Mörk humor

UKRAINAKRIGET. Med utgångspunkt i Volodymyr Zelenskyjs roll som president såväl i en tv-serie som i verklighetens och krigets Ukraina reflekterar Filip Hallbäck över begreppet “mörk humor” i film och tv-serier.

För en tid sedan hade den ukrainska tv-serien Folkets tjänare svensk premiär på SVT och den visas än idag på SVT Play. Det är en politisk satir med stundtals hysterisk situationskomik, som handlar om den blygsamma historieläraren Vasyl som av en slump blir vald till Ukrainas president och har som främsta prioritet att bekämpa korruptionen.

Huvudrollen spelas av ingen mindre än Volodymyr Zelenskyj som ironiskt nog själv kom att bli president i verklighetens Ukraina och som nu leder landet under ett pågående ryskt invasionskrig. Att se den här serien var en obehagligt surrealistisk upplevelse för min del, med tanke på allt det brutala våld som pågår i Ukraina för närvarande.

Den mörka humorn är en fiende till sentimentaliteten, menar Breton.

I efterhand påminns jag om insikten om att humor många gånger har visat sig vara betydligt mer effektfullt än “seriösa” försök. Upphovspersonen bakom idén om “mörk humor” är ingen mindre än André Breton (som också författade surrealismens manifest 1924) och dennes Anthologie de l’humour noir från 1940. I sammanfattande drag kan man säga att Breton förenar Friedrich Hegels konstsyn med Sigmund Freuds psykoanalys.

Den mörka humorn är en fiende till sentimentaliteten, menar Breton. Medan sentimentaliteten vill konservera dystra, hopplösa tillstånd ämnar den mörka humorn frigöra en från densamma. Skrattet blir i det avseendet en försvarsmekanism som beskyddar människan från att bryta ihop. Utifrån den insikten riktar Breton kritik mot filmkonstens tendenser att gestalta extrema situationer som härrör från det förflutna och istället argumenterar för att dessa skildringar borde präglas av humor från första början.

Utifrån Bretons resonemang tänker jag framför allt på flera av de amerikanska komedier som producerades under andra världskriget och under kalla kriget. Under andra världskriget skrev, regisserade och producerade Charlie Chaplin sin allra första ljudfilm, Diktatorn (1940), där han gjorde narr av Adolf Hitler. Enligt Chaplin själv var det en skrattspegel på totalitära ideologier som nazism och fascism utgjorde, men han kände inte till hur omfattande och systematiska nazismens brott mot mänskligheten i själva verket var. I sina memoarer har han själv uttryckt att om han hade vetat det, skulle han aldrig ha gjort en komedi av det hela.

Ernst Lubitschs Att vara eller icke vara (1942) är en annan nattsvart klassiker som handlar om ett teatersällskap som blir instängda i Warszawa när Nazitysklands trupper ockuperar stora delar av Polen. Lubitsch var berömd för sin eleganta regi och sofistikerade humor, men han var också djupt medveten om politiskt laddade tillstånd. Det demonstrerades han med Ninotchka (1939) där Greta Garbo i titelrollen. När Att vara eller icke vara hade premiär inträffade mycket dramatik i världspolitiken samtidigt: Japan hade då anfallit i Pearl Harbor, Nazityskland fortsatte med sitt korståg runtom hela Europa och filmens stjärna Carole Lombard hade dödats i en flygolycka.

Under kalla kriget regisserade Stanley Kubrick ett av sina främsta verk i svartvitt (vilket var ovanligt vid denna tidpunkt där de flesta filmer övergick i färg), Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (1964). Kubrick ville i komedins form skildra den yttersta absurditeten och att kärnvapenhotet var högst tänkbart. Komedigeniet Peter Sellers spelar här tre olika roller: gruppchefen i RAF, en tysk vetenskapsman och USA:s president. Den senare karaktären fäller den numera klassiska repliken: “Gentlemen, you can’t fight in here! This is the War Room!”

Surrealismen handlade, enligt Breton, om att sudda ut gränserna mellan drömmen och det vakna tillståndet. Frågan är om inte den mörka humorn på ett likartat sätt tänjer på gränserna mellan komedin och tragedin, mellan skrattet och det allvarsamma? Den mörka humorn handlar inte om etik och moral, även om den förmår att väcka stora etiska frågor. Snarare kan den ses som ett försök till psykologisk förklaring till vad som gör människan mänsklig och hur vi bevarar vår medmänsklighet under de mest fasansfulla omständigheter. Den mörka humorn blir det i avseendet en mänsklig överlevnadsstrategi i den absurda värld vi lever i.