ESSÄ. Enel Melberg berättar här om Värmlands två stora författare, Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding, samt förbindelselänken mellan dem – Ida Bäckmann.
”Ack, Värmeland du sköna, du härliga land!” Varje år på avslutningen av Kulturveckan i Sunne sjungs den sången stående som vid en nationalhymn. Den skrevs av Fredrik August Dahlgren till sånglustspelet ”Värmlänningarne” 1846, och har sedan dess stått generationer av värmlänningar varmt om hjärtat. Och lustspelet framförs i Ransäter varje sommar.
Lokalpatriotiskt omhuldas och tillvaratas även landskapets två stora författare runt förra sekelskiftet: Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding; Lagerlöf främst genom Västanå teaters alltmer hyllade iscensättningar av hennes romaner, medan flera av Frödings dikter har tonsatts och sjungs eller reciteras i olika sammanhang.
Selmas möte med Gustaf
Det enda mötet som finns omvittnat mellan Selma och Gustaf ägde rum på Öjerviks herrgård vid Frykens strand år 1880, förmodligen strax efter att han hade tagit studenten. Mötet i Öjervik mellan den unga Selma och den två år yngre Gustaf har hon själv skildrat så här: ”Han var skön som en lord Byron med diktarlugg långt ner i pannan”, fast stel och arrogant. ”Trots den stora skönheten funno vi flickor honom avskyvärd”. I sin tidiga sonettperiod kunde hon inte heller låta bli att skriva om honom: ”Sin mun han ej till vanligt löje drager / blott till ett hån emot vår dårskap all. / En vild vulkan, fastän på ytan kall. / Mjuk såsom stål, ljus som en midnattsdager.”
Gustafs släktingar på Öjervik var hans farbror Bengt Fröding med familj. Dottern Siri har också skrivit memoarer och berättat om sin kusin Gustaf och andra släktingar, bland annat om ytterligare en bror till Gustafs far Ferdinand, Jan Fröding, kallad Abben, en så kallad överliggare i Uppsala och släktens lustigkurre. Rumlare och studenter som det inte blev så mycket av fanns det ingen brist på i trakten.
Frödings rumlarhistorier
Själv måste Selma med envishet och gråt övertala sin far att få gå på lärarinneseminariet i Stockholm, medan studentmössan för flickornas del ännu hägrade vit och ouppnåelig uppe på hyllan. Med tiden nås hon nog av Gustafs rumlarhistorier i Uppsala, hur han super upp både arvet efter fadern på 17 000 kronor, ungefär tre årslöner för en professor, vilket bara räckte lite mer än ett år för honom, eftersom han var mycket frikostig mot sina kamrater. Det berättas om hur han hade en plåtlåda vid dörren på studentrummet där kompisarna bara kunde förse sig med pengar. Tidvis bodde han hos sin syster Matilda, som hade köpt en gård i Slorud för sina pengar.
Det var också på Matildas Sloreborg som han hittade inspirationen till ”Räggler och paschaser”, åtminstone till dikten om studenterna på jakt:
Studentan va i trakta (Studenterna)
når jäntan va i vall, (jäntorna)
studentan va på jakta,
dä ven och dä small.
Dikten slutar med att ”ôrran å tjädran slapp unna, men tackan å kalvan, di feck en blodi dö.”
”Vackert väder”
I debutboken ”Guitarr och dragharmonika” finns dikten ”Vackert väder”, som utspelar sig i en båt på sjön Värmeln i närheten av Slorud. Även hans vistelse där spelas upp som ett bygdespel på Brunskogs årliga Gammelvala (Den gamla världen) med höjdpunkt i diktgestaltingen, då det tafatta jaget kommer roende på sjön och blir utskrattad av de mötande flickorna, också i båt. Hans självironi och rimsmideri är det inget fel på, och inte heller förmågan att i klanger måla upp vackra bilder:
Klar låg himlen över viken,
Solen stekte hett,
och vid Haga ringde Hagas
gälla vällingklocka ett.
Brunnskogs kyrka stod och lyste
som en bondbrud, grann och ny.
Frödings alkholism
Fröding ärvde även en faster som efterlämnade 12 000 kronor åt honom, men då hade han redan börjat söka bot för sina alkoholspetsade sjukdomar. På besök hos systern Hedda i Göteborg fick han läggas in på Sahlgrenska ett tag, och kom sedan till en badanstalt i Varberg där drickandet fortsatte, men där rekommenderades han 1890 att söka sig till ett sjukhem i Görlitz i Tyskland som var specialiserat på alkoholistvård. När han blev utskriven var han försvunnen i en vecka och hittades hos prostituerade i Dresden. Systern Cecilia ombesörjde den resan och det var hon som mest fick se till att han kom under vård. Sedermera blev det sjukhem i Stockholm och Uppsala, och sista anhalten var i Villa Gröndal på Djurården under övervakning av sjuksystern Signe Trotzig. ”Det stod kvinder bag ham” som det heter i Peer Gynt.
Selma och Gustaf
När ”Stänk och flikar” kom ut 1896 hade Selma Lagerlöf försökt få tag i den konfiskerade upplagan i Landskrona där hon arbetade som lärare. Den hade dragits in på grund av dikten ”En morgondröm” som blev åtalad för ”osedlighet”, vilket Lagerlöf reagerade över med ilska: ”De har mördat vår största sångare”. Den känslige Fröding blev säkert knäckt av det trots att han blev frikänd, menar hon. Han hade i sin tur skrivit en välvillig anmälan av hennes debutverk ”Gösta Berlings saga” när den kom ut, samma år som hans egen debut inhöstade strålande recensioner.
Tio år efter hans död 1911 fick Selma Lagerlöf hålla ett anförande till hans minne där hon, antagligen utifrån Richard Bergs berömda målning av Fröding på sjukbädden, utmålar honom som Strömkarlen. Medan hon skrev talet steg även Ernst Josephssons unge fiolspelande Strömkarl fram; han lyssnar till forsens toner och omskapar dem på sin fela. Och hon skrev en dikt om Fröding där hon vände sig till Värmlands döttrar: De kanske tar honom för en storfula som ligger och flyter så gammal och grå i strömmen, men vänta bara ”tills ni möter hans ögon, som stirrar mot stjärneljuset, de förfärliga strömkarlsögonen, de där varken vet av hopp eller längtan, de där endast tigger och ber om förintelse …”
Selma Lagerlöf och fiolens sång
Fiolen sjunger i flera av Selma Lagerlöfs verk, inte minst ”En herrgårdssägen”, där studenten Gunnar Hede försummar studierna, inte på grund av dryckenskap, utan fiolspel. Efter ett drastiskt och misslyckat försök att rädda föräldragården, samt en bruten förlovning, blir han galen; en bespottad och folkskygg gårdfarihandlare som kallas Getabocken och som inte längre kan spela med samma glöd på sin fiol. Inte förrän flickan med stjärneögonen som förälskat sig i honom när hon såg honom som barn räddar honom tillbaka. Själv har han likt en förvrängd Orfeus väckt henne till liv då hon blivit begravd som skendöd, följden av en depression och känslan av att vara oönskad.
För mig verkar denna student snarare symbolisera den ouppnåeliga studentmössan och skapandet
En student förekommer också i Lagerlöfs självbiografiska ”Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf”, där det tonåriga jaget blir betuttat i Studenten som samtalar med henne på tåget till Stockholm och behandlar henne som en jämbördig människa. Sedan ser hon studentmössan flimra till lite varstans och återser honom också, fast får då veta att han är förlovad, senare att förlovningen är bruten, medan fantasierna om honom blir alltmer fiktion. För mig verkar denna student snarare symbolisera den ouppnåeliga studentmössan och skapandet som sätts i gång hos den unga Selma, än gå tillbaka på någon reell ungdomsförälskelse.
Den farliga fiolen, Strömkarlen, galenskapen som den kan leda till står också nära den konstnärliga inspirationen och passionen; passionen som både helande kärlek och lidande. Dikten som frälsning. Man kan tänka sig att Selma Lagerlöf lät sig inspireras av både den unge och den gamle Gustaf Fröding, som hon knappt hade träffat men kände sig besläktad med som konstnär.
Den uppsökande Ida Bäckmann
Den verkliga förbindelsen dem emellan heter emellertid Ida Bäckmann. Hon som först sökte upp Fröding, brevväxlade med honom, besökte honom på sjukhemmen tills hon blev portad av Cecilia, kanske för att det sas att Gustaf och hon tänkte gifta sig. Själv sa Ida Bäckmann att hon föreslog en förlovning för att rädda honom efter åtalet av ”En morgondröm”. Efter hans död närmade hon sig Selma Lagerlöf i stället, fångade hennes intresse genom att säga att hon känt Fröding väl, överöste henne med presenter och skrev brev, tills Selma tyckte att hon blev för besvärlig och försökte leda in hennes tankar på att skriva en bok om Fröding i stället.
Selmas inställning till Ida kan kallas ambivalent, hon tyckte nog att Ida var en frisk fläkt, berest och frejdigt skrivande, nästan en krigsreporter, och på gamla dagar delade de ett visst spiritistiskt intresse. Men Ida ställde också anspråk, något som Selma inte kunde tillmötesgå.
Selma och Ida ‒ en komplicerad relation
Selma hade kraftigt uppmuntrat Ida till boken, den första biografin (fast med personliga och fiktiva element) om Gustaf Fröding, som kom ut kom ut 1913. Den väckte emellertid skandal och Selma fegade ur och försvarade den inte. Vilket gav upphov till dåligt samvete och ständig underdånighet gentemot Ida, som började ställa allt större krav och mästra, ofta med budskap från Gustaf och Selmas kära väninna Sophie Elkan i himlen, sedan denna också dött. Efter Selmas egen död skrev Ida Bäckmann boken ”Mitt liv med Selma Lagerlöf”, där bland annat deras brevväxling citeras och Selmas roll i tillkomsten av Frödingboken beskrivs.
Fröding inspirerade
Selma Lagerlöfs inställning till sin värmländska kollega verkar ha fått sin prägel av det första mötet och den arroganta studenten med den ouppnåeliga studentmössan, något som hon sedan själv kunde använda sig av i sina berättelser, men också av hans diktning, strömkarlsfelan, som hon kunde dela med honom.
info@opulens.se
