
PROSA. Isabella Nilsson är aktuell med prosaboken ”Om varmhållning av levande döda”. Lis Lovén har läst den och uppskattar den charmerande stilen och det putsade språket.
Isabella Nilsson har en djupt originell röst

Om varmhållning av levande döda
Isabella Nilsson
Ellerströms förlag
Isabella Nilsson (född -89) är författare till en rad kritikerrosade böcker, däribland genombrottsboken ”Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning” och den Augustnominerade Tomhet och ömhet. Nu är hon aktuell med prosaboken ”Om varmhållning av levande döda”.
Isabella Nilsson har en djupt originell röst när hon skriver. Hon är också översättare och detta ger henne sannolikt en specifik, möjligtvis också lite loj, inställning till det egna skrivandet. Det är ofta i skärningspunkten mellan två språk som det kan uppstå intressanta effekter av det porösa slaget.
Även om hon inte längre kan räknas till de yngsta författarna uppfattar jag henne likväl som en ung röst i den svenska litteraturen. Inte minst framstår hon så i sin nya bok.
Hon har som bekant gett ut nonsenspoesi, vilket är ett exempel på den inställning som jag uppfattar ett slags lojhet. Men jag menar också att detta måste betraktas som en medveten stil i sin egen rätt. Om man skriver för ingen, vilket bidragit till titeln på en av hennes böcker så innebär det samtidigt att ”för ingen” blir för alla. Det vill säga alla som kan tänkas vara intresserade.
Varje kapitel i den nya boken upplever jag som en angenäm tablå, ett litet tittskåp där det går att läsa av en scen.
Någon övergripande berättelse kan jag inte utläsa. Jag tänker mig att Isabella Nilsson letar efter den film som ska förklara livet. Då blir tablåerna giltiga. Texten är insnärjd i det egna jagets förutsättningar att ge liv åt något. Åt någon där ute.
Det finns också något charmerande med Isabella Nilssons salongsfähiga stil. Det är något jag uppfattar som kvinnligt ljuvt i den, samtidigt som den bär på och upprätthåller en osäkerhet. Den som en gång i tiden gjorde att preciöserna både beundrades och avhånades. Detta att i salongens anda leka fram språket i ett medvetandegörande om språket allena. En invecklad poetik som drivs av det sköna i att vilja uttrycka sig för sakens egen skull. Språket i sig har otaliga ingångar hos Isabella Nilsson.
Hennes stämma klingar distinkt. Det handlar därtill om att ge sig själv tillåtelse att betrakta politik och andra angelägenheter som blott innehåll. Det gagnar knappast formen att vara politisk tänkare, inte i poetisk mening.
Sedan tänker jag mig att det finns ett slags kollektivt arv när det gäller skrivande kvinnor. Eftersom kvinnor historiskt sett så länge stått utanför de politiska institutionerna var kvinnors språk något skulle putsas för att passa i sociala sammanhang. Det är ett putsande som Isabella Nilsson pysslar med och med den äran i behåll. Ja, jag kallar det för ett kvinnligt språkbruk. Putsa på språket tills det fyller rummet med sötma. Då uppstår ibland just den där känslan av att man skriver för ingen.

info@opulens.se


