FÖRSTÅELSE. “Det finns en poesins filosofi,” skriver Gunnar Lundin. Och förklarar: “att genom bilder och analogier ge förståelse för företeelser och sammanhang.”
En dag på 70-talet. Jag hade fått dålig kritik för en diktbok och blev, så kändes det, uppkallad till Norstedts för samtal. Thomas von Vegesack, Jan Stolpe, en tredje redaktör. Thomas sa: ”Vi undrar över dina texter. Har du ett andligt budskap”? Jag ryggade tillbaka. Ande? Själen? Orden fanns inte i mitt lexikon. För mig var litteraturen och filosofin väg till en förändring av hela människan, relationer, sättet att leva. Ande var ett religiöst ord, det kom inte över mina föräldrars läppar lika litet som över mina jämnårigas. Ett sjundedagsadventistsord.
Nej, sa jag till de vänligt bekymrade men också förlagsekonomiskt ansvariga förhörsledarna (så uppfattade jag dem). Nej, jag är bara poet.
Borde ha tillagt: För detta behövs det poetiska sinnet, häpnaden inför människor och ting, undret att finnas. Och jag hade inte begrundat och insett att jag var idealist; i så fall kunde jag ha sagt: en poet är den i vilken det goda sanna sköna ordas fram. – Men blev bara stum och svettades.
Vi orienterade oss i ett nytt klimat.
Ordet ande var utstruket ur den historia jag föddes in i: efterkrigstidens optimistiska amerikavänliga 50-tal, som, det ser retrospektivt ut som en blixt i ett växande välstånd, gick över i insikter om amerikansk imperialism och globala orättvisor. Något nytt var på väg. Det kändes i luften. Men jag hade sett mobbning på nära håll och fått ett känsligt väderkorn för allt som luktade entusiastisk kollektivism.
Vi orienterade oss i ett nytt klimat.
Existentialismen är en humanism. Vårt liv är summan av våra handlingar. Ur Kafkas ansiktslösa stat föddes den nya människan. Ur spillrorna av den europeiska kulturen växte något nytt fram. Så såg stämningen ut.
Nu måste jag försvara mig inför de allvarliga herrarna. Det gick hackigt. Jag hade levt som fisken i vattnet bland de andra fiskarna. Nu måste jag ta upp den där fisken, dissekera den, undersöka väte och syre och kvävet i vattnet, ta temperaturen.
Det måste göras. Och slutsatsen blev: även om litteraturen gestaltas i en specifik historisk situation kan den också ge oss ett sinne för det allmänmänskliga, det alltid giltiga. Konsten återför oss till överraskningen, till ett sätt att se. Den är ledans och missmodets fiende. Och låt gå, den är ande. Och den är livsfarlig för alla sorters diktaturer.
Någon ideologi eller något system bestämmer inte poesin. Men det finns en poesins filosofi, det vill säga att genom bilder och analogier ge förståelse för företeelser och sammanhang.
info@opulens.se
