragedier, satyrspel och komedier uppfördes till Dionysus ära. Rollfördelningen mellan körledare och kör i den antika teatern är inte heller helt olik den mellan trådstartare och kommentarer i Facebook-gruppen. Inläggen i Stå upp för Sverige innehåller ofta en länk till en artikel som berör ett av de teman som gruppens berättelser kretsar kring: invandring, islam, feminism, PK-eliten eller regeringen. Trådstartaren (körledaren) introducerar artikeln med några meningar. Ibland avslutar hen sin text med en fråga som ”Homogena Japan eller multikulturella Sverige – vad föredrar du?” eller ”Någon som hört muslimska organisationer här i Sverige beklaga dådet i England?”. Kommentarerna som följer på inlägget är ofta relativt korta, innehåller få variationer och avslutas inte sällan med en symbol, en s.k. emoij. Det påminner faktiskt om en kör. Många olika röster som arbetar tillsammans ungefär som stämmor. Det är inte ovanligt att kommentarerna blir våldsammare och mer fientliga ju längre tråden pågår. I kommentarstråden till en artikel där Alice Bah Kuhnke uttalar sig om Miljöpartiets förslag om amnesti för ensamkommande flyktingbarn ser det till exempel ut så här:

– Mer PK propaganda bullshit
– Hon är helt slut i huvudet jävla packofitta men det vet hon nog att hon är för det går inte att gömma sig bakom spegeln jävla idiot helvetet
– Hoppas hon blir våldtagen
– Ut med packet
–Kasta ut henne
–Hon kan flytta dit hön är född, Sverige behöver inte sådär idioter

Inläggen i gruppen Stå upp för Sverige väcker ofta reaktioner. Det är inte ovanligt med flera hundra kommentarer och tusentals ”gilla” på bara några timmar. I dessa urladdningar liknar gruppen en uppeldad pöbel som med högafflar och facklor jagar ett monster, eller en folkhop som skriker glåpord till den dödsdömde vid en offentlig avrättning. Jag tänker på George Orwells dystopiska roman 1984, där medborgarna i Oceanien vid de dagligen återkommande hatminuterna förväntas visa sin vrede gentemot statens fiende Emmanuel Goldstein. Huvudpersonen Winston Smith beskriver ritualen med följande ord:

The horrible thing with the Two Minutes Hate was not that one was obliged to act a part, but, on the contrary, that it was impossible to avoid joining in. Within thirty seconds any pretence was always unnecessary. A hideous ecstasy of fear and vindictiveness, a desire to kill, to torture, to smash faces in with a sledge hammer, seemed to flow through the whole group of people like an electric current, turning one even against one’s will into a grimacing, screaming lunatic.

Jag undrar hur det känns att varje dag vistas i en upphetsad stämning likt den i Stå upp för Sverige. Upplever gruppens medlemmar samma saker som Winston? En vettlös kollektiv hatextas som förvandlar varje individ till en grimaserande, skrikande galning. Och skulle man i så fall våga ge uttryck för att man känner så här? Vad säger man egentligen om hatet internt i gruppen? När Stå upp för Sverige kritiseras i media, eller av någon i gruppen, så brukar diskussionerna som följer handla om att hatet inte är ett problem. Vissa medger helt enkelt inte att det finns något hat i gruppen. Andra tycker inte att det är något att bry sig om. Det måste få pysa en stund. Nu när man äntligen får säga sin mening utan att bli tystad. Nu när man äntligen får dela tankar med varandra om frågor som länge har mörkats. Medlemmar i gruppen som klagar på det rasistiska uttryckssättet och det grova språket i många av kommentarerna uppmanas att ha tålamod. Att skrolla förbi det man inte vill se. Diskussionerna kommer att bli konstruktiva. Så småningom.

Tyvärr finns det inget som tyder på att det verbala våldet skulle ha minskat. Det är snarare tvärtom. Och den som klagar får allt oftare rådet att lämna gruppen ”om det inte passar”. Vissa medlemmar talar öppet om hatet som en nödvändig drivkraft för att åstadkomma samhällsförändringar. En av dem uttrycker det så här: ”Dessutom är det dags att svenskarna gaskar upp sig och visar ilska och hat, därav kommer det en kämparglöd. I dessa tider behöver vi all styrka och kämparglöd vi kan få och det räcker inte att kasta rosor och slängpussar mot svin som vill förgöra oss.” En annan av gruppens medlemmar försvarar hatet så här: ”Hatet är berättigat, det är bara felriktat då ingen verklig ledare har styrt flocken på rätt stig. Vi behöver hatet där vi står idag, men det är långt ifrån rasliga frågor. Nu är det dags att agera för landets och invånarnas självbevarelsedrift.” Kommentarer som dessa får mig att fundera över om hatet i gruppen har normaliserats. Har det till och med blivit eftersträvansvärt att hata? Eller betyder läsandet och skrivandet av den här sortens inlägg och kommentarer i själva verket inte så mycket. Representerar allt detta bara en stunds flykt från vardagen? Mina tankar återvänder till teaterliknelsen.

I Om diktkonsten, ett av våra första litteraturteoretiska verk, beskriver Aristoteles tragedins uppgift som ”fullbordande genom medlidande och fruktan en rening av sådana känslor.” Den exakta betydelsen av begreppet katharsis som Aristoteles använder sig av är omdiskuterat men hans tankar om tragedins renande verkan kanske i alla fall delvis kan förklara det skådespel som pågår i Stå upp för Sverige. Är det jämförbart att tillbringa en kväll i gruppens kommentarsfält med att se en spännande film eller en gripande teaterpjäs? Spelar det i själva verket ingen större roll om man blir upprörd av Hamlet eller halalslaktat kött? Blir känslorna till och med starkare och den renande upplevelsen större när man själv är med och skapar berättelsen?

Jag prövar att läsa gruppen Stå upp för Sverige som om det vore en tragedi och konstaterar ganska snart att det är lätt att hitta inlägg som verkar vara skrivna just för att framkalla fruktan. Här finns texter som varnar för den ökande kriminaliteten, välfärdssamhällets sönderfall, den hotande islamiseringen och feminismens negativa effekter. I vissa av inläggen finns detaljerade beskrivningar av våld eller bilder på offer. Det här är ett nödvändigt element i tragedin som Aristoteles kallade för ”det känslofyllda lidandet” och som enligt honom var ”en destruktiv eller smärtsam handling såsom dödskamp på scenen, våldsamma smärtor, kroppsskador och liknande.” Inläggen som syftar till att skapa medlidande är också relativt vanliga. Ibland har texten formen av ett personligt vittnesmål. Det är ofta någon som utsatts för, eller bevittnat, ett brott som berättar. Andra gånger beskriver inläggen hur dåligt vissa grupper i samhället har det. Pensionärer, hemlösa och kvinnor ställs mot asylsökande. Det kan uttryckas så här: ”Har ni tänkt på hur bra våra pensionärer, sjukvården, sjuka, hemlösa och alla vi andra skulle kunna ha det om inte regeringen öste pengar på flyktingarna […]”.

Diskussionerna i Stå upp för Sverige påminner mig om repriserna av gamla svartvita filmer som teve sänder en regnig sommar. Samma tragiska berättelser återkommer gång på gång och fienden är alltid densamma. Fruktan och medlidande. Medlidande och fruktan. Jag läser en kommentar där någon skriver om hur bra det är med högt i tak i gruppen. Här kan alla negativa känslor tryggt släppas fram bland människor som förstår. Gruppen framställs som en säkerhetsventil som ser till att hatet inte behöver leda till våldsamma handlingar.

Men jag håller inte med. Jag tror inte att man kan uppnå katharsis genom att idissla den här gamla skåpmaten. Tvärtom tror jag att risken för att bli bitter och hatisk ökar ju längre tid man tillbringar i gruppen. Vad kommer att hända med oss när hatet inte bara har normaliserats utan uppvärderats? Hur ser en framtid ut där kärlek och godhet har blivit skällsord? Är vissa av oss kanske redan där? En av medlemmarna i Stå upp för Sverige:

Sociala medier och opinionssidor i gammelmedia fylls av gråterskor av diverse olika kön efter varje terrorattack mot Europa. Narrativet som kablas ut är att kärlek och tolerans skall rädda oss från terrorism. Dylikt är ett recept för undergång. Vad som krävs för att få stopp på mördandet är att europeer med överlevnadsdrift tar över tyglarna.

Yuval Noah Harari påminner oss om att det är homo sapiens förmåga att skapa berättelser som gjort det möjligt för oss att samarbeta i allt större grupper, vilket i sin tur har gjort oss till herrar över andra arter på den här planeten. Berättelser om religion, pengar och nationalstaten har haft stor betydelse för den historiska utvecklingen och bidragit till att skapa den värld vi har idag. En värld där människor lever längre och där extrem fattigdom och analfabetism stadigt minskar. Men visst finns det ändå anledning att kritiskt granska dessa och andra berättelser. Förintelsen möjliggjordes exempelvis av den nazistiska berättelsen som hävdade att den tyska rasen var högre stående och mer värd än andra, och att tyskar därför hade rätt att förslava eller utrota dessa raser.

Efter 1900-talets två världskrig kunde många enas om att det som hade hänt aldrig skulle få hända igen. FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna antogs den 10 december 1948 i Paris och har sedan dess blivit det enskilt mest översatta dokumentet i världen. Berättelsen som formuleras här handlar om människors lika värde. Om fred och frihet. Den första meningen i ingressen lyder: ”Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”. Dessa tankar har även för mig framstått som den helt självklara grundvalen för vårt svenska samhälle. Om jag ska döma av diskussionerna i gruppen Stå upp för Sverige är idéerna inte längre så självklara för alla. Men vilka berättelser ska få styra vår framtid? Jag tänker återigen på 1984. Denna gång är det en scen i slutet av romanen där O’Brien berättar för Winston om den nya värld som ska komma:

The old civilizations claimed that they were founded on love or justice. Ours is founded upon hatred. In our world there will be no emotions except fear, rage, triumph and self-abasement. Everything else we shall destroy – everything. [—] Always, at every moment, there will be the thrill of victory. The sensation of trampling on an enemy who is helpless. If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face – for ever.

ELISABETH LAHTI DAVIDSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

katter, katt, leva med katt, kattliv

Kattliv

ESSÄ. “Deras tassavtryck finns kvar på hela vårt varande. Vi rör oss
0 0kr