Gabrielle Björnstrand: ”Plötsligt tänkte jag på döden…”

Existentiellt.
själen, existensen, döden, existentiellt,
Illustration: Opulens

DÖDEN. Gabrielle Björnstrand har skrivit ner sina tankar kring existensen och döden. Hon lägger även fram sina tankar om själens vara eller icke-vara.

Plötsligt tänkte jag på döden…

Igår natt, innan sömnen. Tänkte på det obegripliga att vår fysiska existens bara faller bort, grävs ner, eller bränns till aska som strös för vinden. Att vi dör, kort och gott. Ofattbart.

Jag tycker den processen är lite oartig, på ett sätt. Å andra sidan, kanske befriande. Vem vet. Själv har jag inte den enkla trösten att vi ses i Himlen vid ett långbord, alla döda vänner, släktingar och jag. Och den käraste mannen. Den tröst som till och med den gamle kristendomsbekämpande Ingmar Bergman tog till sig, slutligen, när han gått ensam för länge medan Ingrid var “i Himlen”. De skulle nog ses igen, sa han.

Jag vet verkligen inte. Men det vore rätt kul om Himlen fanns.

Helvetet finns ju redan här på jorden, i Gaza och Ukraina och många andra ställen som jag inte ens kan räkna upp. Men – som jag ser det, finns också Himlen på jorden. De skönaste sommardagarna som nu. Med stilla blå vatten, ljus grönska som speglar sig, tystnad och sol och en och annan fågel eller granne som passerar medan man sitter och flummar på skönheten. I sina bästa stunder är man ett med allt. Och det är ju också en version av Himlen, som finns inte minst i de asiatiska, mer filosofiska religionerna, Taoismen till exempel eller hos den bäste av muslimer, Rumi.

Men om man i andra stunder, som en gammal katolik, ändå ber sina böner, inte sällan för sjuka vänner, så är det ju en god tankevana. Såsom i Himlen så och på jorden, och om Himlen inte finns inom människorna, så blir jorden därefter: Ett paradis endast för egoister och maktmissbrukare. Det vill säga Helvetet, men med mycket pengar och intriger och krig.

***

Jag måste förklara att jag inte lider av dödsångest. Det tror jag däremot kan drabba en om man aldrig tänker på döden, utan bara låter den ligga och lura i ett hörn som en mager byracka.

Vi utplånas alltså. Och då börjar man genast hektiskt tänka på vad man kan mata byrackan med; dvs allt man ska hinna innan man dör. Det är ett sätt – och det är okej. Man kan också släppa ut byrackan i friska luften, låta den löpa liksom. Och medan den löper kan man tänka på allt möjligt som döden kanske lär oss. Till exempel att vi är rätt små, oavsett vad vi gör och inte gör. Till exempel att vi är rätt stora. Vi är faktiskt allt vi kan se och fatta med våra öppna ögon och sinnen och tankar.

Då närmar jag mig panteismen, i det att jag kan uppleva Gud som det totala uppgåendet i världens vackraste utsikt över fjällen, eller i en riktigt storartad kyrka. Människor har ju alltid lutat åt det storartade för att ge rum åt det gudomliga, fastän små kapell också har sin mystiska charm.

I ett eller annat kloster, kristet eller buddhistiskt, jobbar folk med att upplåta sitt jag för det himmelska, för godheten, sanningen, skönheten, tystnaden. Uppgåendet är liksom deras jobb.

Men det finns ett annat uppgående, Eros. Kärleken alltså, och då inte enbart den altruistiska agape, utan den svindlande starka, erotiska feelingen. Freud skapade teorin om Eros och Thanatos. Dödsdriften, Thanatos, ställs där mot skapardriften, livsdriften, Eros.

Dödsdriften i Freuds tappning är förstörande, destruktiv, upplösande. Eros förbinder och bygger upp och älskar och har sig. Men i Eros finns också ett försvinnande. Emellanåt blir man ett, i en enda stor känsla. Man går upp i, ger sig hän, sjunker i ett hav. Och fransmännen, som alltid är lite sisådär finsmakare när det gäller erotik, kallar tillståndet efter orgasmen för La petite mort, den lilla döden.

Detta har säkert Lacan sagt något smart om, så jag behöver inte.

Någon annan har sagt: Ingen frigjord agape utan frigjord eros.

Själen då? Finns den? Fastän Dawkins och andra ska impa med sin materialism. Självklart finns själen för alla som upplevt den. Och om inte får man väl sitta där med sin karta över signalsubstanser, kemiska reaktioner, limbiska system, och annat kontrollerbart jox, medan själen flyger fritt som den vill, och den magra byrackan döden kommer skuttande efter. Quelle jouissance.

GABRIELLE BJÖRNSTRAND
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

katter, katt, leva med katt, kattliv

Kattliv

ESSÄ. “Deras tassavtryck finns kvar på hela vårt varande. Vi rör oss
0 0kr