LÅNGLÄSNING. ”När vi rör oss tillsammans är det inte en rörelse mellan oss, utan mellan henne och något annat.” Julia Österlund skriver om att ha anställning för att vara någons armar och ben, att vara personlig assistent.
Innan jag sätter nyckeln i låset tvekar jag alltid några minuter, som att jag hade valet att låta bli. Det är som att skillnaden mellan före och efter det att jag öppnat dörren varje morgon är helt avgörande.
Jag brukar ta av mig jackan och ibland till och med skorna redan i trapphuset för att det ska vara smidigt när jag väl är inne. Så fort jag gläntar på dörren hör jag henne ropa hej inifrån sovrummet. Jag svarar, god morgon, jag kommer alldeles strax. Hennes andhämtning ökar i styrka sekunderna under vilka jag lägger av mig sakerna och går den korta biten från hallen till sovrummet. Jag säger, jag tänder lite, tar emot larmet från hennes redan utsträckta hand. Säger, jag vrider ned fötterna nu, jag tar på sandalerna. Kontrollerar att datorstolen är låst och att den står på lagom avstånd. Är den för nära är den i vägen när hon ställer sig upp; är den för långt bort blir det ett för stort glapp när hon sedan ska sätta sig. Jag håller min arm under hennes vänsterarm, står lite lätt på högerfoten, sedan vridningen till datorstolen som står redo till vänster. Jag rullar stolen baklänges in i badrummet, snurrar den ett halvt varv så att hon kommer åt att tända lampan och fälla ned handtaget på vägen. Jag parkerar med hjulen precis över tröskeln, hon tar tag i handtaget och reser sig, jag har handen kupad runt hennes armbåge, högerfoten på hennes samtidigt som jag knuffar undan datorstolen med höften så att hon ska komma åt att vrida sig till toaletten. Hon säger du kanske får hjälpa till lite på vänstersidan, jag hasar ned pyjamasshortsen en bit, så sätter hon sig. Jag stänger dörren.
I sin artikel Carework as a form of bodywork skriver sociologen Julia Twigg om hur personer som arbetar inom vård och omsorg när de pratar om sitt arbete tenderar att inte fokusera på de kroppsliga aspekterna, utan i stället på de mer emotionella och sociala bitarna. Det verkar delvis handla om en ovilja att lämna ut brukarna och en rädsla för att avpersonalisera dem och reducera dem till enbart funktionalitet eller kropp, men det är inte omöjligt att tänka sig att det också har att göra med att det är de delarna av yrket som har lägst status. Man kämpar sig bort från den. Läkarna har mindre att göra med kroppen och i synnerhet de delar av den som läcker och luktar än vad undersköterskor och vårdbiträden har. När de väl kommer i kontakt med den sker det på omvägar, via högteknologiska maskiner.
När jag skriver en text och väljer att fokusera på de kroppsliga aspekterna är det en annan sak än om F, som jag jobbar som assistent hos, hade gjort samma sak. Jag löper inte samma risk som hon att hela tiden reduceras till just det. Men något händer med min kropp när jag arbetar som personlig assistent. Jag är anställd för att vara armar och ben; en förlängd arm som brukaren förfogar över. Redan på anställningsintervjun stöter jag på metaforerna. De verkar genomsyra samtalet om personlig assistens; i platsannonser, teoretiska texter och i brukare och assistenters eget tal fortsätter de att dyka upp. Som allra tydligast är de kanske hos Independent Living-rörelsen som varit drivande i kampen för att införa personlig assistans. Rörelsen förespråkar en formell relation mellan brukare och assistent, där assistenten följer brukarens direktiv om vad som ska utföras och hur. Hos F verkar detta tankesätt ligga till grund för hur de flesta av assistenterna betraktar yrket, även om det är tydligt att det hela tiden hotas av de egna viljorna. Ett omedvetet dröjande i våra rörelser, en ton som ställer sig frågande. Hela assistenten stretar emot. I sin essä Mostermaskinen skriver Mathias Wåg: ”Hjärnan i assistentkroppen kommer att använda hela känsloregistret för att röra sin kropp; be, manipulera, hota, skrika, spela på känslor, vädja till solidaritet, använda list, ge motiveringar, vägra ge motiveringar, vara uttänkt, inte alls tänka på konsekvenserna. Att vara någons händer och ben, en kugge i assistentmaskinen, kräver att sätta sin egen vilja åt sidan – vilket aldrig går att göra fullt ut. Varje handling kommer därför innehålla en viss tröghet, en fördröjning – ibland större och märkbar, ibland omärkbar och nonchalerbar.”
Ibland sker det inte ens omedvetet. Vad är det där? frågar jag när vi sitter i F:s kök och äter middag. Hon tittar också upp mot tavlan som nu hänger över bordet. Jag vet inte heller, säger hon. Det är nog Anette. En annan gång frågar jag vad hon ska göra under kvällen och hon suckar. Nadja kommer, det är Doktorn kan komma. Men du hatar ju det. Kan du inte säga att du vill se något annat. Hon rycker på axlarna. Äsch, det är lika bra. Det finns ju ändå inte så mycket att se.
Jag är armar och ben och F är hjärna.
Att vara assistent handlar i många fall om att inte ta egna initiativ men vara närvarande, utan att tänka på annat eller tappa fokus. I Hanna Egards avhandling “Personlig assistans i praktiken” beskriver brukare av personlig assistans det som vanligt förekommande att assistenten inte kan låta bli att ta egna initiativ, tar ifrån dem uppgifter de kan göra själva eller har svårt för de stunder som är händelselösa. De finner den passiva, väntande rollen och att vara utelämnad till någon annan som bestämmer när och hur något ska hända påfrestande. Hellre går de då in i rollen som hembiträde, som tillåter att man får handla efter eget huvud, vara aktiv i stället för vilande. Men att befinna sig i bakgrunden eller sitta och läsa i ett annat rum kan vara avgörande för en persons möjlighet till självständighet. Det syns även i annonserna där assistenter eftersöks. Det är ett arbete där förmågan till initiativ eller egenskapen att vara driven inte värderas lika högt som i många andra sammanhang. Snarare efterfrågas följsamhet och lyhördhet. Ändå verkar både assistenter och brukare känna ett stort behov av att försvara de stunderna som är stilla. Gabriella säger att jag ska vila på söndagarna, säger F. Jag lägger undan boken när någon annan är i närheten, trots att det är just den jag ska ägna mig åt i den stunden. Ändå är just de stunderna i fara när assistansrätten urholkas, tiden mellan de aktiva insatserna.
Tjänstefolk i 1800-talets England liknas vid hands och husfrun vid head of the house. Jag är armar och ben och F är hjärna, men trots att jag liknas vid kropp är vår maktbalans inte samma som för dem, kanske just därför. Skillnaden mellan service och omsorg finns i om man är beroende av insatsen eller inte. Att betrakta assistenten som brukarens armar och ben är en viktig utgångspunkt för vilka premisser personlig assistans sker på. Jag kan inte föreställa mig något annat sätt att se på yrket som skulle vara förenligt med målet för att insatsen överhuvudtaget finns. Om det är ansträngande för assistenten eller bidrar till arbetets låga status är just den delen ändå en grundpremiss för yrket som är svår och inte ens önskvärd att göra någonting åt. Men i själva verket finns förstås inte en så tydlig uppdelning mellan brukaren som hjärna och assistenten som kropp. F säger: I morgon ska vi åka och svära åt läkaren, vi, de två mjukaste. Vi hjälps åt att komma överens om vilken film vi ska se, men det är också för att hon vill ha det så. Bläddrar tillsammans bland recepten. Det tar alltid lång tid och slutar ofta med att vi äter fyllda paprikor. Vad är du sugen på? Kött åt jag förra fredagen. Pasta är inte helgmat. Jag försöker att vara en verklig person som tycker saker, utan att det egentligen inverkar på hennes beslut. Det är förstås dömt att misslyckas.
Samma sak är det med våra rörelser. Om jag påbörjar något med mina armar och ben är det för att hon ska slutföra det med sina. Jag tar fram något ur kylen som hon sedan hackar. Hennes kropp får min att röra sig. Hennes rörelser ändrar sig av att jag är där. För en sekund är de svåra att separera, de delar riktning och mål. Det verkar fruktlöst att försöka bena ut vem som gör vad. Skulle man dela upp dem i hennes och mina skulle de på en gång bli till något annat. Ändå finns det så mycket som inte är delat. Hon som har bråttom för att det är morgon; hon har redan legat och väntat på att mitt pass ska börja för att kunna komma upp. Som ibland eller alltid har ont i fötterna. Jag som har varit orolig för den här förflyttningen, haft svårt att sova på grund av den. Som känner rörelsen i ryggen i stället för i fötterna. Som i slutänden bara följer.
Vi har en gemensam skugga, men det har hon också med datorstolen eller Meywalkern, jag med köksstolen. Snarare då handlar det om att vi har ett mål som är samma, en gemensam riktning, en erfarenhet som gör att vi inte behöver kommunicera kring hur vi ska röra oss. Framför allt när vi är ute bland människor men även hemma är det som att vi sällan tittar på varandra, våra blickar är i stället vända mot samma sak. Jag tittar inte på henne utan på det hon tittar på. När vi rör oss tillsammans är det inte en rörelse mellan oss, utan mellan henne och något annat. Hon öppnar dörren till kylen, tar fram morötter, sallad, lök och vinäger, räcker över dem till mig som lägger dem på köksbordet. Hon stänger dörren, jag ställer datastolen bakom henne och sänker Meywalkern, hon sätter sig och jag snurrar runt stolen till köksbordet. Ur köksskåpen plockar jag fram skärbräda, kniv och tallrik, placerar dem på bordet och radar upp grönsakerna till vänster om henne, skär bort blasten. Hon hackar dem, passar dem vidare till tallriken som står redo till höger, öppnar vinägerkorken medan jag håller i flaskan. När salladen är klar tar jag undan skärbrädan, torkar av bordet och dukar. Så sitter vi mittemot varandra med varsin tallrik, tittar. Hon ler lite. Jaha. Vi pratar om veckan som varit; hennes målande och träning, hur varmt det är i havet, min flytt och filmen vi såg på bio i förra veckan. Efter ett tag blir det tyst. Vi ser på varandra. Jag frågar hur det är med hennes mamma. Jo, säger hon. Jag var vid havet igår, säger jag. Med valpen. Han kan gå lite längre nu. Det är så skönt att han kan springa fritt där. Jag behöver papper, säger hon. Rätar upp sig i datastolen och tittar på mig. Glöm inte ryggstödet.
På ett internetforum för personer som använder personlig assistans som Peter Anderberg, forskare i hälsoteknologi, skriver om i sin artikel Peer assistance for personal assistance, diskuteras ett möjligt dilemma mellan att å ena sidan som assistentanvändare ha rätt att bestämma över och kontrollera sitt liv, och å andra sidan assistentens rätt att bestämma över delar av sin arbetsmiljö. Att assistenten i möjligaste mån ska anpassa sig efter brukaren verkar självklart, men uppenbarligen är det något som det finns ett behov av att prata om. Frågor om assistentens kläder och om vikten av sekretess diskuteras och verkar ha sina rötter i möjligheten att kontrollera yttre och inre gränser av sin identitet när man lever med personlig assistens – gränser som assistenten delvis verkar rucka på. Brukare och personlig assistent bedöms tillsammans och gör ett gemensamt intryck.
Vi försöker båda att söka oss ur det. Under de tio timmar jag är hos F är vi i stort sett tillsammans hela tiden, med undantag av den timmen hon ibland är på någon aktivitet. Om kvällarna lyssnar hon ofta på talbok i någon timme. I början brukar jag fråga om böckerna som vi noggrant hjälps åt att välja ut på biblioteket. Inte så mycket att komma ihåg. Efter ett tag förstår jag att de mest är ett sätt att få vila från assistenten en stund. Jag kommer på mig själv med att längta efter de minuter när jag får städa badrummet eller gå ut med soporna. Stegen på vägen tillbaka från soprummet, kvällen varm, jag ser hennes huvud sticka upp över fåtöljkanten där inne, tv:n som flimrar. Det verkar nästan som ledig tid, när det att sitta och småprata inte gör det (det gör det när vi träffar på varandra på stan, när jag kommer förbi för att hämta en nyckel, men inte just då). Jag kan själv välja i vilken ordning jag gör saker, till och med vilket skurmedel jag använder för att göra rent (även om det nog finns uppskrivet någonstans vilket vi ska ta). När jag jobbade i hemtjänsten tyckte folk att det var bättre att vara där än på ett boende eller att arbeta som assistent. Under de lugnare timmarna kunde man gå ned i tvättstugan där man inte syntes för några andra blickar än kollegornas. Vi satt där i klungor, tittade mest i våra telefoner eller i tidningar, precis som när vi åt lunch. Som att vi redan var trötta på att förhålla oss till andra människor. Eller cykelturerna mellan brukarna. Bara cykla i väg i sin takt.
Jag undrar vad som skulle hända om jag slutade söka de stunderna, slutade insistera på dem, inte passade på att sno åt mig en egen minut här och var. Bara accepterade att de inte fanns, om jag till slut inte längre skulle bevaka dem, låta bli att slå vakt om mitt egna.
Mina går bredvid mig och jag och F visar morgonrutinen på toaletten. Har ni handskar? frågar Mina mig när vi står utanför den stängda dörren och väntar, lyssnar efter det tysta ja? som betyder att vi kan komma in. Jag tvekar. Jag har aldrig använt det eller sett någon annan göra det. Men det ligger ett paket långt in i badrumsskåpet som jag gräver fram. På hemtjänsten hade vi gummistövlar, handskar och förkläden när vi duschade brukarna. Stövlarna stack ut mest; oprofessionella, men inköpta just för ändamålet. De som hade jobbat länge där hade handsprit i väskorna, hällde det över sina händer så fort de stängde en dörr bakom sig, erbjöd mig också, gnuggade frenetiskt. Ändå bet sig de andra lukterna fast, jag kände dem också i kläderna när jag kom hem. De korsar gränser, vägrar acceptera tydligt definierade uppdelningar; individen som något avgränsat och stabilt. Samma sak är det med kroppen som läcker, den inkontinenta. Kanske även den kropp som behöver. Hos F nöjer jag mig med att rulla upp byxorna. Glöm inte strumporna, säger hon.
Med en ny assistent ser det ut som att varje rörelse är separerad, med en van är det svårt att se vem som gör vad.
Till Independent living-rörelsens idéer om hur personlig assistens ska fungera hör en strävan efter avmedikalisering och avinstitutionalisering. Hjälpen ska ges i hemmet, på tider och sätt som den som använder assistansen väljer, till skillnad från hur vårdarbete ofta bedrivs. Sjukhusvårdsutbildad personal ska inte vara inblandad i assistansen. På intervjun för jobbet hos F frågar mig min chef om jag har jobbat inom vården tidigare. Fem somrar, säger jag. Det här är något helt annat, säger hon.
Utmärkande för personlig assistans verkar vara att brukare och assistenter balanserar och skiftar mellan två ytterligheter av formalitet och informalitet. Interaktionen karaktäriseras å ena sidan av att assistenten är underordnad, avlönad och lånar ut sin röst eller kropp för att hjälpa brukaren på det sätt som den föredrar att bli hjälpt. Det finns också ett annat slags relation och samspel som i stället präglas av en hög grad av informalitet, ömsesidighet, jämbördighet och ibland också nära vänskap. Skiljelinjen som ofta görs mellan formell omsorg som utförs av avlönade anställda och informell omsorg som utförs av oavlönade närstående går inte heller fullt ut att göra här. Insatsen utförs i hemmet, inte sällan både av anhöriga och externa assistenter. Mathias Wåg beskriver en kärnfamilj som luckrades upp med mosterns ständigt närvarande assistenter. Jag märker att jag undviker att säga att jag jobbar när jag är hos henne. Nästa gång jag är hos dig, säger jag. Det är inget hon har bett mig om.
I annonserna där assistenter eftersöks är det ofta stor tyngdpunkt på gemensamma intressen och personkemi. Jag söker inte jobb som personlig assistent, jag söker jobb just hos F, läser annonsen och tänker att det kanske skulle fungera. Blir anställd baserat på att jag är kvinna, kan lite franska, är intresserad av kultur, tycker om att bada i havet.
I början skriver jag ned förflyttningarna i detalj på min telefon. Efter ett tag behöver jag inte anteckningarna längre. Behöver inte minnas för jag har övat. Med en ny assistent ser det ut som att varje rörelse är separerad, med en van är det svårt att se vem som gör vad. När jag börjar skriva texten tänker jag att jag borde ha sparat de anteckningarna jag tog i början, som jag skrev för att komma ihåg i vilken ordning rörelserna för att förflytta sig in i en bil skulle göras, eller för att minnas vilken av kopparna som användes på morgonen och vilken som var för kvällen. Men det är blicken hos någon som fortfarande står utanför och den är inte nödvändigtvis mer intressant än den som kommer sedan; den var inte öppnare eller såg mer. Att lära sig är också att glömma. Jag tänker att skrivandet så lätt blir samma sak som att ta ett steg tillbaka, titta, dela upp. En motsats till den upplevelse av gemensam kroppslighet som bygger på att man känner rörelsen i stället för att betrakta den på håll. Armar och ben, men vad det än är, är det något betydligt med sammanblandat än så. Försöken att dela upp och hålla på plats, det är så många saker som är båda, som skiftar och inte låter sig ringas in, man kan inte kräva plasten.
info@opulens.se
