I SAMARBETE MED PARTNER. Diktsamlingen Stillna är en berättelse om en pappa och en dotter och sjukdomen som tränger sig emellan och förgiftar allt. Om den ständiga beredskap som beroendet kräver. Om löften, besvikelse och skam. Det är dikter som letar efter förklaringar vi aldrig får av den som inte kan formulera sin smärta. Kanske finns ledtrådar i det förflutna. Eller i en countrysång med Dolly Parton.
Hanna Nordlander är född och uppvuxen i Svaneholm utanför Borås. Hon har medverkat i ett antal novellantologier och prisats i ett par av Tidningen Skrivas novelltävlingar. Stillna är hennes debutbok.
168 kr. KÖP HÄR>>
Ur Stillna
De fäller ut campingbordet,
en paus på en rastplats utmed vägen.
Det finns kaffe att brygga,
men alla dricker saft.
Sockerkaka i en tupperwareburk,
fortfarande lite frusen
i mitten, men.
De hukar i diket,
för nu kan det dröja
innan det blir någon paus igen.
De kan se taken på bilarna
svischa förbi,
men ingen ser dem
bakom lupinerna,
där de sitter och aktar sina skor.
Men pappan står
synlig från vägen
som en helt vanlig
pinsam pappa.
Blinkar sen ut det två och ett halvt ton
tunga ekipaget,
plus allt det han bär
på insidan,
ut på riksvägen igen.
Hon ser solljuset, rött genom mönstret i rullgardinen.
Kan säga vad det ska bli för dag,
fint eller mulet,
precis som med vecken
i hans panna.
Och Kikki som sjunger i radion
i afton danz
om något han skulle ha sagt
om inte livet
om inte bokstäverna
var så svåra,
gör honom alldeles blank
i ögonen.
Hon möter honom på stan,
det är vinter
sista vintern
och bara de två kvar.
Hon känner igen tecknen på håll
men hinner inte låtsas att
hon inte ser honom.
Ger efter, låter honom
stryka med fingrarnas baksida
försiktigt över hennes kind,
hon orkar inte ens skämmas
om någon skulle se.
Nu är det hon som inte har orden,
bara att man behöver hem,
ge katten mat.
Det är då
till sist
som hon inser
att han kanske
ändå kan: älska?
och hon kapitulerar
inför fyllan –
det är den som
i så fall
gör honom kapabel.
info@opulens.se
