ROCK. Idel punkiga veteraner och Dave Grohl-favoriter i nya Kangas klanger. Australien, Japan, USA – och så lite svenskt ös.
Tunga namn från den internationella punkscenen har varit på besök. Tre trior, varav en förstärkt med en fjärde medlem. Japanska Guitar Wolf och australiska The Hard-Ons, med Jerry A på sång, uppträdde på Sweden Rock, och passade även på att besöka Stockholm. Bob Moulds trio Sugar har återförenats efter tre decennier, och spelar passande nog i huvudstaden blott dagar före Foo Fighters, som ju tagit stort intryck av Moulds musik.
G – som i garagerock
Först ut på Debasers mindre klubbdel Debaser Nova är dock svenska Martin Savage Gang. Gruppens namngivande sångare och gitarrist Martin Hildebrand måste betraktas som något av en veteran på Stockholms garagerockiga scen vid det här laget, efter band som The Blacks och Locomotions.
Med andra albumet ”Such A Drag” (Human Audio Recordings, LP/DL) i färskt minne bjuder de på chosefri rock’n’roll där The Flamin’ Groovies, New York Dolls, Wild Billy Childish och betydligt mer obskyra vinylbitar bildar grunden.
På platta varvas eget material (där texterna rör sig alltmer mot rader om att lämna sitt jobb, skilja sig och en hel del om gravar) med en Elton Motello-cover, Eddie Cochrans gamla rock’n’roll-pärla ”Summertime Blues” och King Louies ”Gypsy Switch”. Rå, ruffig rock’n’roll som studerat allt från gammal blues till färgglada sjuor från new wave-eran.
En unik scenupplevelse
Deras gamla turnékamrater i trion Guitar Wolf är i sanning en unik upplevelse på scen. Två japaner i skinnkläder och solbrillor som knappt lyckas kommunicera på engelska, och som brakar i gång en ösig låt bara för att snart lämna scenen för publikens uppsträckta händer i bästa Iggystil och sedan klänga sig fast i luftventilationsrören, så att Debaser Nova-personalen kongenialiskt nog kippar efter andan.
Det är garagepunkigt och det är Eddie Cochrans ”Summertime Blues” (igen!) och det är nästan Hurriganes (fast de ser kanske mer ut som Leningrad Cowboys-förlagan Sleepy Sleepers) och det är fullt ställ och idel leenden och åskådare som bara skakar på huvudena. En främmande person (gissar jag; han spelar fasligt rätt) får ta över bandets elgitarr på scen, men det dröjer inte länge innan han också crowdsurfar.
Jag tänker att det måste bli svettigt i de där skinnkläderna, och beger mig till merchbordet. Där dominerar Guitar Wolfs utbud, med allt från dekaler och nyckelringar till ljusfigurer av medlemmarna att pryda bokhyllan med. Över 90 procent av kommersialismen här är japanernas. Där finns förstås även årets album ”More Jet” (Guitar Wolf, LP/DL), som innehåller sköna titlar som ”100M Girl” – och lustigt nog innehåller den även en cover på ”Long Tall Sally”.
Håller stånd
Australiska trion The Hard-Ons har inlett ett samarbete med sångaren Jerry A Lang från hardcorebandet Poison Idea. Sedan starten i Portland, Oregon 1980 har Poison Idea blivit en av USA:s mest långlivade hardcorepunk-institutioner. Detta trots att medlemmar ständigt bytts ut eller – som i fyra fall – dött. Till och med Metallica har givit sig på en Poison Idea-cover.
Hard-Ons själva sparkade i gång 1982 och har en egen blandning av hardcorepunk, skatestil, power pop och metalliska uddar. Den nya konstellationen har än så länge endast hunnit släppa en singel. ”You Never Shut Up”/”Dead End Turnaround” (American Leather, 7”/DL) men den är en stark uppvisning. Liksom kvällen på Debaser Nova, även om det inte är särskilt mycket av scendomptör över Jerry A. På varsin sida om honom en Hard-On-medlem i bar överkropp och kortbyxor.
De gör nytt och gammalt, från deras olika band. Ett gemensamt album är på väg, berättar basisten Ray Ahn. Och kvällens smakprov bådar gott. Det tror jag även en diggande Dennis Lyxzén i publiken håller med om.
Sockerchock
Dagen därpå står Jack White inför en regnblöt Gröna Lund-publik. Samtidigt spelar en annan tongivande amerikansk artist på det betydligt intimare Debaser Strand. Bob Mould var drivande i 1980-talsbandet Hüsker Dü, som sprängde gränserna för vad som gick an i hardcorepunkmiljöerna. De blandade in ljuvliga popmelodier i sitt ”oväsen”; The Byrds och liknande tillhörde inspirationskällorna. Hüsker Dü inspirerade i sin tur allt från Foo Fighters till The Posies.
Två folkinfluerade soloalbum hann Bob Mould med efter att Hüsker Dü splittrats. Men när det nyss hunnit bli 1990-tal sammanstrålade färska trion Sugar för att börja repa i Athens, Georgia – och det var den rundgång bland influenser som innebar Nirvanas ”Nevermind” som gav Mould impulsen att höja volymen igen. Trion varade varade åren 1992-1995, men sent i fjol kom sötsuget tillbaka och Sugar återuppstod. Redan 2012 gjorde Mould och hans dåvarande band hela ”Copper Blue” på en jubileumsturné, men det här är Sugar på riktigt.
Trion turnerar igen efter ett tre decennier långt uppehåll då Bob Mould mest verkat som soloartist. Under Love You Even Still World Tour får publiken bevittna originalversionen av Sugar, med Bob Mould på gitarr och sång, David Barbe på bas och sång, och Malcolm Travis bakom trummorna. De sistnämnda var innan Sugar med i Mercyland respektive Human Sexual Response.
Roligt på scenen
De tre herrarna har såklart åldrats, men har så synbart roligt på scenen att det smittar av sig på det diggande Debaserklientelet. Det är ett ganska kompakt ös, med avstickare in i en smått psykedelisk popvärld, och någon malande My Bloody Valentine-dröm. Vi får de nya, stiltrogna återkomstsinglarna “House of Dead Memories” och “Long Live Love”, men mest är låtarna hämtade från Sugars 1990-tal, där utropstecknet som alltid är debutalbumet ”Copper Blue” som brittiska NME utnämnde till Årets album 1992.
Gitarristen Bob Mould och basisten David Barbe växelverkar som sångare, där Barbe gör ungefär var tredje eller fjärde låt. Det är idel leenden och bus från scenen, och det är härligt att se dessa musikaliska överlevare ihop igen. När minihiten ”If I Can’t Change Your Mind” – du har hört en hel del Swindie som härmat den – still slut dyker upp sjunger de flesta omkring med mig i texten.
Uppvärmare åt Sugar på den här turnén är en framträdande figur från Washington D C:s punkscen. J Robbins har varit med i en lång rad band från den stadens (och Baltimores) postpunk- och alternativscen, som Government Issue, Jawbox, Burning Airlines och Office of Future Plans. Robbins har till och med varit livebasist i snart Sverigeaktuella Scream, inte minst kända för att Dave Grohl piskade trumskinn där innan Nirvana.
Numera är J Robbins både soloartist och driver en inspelningsstudio i Baltimore, där han rattar och producerar akter som Clutch, The Dismemberment Plan, Against Me!, The Promise Ring, Jets to Brazil och The Sword. Han kränger en cd med akustiska inspelningar vid merchbordet, men hinner sticka innan jag lyckas norpa en.
Live är det enkelt hållet: en och en gitarr. Det låter bra, med 1980- och 1990-talets amerikanska indiescen som klangbotten. The Replacements möter Billy Bragg under ett tämligen kort set.
info@opulens.se
