Är ett par partypussar en polissak?

SEXUALBROTT. I veckans krönika skriver Lars Thulin om ett uppmärksammat fall. En SVT-profil har åtalats för sexuellt ofredande efter ett par partypussar. Men är det verkligen ett fall för polisen? Här följer ett svar på den frågan.

Nu finns ett nytt ”sexbråk” i kändisvärlden. En så kallad profil på SVT anklagas av en kollega för sexuellt ofredande och det har vandrat genom rättsapparaten. I tingsrätten ska man lägga sin panna i djupa veck beträffande två pussar på munnen under en fyllefest. Och då angående ett fall där parterna efteråt var överens om att agerandet var fel, mannen har bett om förlåtelse och fått det.

Två månader senare ångrar kvinnan detta och går till polisen. Juridiken dras igång och mannen åtalas för sexuellt ofredande. Oavsett utgång av målet kan mannens karriär vara över. Kanske också kvinnans.

Ärendet har beskrivits i Aftonbladet och i Expressen. Artiklarna bygger på förundersökningen, inte på att någon part fått gråta ut. Båda sidors bild av händelsen, som de uppgett i förhör, är ganska samstämmiga. Om ingen ändrar sig i domstolen vet vi vad tingsrätten ska ta ställning till. Utifrån detta har jag resonerat och skrivit den här texten.

Orimliga proportioner

Sexuella övergrepp är vidriga och traumatiserande. De kan ge livslånga psykiska men. Det händer att män i kraft av fysisk styrka, och på grund samhällets syn på könsroller, begår avskyvärda handlingar. Den sanningen har gällt sedan tidernas begynnelse. Men varje fall är unikt.

Det som hänt i tv-profilens fall säger mycket om vårt samhälle av i dag där saker får orimliga proportioner och förmåga till sans och eftertanke alltför ofta sätts på undantag.

Mellanmänskliga relationer som impulshandlingar, obetänksamhet och misslyckade försök att visa uppskattning, toppat med berusning.

Är det något som ska de avgöras i en rättssal? För ekonomiska brott finns en bagatellgräns. Att någon har blivit lurad på en tia eller två eller inte fått betalt för ett glas öl, avskrivs av polis eller åklagare enligt principen att det är en sak mellan parterna. Pappa staten kan inte ta hand om allt. Men för sexuellt ofredande tycks någon gräns knappast existera.

Några personliga erfarenheter 

Följande är djupt personligt, men behöver berättas i detta sammanhang.

Jag är 100 procent heterosexuell. Men i mina tonår, då jag var oskuld, hamnade jag i en situation då jag var nära att utsättas för en homosexuell våldtäkt.

En gnutta tur, lite smarthet från mig och i sista stund kanske medkänsla från den potentielle förövaren hindrade fullbordan. Därför förstår jag mer än väl den isande skräck, och nästan förlamning, som hot om ett sexuellt övergrepp kan inge.

I tidig vuxenålder hade jag ett ordinärt sexliv i en tid som på sätt och vis var mer frisläppt och tillåtande än i dag. Fast jag var på intet sätt gränslös. Ändå råkade jag illa ut igen. Några år och tjugo blev jag utsatt för det som i dag skulle räknas som våldtäkt. Det av en kvinna, som agerade just gränslöst.

Händelsen lärde mig förstå den skam och det äckel som drabbar vid ett fullbordat övergrepp.

Utan att gå in på detaljer kan jag säga att händelsen efteråt fyllde mig med stor olust för att ha blivit förnedrad och utnyttjad. Men mest drabbades jag av förvirring. För på den tiden var uppfattningen att en man inte kunde våldtas av en kvinna. Därför var jag väl inget offer. Och jag ville inte prata om det.

Händelsen lärde mig förstå den skam och det äckel som drabbar vid ett fullbordat övergrepp. När jag till sist berättade för en kompis med insyn i juridik, avrådde han mig från anmälan. För ingen skulle bry sig.

Han sa: – Om du inte blev fysiskt skadad, smittad eller hon blev gravid – var är problemet? Släpp det.

I dag hade jag kanske vunnit i rättssalen och kvinnan fått böter eller fängelse.

Detta är fortfarande starka minnen. Jag har betydligt svagare hågkomster av andra oönskade närmanden.

Under åren har jag fått en del jobbiga kyssar och kvinnliga händer på ställen där jag inte ville ha dem. Och därför bestämt avvisat. Så jag kan skilja på stort och smått.

Därför har jag svårt att förstå att kvinnan som mötte tv-profilen uppger att hon fått sådana psykiska men av partypussarna att terapi för posttraumatisk stress övervägts. I så fall skulle samhället vara i behov ett par hundratusen terapeuter.

Sexbrott och partypussar

Varför berättar jag om detta dystra som hänt mig? Jo, för att visa att jag inte är ytterligare en man som ”inte fattar ett dugg”, som bagatelliserar och accepterar sexövergrepp. Och för att påminna om att förövaren inte alltid är en man.

Mina erfarenheter borde ge tyngd när jag säger att det är en oerhörd skillnad mellan riktiga sexbrott och pussar på munnen från någon man känner.

Pussar som pussaren sedan ber om ursäkt för.

Begreppet sexbrott blir helt urvattnat om det inte finns någon undre gräns för det som är åtalbart. Om nuvarande trend fortsätter kommer polispiketer behöva radas upp utanför snart sagt varje nöjesetablissemang en lördagsnatt. Jag vet för jag har jobbat på en danskrog. Och polisrazzior måste genomföras på otaliga firmafester. Jag vet – jag har besökt många.

Varje snedsteg ska inte bli polissak

Jag försvarar på intet vis fenomenet oönskat tafsande. Men om vi med skenande grov kriminalitet ska lägga rättsapparatens kraft på dumheter som sker mellan vänner som druckit för mycket men där ingen lidit fysisk skada, då är vårt samhälle illa ute.

Att vara vuxen och leva med egna och andras känslor, drifter och impulser innebär att navigera på ett minfält. Inte bara när det gäller intimitet utan i allt umgänge.

Varje gång något inte går som man vill måste tid ges till ilska, utskällningar, reflektion och någon gång förlåtelse. Och kanske också förståelse.

Varje snedsteg i det sociala umgänget ska inte bli polissak och belasta domstolar.