Helgessän: Kanske är det nya ludditer som behövs

Existentiellt.
Ludditerna slår sönder mekaniska vävstolar.
Ludditer slår sönder mekaniska vävstolar.

TEKNIKENS SLAVAR. “Trots alla löften om effektivisering och förbättring har den digitalisering som skett knappast inneburit ett bättre arbetsliv i alla delar och arbetstiden har inte kortats”, skriver Fia Ewald.

Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter enligt regeringens digitaliseringsstrategi. En slogan värdig författaren till ICA Maxis helgerbjudanden. Inriktningen är kongenial med det ihärdiga och i många delar tveksamma arbete som bedrivits under ett tre decennier under olika beteckningar som exempelvis 24-timmarsmyndigheten och e-medborgaren. Den gemensam nämnaren är tilltron till att räddningen för svensk offentlig sektor ligger i att digitalisera mera.

Kännetecknande är övertygelsen att teknik i sig är något entydigt gott och den teleologiska uppfattningen att mänskligheten oundvikligen rör sig framåt och uppåt med hjälp av teknisk utveckling. Det senare avspeglar sig i de frekventa ”mognadsmätningarna” som med språkets hjälp styr tanken till att det bara finns ett önskvärt slutmål.

Trots alla löften om effektivisering och förbättring har den digitalisering som skett knappast inneburit ett bättre arbetsliv i alla delar och arbetstiden har inte kortats. I stället upplever många en stor stress, bristande autonomi och sammanhang. Historiskt går det att se att ny teknik inte uppstår och införs i ett vakuum utan i en samhällelig maktstruktur där olika aktörer försöker påverka hur tekniken ska användas. Denna insikt lyser helt med sin frånvaro när det gäller den svenska offentliga digitaliseringen. I styrdokument, regeringsdeklarationer, politiska program och på konferenser sker mottagandet av varje ny digital lösning, app och allt som kallas AI som av en flock golden retrievrar; allt är superbra och utan konflikter. Denna upphetsade entusiasm har föga fog för sig sett till den return of investment som de massiva investeringarna i digitalisering lett till och de upprepade kraschlandningarna av diverse paradprojekt.
I en nätt men späckad bok, Breaking things at work, försöker medieforskaren Gavin Mueller med utgångspunkt i de mytomspunna ludditerna att undersöka hur arbetare under industrialismen uppfattade nya tekniska lösningar. Ludditerna var arbetare i de tidiga engelska industrierna i början av 1800-talet som är kända för att de slog sönder de nya mekaniska vävstolar och spinnmaskiner som infördes av fabriksägarna. Namnet fick de efter den omfattande vandalism som skedde under 1811–1812 under påstådd ledning av den mytologiske ledaren Ned Ludd, även kallad King Ludd.

Ludditerna var inte teknofober.

Men varför gjorde de det? Var det bara rätt och slätt vandalism? Så var det förstås inte. Mueller drar upp en historisk ram där ludditerna sätts i ett större sammanhang där arbetarnas sabotage kan ses som vad den engelske historikern Eric Hobsbawm kallar ”kollektiv förhandling genom upplopp”. Det kan förtjänas att påminna om att även i Sverige var större delen av 1800-talet en tid av, ofta våldsamma, upplopp. Det var en period med stora maktförskjutningar i samhället där ny teknik möjligen oavsiktligt men mycket påtagligt ledde till en minskad makt för arbetarna. Ludditerna var inte teknofober utan såg den teknik som fördes in i deras arbeten som ett hot som inte enbart riktades mot deras försörjning:

The luddites believed that new machines were undermining their livelihoods and destroying their communities, and that targeting those machines was a valid strategy in their fights against it.

I och med att den unika yrkesskickligheten blev mindre värd försämrades deras förhandlingsposition radikalt med maskinernas intåg. Detta har varit ett genomgående tema under industrialismens tidevarv, även fint skildrat för svenska förhållanden i en 40 år gammal bok som känns förunderligt aktuell; Vägen till fabrikerna av Maths Isacson och Lars Magnusson. Här finns bland annat en skildring av smedernas anpassningsproblem till den nya industriella disciplinen runt förra sekelskiftet:

Smedernas och hanterverksarbetarnas arbete var i hög grad vad man brukar kalla ”uppgiftsorienterat”, det vill säga. några fasta arbetstider gällde knappast utan man gjorde det man blivit ålagd att göra (eller ålagt sig själv att göra) och sedan gick man hem. Det innebar att arbetsveckan oftast blev kort men intensiv: man tog ofta igen sig i början av veckan och arbetade desto hårdare i slutet av veckan.

Enligt samtida källor ägnades fritiden ofta åt supande vilket gjorde att man kanske kom igång framåt tisdagen. Fabrikörerna och arbetsledarna hade i förstone inte mycket att sätta emot eftersom det var smederna som hade den nödvändiga yrkesskickligheten som krävdes för att fabrikerna skulle kunna leverera. Att införa arbetsdisciplin med punktlighet och nykterhet var en motig uppgift.

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

Kontrollen över produktionen var ett problem som var gemensamt för industriägare världen över. En som insåg att arbetarnas relativa övertag över cheferna låg i deras kunskap om produktionsprocessen var Frederick Taylor. Genom sin kunskap om processen i sin helhet kunde de bland annat styra arbetstakten och därmed produktiviteten. I ”The Principles of Scientfic Management” som utkom 1909 presenterade Taylor ett antal metoder avsedda att höja produktiviteten. Sett ur det ludditiska perspektivet innebar taylorismen ett systematiskt nedmonterande av arbetarens möjlighet att påverka arbetsprocessen genom att bryta ned den i separerade moment och att kategoriskt framhålla den ”vetenskapliga” kunskapen hur arbetsmomenten ska utföras framför arbetarnas egna erfarenhetsbaserade kunskaper. Till detta kommer ständig övervakning genom tidtagning och andra mätmetoder. Sammantaget ledde åtgärderna i ett tayloristiskt program att arbetaren alienerades från sitt eget arbete. Intressant nog infördes tayloristiska och likartade idéer i den sovjetiska produktionsstyrningen efter de första mer idealistiska åren. Oavsett herre tycks viljan att frånta de som står närmast produktionen agens och makt att vara den samma.

Under efterkrigstiden kom den underliggande kampen om arbetet upp till ytan i form av sabotage och maskningsaktioner. Mueller lyfter fram ett skede inom handelssjöfarten där införandet av containrar underminerade hamnarbetarnas fackkunskap. Containrarna gjorde transporterna mycket mindre beroende av hamnar i traditionell form vilket i sin tur ledde till att produktionen kunde flytta till låglöneländer. Mueller menar dessutom att USA inte skulle kunnat bedriva långväga krigföringen i Vietnam utan containrar i logistiken.

Idag står entusiasmen för ny teknik att finna hos, förutom regeringar av olika kulör, framför allt hos it- och konsultleverantörer, arbetsgivarorganisationerna SKR och Almega. Ivrigt påhejade av det nya skiktet av offentliganställda med yrkesbeteckningar som innovationsledare, verksamhetsarkitekt, digitaliserings- eller lösningsarkitekt. De yrkesskickliga i skolor, vård och omsorg har istället ofta fått se sin arbetssituation försämras och utarmas av de undermåliga it-lösningar som utan deras påverkan förts in. När politikerna i kommunen beslutar att digitalisering är ett mål i sig väger professionella bedömningar och de anställdas arbetssituation lätt.

Försämringen sker på olika sätt. Förutom att kontrollen över arbetet minskar genom att digitalisering ofta leder till renodling av arbetsmoment, till enkla byggklossar i syfte att kunna införa s.k. beslutsstöd eller standardisering, har även övervakning möjliggjorts på en helt ny nivå. Övervakningen kan ske rent tekniskt men också av byråkratiska kontrollfunktioner som kräver ständig inrapportering, en inrapportering som äter av tiden för det verkliga arbetet. Ta till exempel en anställd i hemtjänsten som får flänga allt snabbare mellan de boende utan utrymme att själv bedöma vad den äldre har för behov utan bara bocka av sin order. Till detta kommer att de tvingas använda appar för att notera att de delat ut medicin istället att för som tidigare göra en snabb signatur på medicinlistan. Eller chaufförer som ständigt övervakas så att de inte tar fel rutt eller butiksanställda vars toalettbesök noteras. Även tidigare fredade yrkesgrupper som läkare och lärare får nu finna sig i att deras yrkeskunskap alltmer presenteras som utbytbar mot AI eller andra digitala lösningar.

Kraven på förändring och digitalisering är sammantvinnade.

Vanligtvis brukar white collar-jobben vara de som enklast kan ersättas med digitala lösningar. I Sverige har det istället varit de mest relationstäta jobben som varit i centrum och där det utlovats en radikal minskning av personalbehovet. Hittills har inget resultat av detta kunna ses. De anställda inom vård, skola och omsorg har inte minskat men däremot har den administrativa bördan ständigt ökat. Detta har skett både genom att lärare och läkare själva dokumenterar och rapporterar allt större del av sin arbetstid och genom att allt fler renodlade administratörer anställs eller anlitas som konsulter. Samtidigt som arbetet utarmas drivs arbetstakten ”på golvet” ständigt upp i den acceleration som sociologen Helmut Rosa beskriver som en ständig press mot förändring. Kraven på förändring och digitalisering är sammantvinnade och i båda fallen i avsaknad av syfte. Detta leder till den acceleration som framkallar så mycket stress, brist på känsla av sammanhang och olust som präglar arbetslivet för många idag.

Muellers konklusion är att vänstern behöver hitta nya angreppssätt för att skapa en maktförskjutning till förmån för löntagare. Uppmuntrad av ludditernas attityd skulle deceleration istället för acceleration vara en målbild när det gäller ökad autonomi för de anställda och ett ifrågasättande av produktion för produktionens egen skull.

Med tanke på att digitalisering hittills inte gett utdelning i kortare arbetstid, autonomi eller lägre arbetstempo så ger detta hopp. Vi behöver inte ha det så här, vi behöver inte vara teknikens slavar, övervakas varje minut eller arbeta alltmer samtidigt som vi får allt mindre gjort. Vi måste ta upp en kamp för hur den nya tekniken ska användas och vem som ska gynnas av den.

FIA EWALD
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

katter, katt, leva med katt, kattliv

Kattliv

ESSÄ. “Deras tassavtryck finns kvar på hela vårt varande. Vi rör oss
0 0kr