KRISBEREDSKAP. “Tre år, en pandemi och ett europeiskt storkrig senare, med skenande livsmedelskriser och energikris är det få som skrattar åt preppare”, skriver Lars Anders Johansson.
Individuell krisberedskap avfärdades länge som onödigt och löjligt, rentav osolidariskt. Idag är det däremot få som ifrågasätter behovet av krisberedskap. Prepparna hade rätt och kulturskribenterna hade fel. Kanske finns det lärdomar att dra från detta. Det mesta tyder på att svenskarna går en bister vinter till mötes. Mycket av det som utgör livets nödtorft och som de flesta av oss vant oss vid att ta för givet har plötsligt blivit bristvaror: livsmedel, bränsle, elektricitet, ved. Räntorna stiger samtidigt som inflationen äter upp besparingarna.
Tidningarna fylls med förnumstiga tips på hur man håller värmen i vinter om elektriciteten försvinner genom så kallade roterande strömavbrott, eftersom den havererade energipolitiken lett till en situation då det inte produceras tillräckligt mycket elektricitet när den som mest behövs. Att tälta inomhus för att spara värme är ett förslag som på fullt allvar förs fram.
För bara några år sedan blev den som varnade för en systemkollaps idiotförklarad av dem som med ett svepande begrepp brukar beskrivas som ”etablissemanget”. Välkända ståuppkomiker häcklade var och en som vågade se i tangentens riktning och politiker och journalister krokade arm i sitt fördömande av alla som varnade för att samhällsutvecklingen gick åt fel håll och att det var en god idé att förbereda sig på det värsta.
Det var inte längesedan ”prepper” var ett ord som uttalades med samma drypande folkförakt som annars bara brukar vidlåda ord som “dansbandsmusik”, “hårdrock” och “Sverigedemokrat”, i kretsarna som skriver på kultursidorna. Att ägna sig åt krisberedskap var inte bara töntigt, det var också osolidariskt, kunde man läsa i den finaste morgontidningen, eftersom den som förberedde sig på en kris bara tänkte på sig själv.
Delar av journalistkåren började yrvaket att se sig omkring.
Man behövde inte ens ägna sig åt särskilt vidlyftiga krisförberedelser för att betraktas som någon slags kuf. Det räckte med att följa Myndighetens för samhällsskydd och beredskap uppmaning att ha beredskap för att klara sig i sitt hem i 72 timmar för att det fina folket skulle höja på ögonbrynen. I just in time-samhällets tidevarv är framförhållning som sträcker sig längre än nästa måltid någonting suspekt.
Sedan hände något. Delar av journalistkåren började yrvaket att se sig omkring och upptäckte att de förkättrade prepparna kanske trots allt varit någonting på spåren. Plötsligt började det att skrivas om prepping, i bokform och på kultursidor. Prepping hade blivit chic. Prepparna själva lyste alltjämt med sin frånvaro i finrummen, men journalister som intervjuat dem lade ut texten i tv-sofforna. SVT gjorde till och med en dokusåpa på temat krisberedskap.
Tre år, en pandemi och ett europeiskt storkrig senare, med skenande livsmedelskriser och energikris är det få som skrattar åt preppare. Tvärtom verkar det som för inte många år sedan betraktades som överdriven krisberedskap (till exempel att följa MSB:s rekommendation) numera betraktas som vanligt sunt förnuft. Ungefär som det hela tiden gjort på landsbygden. För den som inte bor inom gångavstånd från tre olika sushirestauranger och minst lika många närbutiker är det en självklarhet att ha en del livsmedel hemma, liksom andra nödvändiga basvaror. Den som bara är ett vindfälle bort från strömavbrott är vanligtvis förberedd på både det ena och det andra.
Prepparna, som under många år byggt upp en kunskapsbank kring krisberedskap, och som tålmodigt folkbildat kring detta på bloggar och i poddar har spelat en viktig roll för den ökade medvetenheten om krisberedskap i samhället. Tvärtemot vad de har beskyllts för är de en av de minst osolidariska grupperna i samhället. Inte bara för att många villigt delat med sig av sina kunskaper och insikter om krisberedskap, utan också för att den som är bäst förberedd i en kris också är den som minst kommer att ligga andra till last.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Att sörja för sin egen krisberedskap är också att ta ansvar för andra. Att uppmärksamma andra på risker i samhället och potentiella framtida kriser är att ta ansvar både för sig själv och för sin omgivning. De som först på sistone, kanske till följd av pandemin eller Rysslands invasion av Ukraina, börjat tänka i termer av krisberedskap borde sända en tanke av tacksamhet till prepparna, som strävade på med sin kunskapsinhämtning och folkbildning, trots att det ofta skedde i motvind och till priset av att idiotförklaras.
Det var inte prepparna som bunkrade toalettpapper i början av coronapandemin. Prepparna hade naturligtvis samlat på sig ett förråd av det nödvändiga i god tid innan krisen var ett faktum. De som bunkrade toalettpapper var de som började tänka på krisberedskap först när viruset spred sig över jorden. Även de hånades av de som ansåg sig veta bättre. Men instinkten var inte fel: toalettpapper är en sak man ogärna vill vara utan. Tänk bara på människorna i Venezuela. Vad som var fel var tidpunkten. Krislager bygger du i förväg, just så att du slipper att tömma butikshyllorna när krisen väl är här.
De som verkligen ska stå med dumstruten är de som i åratal förlöjligade varje tanke på individuell krisberedskap, som avfärdade varningar om kollapsande system och som därmed bidrog till att nödvändiga åtgärder inte vidtogs i tid. Mycket av det som kommer att göra den kommande vintern extra besvärlig hade kunnat undvikas eller åtminstone mildras om inte så många med plattformar i offentligheten hade använt sig av dessa för att misstänkliggöra de som förmådde att göra en konsekvensanalys. Det är samma personer som när verkligheten väl gjorde sig påmind utbrast att de inte såg det komma. Vad vi alla kan göra är att lägga på minnet vilka de var och att ta deras nuvarande utsagor med samma nypa salt som borde ha tagits då.