SKOLFLICKOR. Lars Thulin har sett två aktuella tv-dokumentärer om några svenska skolors svek mot skolflickor som utsatts för sexuella kränkningar av pedofila pedagoger. Om detta handlar dagens krönika.
Juridik är inte något som är inristat på stentavlor. Juridiken påverkar allmänhetens rättsmedvetande. Detta påverkar i sin tur juridiken. Därför ändras lagar och straff. I medeltidens landskapslagar var stöld av öskar från båtar ett mycket allvarligt brott, för det kunde ju betyda att någon drunknade på sjön. Däremot saknades paragrafer beträffande fortkörning eller insiderhandel med aktier.
Så lagar/rättsmedvetande säger mycket om ett samhälle. I dag drar rättsapparaten i gång med full kraft efter en och en halv puss på en kollega på en fyllefest. Och att en polis kallas för potatisgris är också ett så allvarligt brott att det omedelbart måste beivras.
Det ultimata sveket mot skolflickorna
Men när en av vårt samhälles svaga grupper, unga skolflickor, förnedras och kränks sexuellt av skolpersonal så är rättsmedvetandet i vuxenvärlden märkvärdigt lojt, räddhågset och undanglidande. Frågan är så känslig, pinsam och smutsig att andra hänsyn väger tyngre. Som omsorg om en skolas rykte och dess aktieägare.
Detta visas med oerhörd tydlighet i två tv-dokumentärer som nyligen sänts. En, ”Tyst i klassen”, på streamingtjänsten HBO Max. Den andra finns på SVT, ”Duschvakten”, där Uppdrag Granskning synat frågan. Försök se båda!
Skolflickor offras för skolans varumärke
”Tyst i Klassen” handlar om Engelska skolan, en av de stora friskolekoncernerna, och deras enhet i Karlstad. Det är en skrämmande skildring av hur tonårsflickor utsättas för grova kränkningar av en pedofil anställd på skolan.
Skolledningen förnekar gång på gång problemet. När det slutligen avslöjas av polisen gör skolan allt för att tysta ned det.
Inget får hota skolans varumärke. Om det solkas är aktieägarnas pengar i fara. Därför offras flickorna med berått mod och ledningen vill inte ens i efterhand erkänna sitt misslyckande.
En pedofil pedagogs framfart
Engelska skolan fick under flera år åtskilliga varningar från flickor och föräldrar om att en fritidsledare på skolan uppträdde konstigt. Bland eleverna hade han öknamnet ”Peddot”. Skolan hävdade envist att elever och föräldrar hade fel, inget fanns att klaga på mannen. En biträdande rektor uppmanade flickorna som kände sig obehagliga med fritidsledaren att ”inte vara så nära honom”.
Till sist greps fritidsledaren av polisen och erkände. Innehållet i hans dator visade att eleverna haft rätt och skolan fel.
Mannen greps då det framgick på vilken skola bilderna och filmerna tagits. Till en början filmade han flickors rumpor och bröst, dock helt påklädda. Sedan la han ut det på nätet. Senare följde han upp med ”cum-tribute”, sperma-hyllning. Mannen printade ut ansiktsbilder på flickorna. Sedan filmade han hur han onanerade och ejakulerade över bilderna. Och de där filmerna spred fritidsledaren sedan vidare på nätet till lystna likasinnade.
Skolans rykte prioriterades
En sådan kränkning av en ung människa, kanske i början med att utforska sexualiteten, är oerhörd. När allt avslöjats höll rektorn ett stormöte med eleverna. Huvudbudskapet var att de inte skulle tala om saken, inte med varandra och framförallt inte med andra. Engelska skolans rykte var viktigare än något annat.
Engelska skolans monumentala feghet
Flickornas framträdande i dokumentären är hjärtslitande. För deras vrede riktas inte främst mot förövaren. Utan mot det totala sveket från de vuxna. Att skolan lät detta ske. Om skolledningen bara lyssnat så hade många av övergreppen aldrig kunnat ske. En av flickorna säger att det främst är Engelska skolan som borde sitta på de anklagades bänk. Föräldrar och före detta lärare som intervjuats drar samma slutsats. Flickorna offrades för skolans varumärke. Detta betyder nämligen mer än något annat för Engelska skolan.
De som till sist framträdde för skolans räkning var taffliga informationsansvariga. Ingen vd eller styrelseordförande vågade ta det ansvar de var väl betalda för att ta. Fegheten var monumental.
Pedofilen fick fortsätta som pedagog
Uppdrag Gransknings dokumentär ”Duschvakten” handlade främst om en idrottslärare i Stockholm. Som uppehöll sig helt i onödan i flickornas omklädningsrum. Han monterade upp dolda kameror där och i duscharna. Han uppmanade skolflickorna till nakengymnastik och ville ofta att de skulle sitta i hans knä.
Även här anmälde elever, föräldrar och lärarkolleger. Skolorna reagerade. Men följden blev bara att anställningen avslutades, mannen köptes ut och det handlade då om sexsiffriga belopp, skattebetalarnas pengar. Sedan dök han upp på andra skolor och fortsatte med sina handlingar. Bakgrundskontrollen då han anställdes på nytt föreföll ha varit ett skämt.
Skolledarnas bortförklaringar
Här framträdde dock rektorer och skolledare i dokumentären. Men de hävdade att information om mannen i fråga inte nått dem. När idrottsläraren fick lämna sin tjänst gick det inte att polisanmäla då man inte visste ”fullt ut” vad han gjort. Däremot skrev man i flera fall på avtal där man lovade lojalitet och god ton, vilket tolkades som att skolan inte skulle föra vidare orsaken till att läraren lämnat sin tjänst.
Skolornas ledare, två kommunala och en friskola, hävdade att lagen inte ger dem möjlighet till mer grundläggande bakgrundskontroller.
Vill vi verkligen ha det så här?
Faktum kvarstår. Omsorg om förövarens integritet och ett batteri med arbetsrättsliga paragrafer, hot om stämningar samt skolans rykte väger oerhört mycket tyngre än omsorgen om unga flickor. Exakt när bestämde vi oss i Sverige för att det är just detta rättsmedvetande som ska gälla?
lars.thulin@opulens.se
