ESSÄ. Enel Melberg skriver om förhållandet mellan Selma och Gustaf, genom ett porträtt av Fröding som Fjaestad gjort och som Ida Bäckmann sände henne. Som därmed blev en förbindelselänk mellan damerna på gott och ont.
- Ve dig, Selma Lagerlöf!
Jag har undrat över vad detta ”– Ve dig”, står för i den historia om Frödings porträtt som Selma Lagerlöf hittar på, när hon ska skriva till Ida Bäckmann och be om en förklaring till en gåva hon fått av henne.
”Kära Fröken Bäckmann! Jag måste tala om för Er vad som hände mig i Falun. Jag packade upp Frödingsporträttet … så snart det kom fram i dagsljuset, började det sin straffpredikan: – Ve dig, Selma Lagerlöf! … Men helt hastigt höll det inne, dess uppmärksamhet hade fästs vid något som jag höll i handen.”
Selma Lagerlöf hade flyttat från Landskrona där hon varit lärare till Falun för att bli fri författare, i Falun byter hon bostad ett par gånger och köper två år innan hon får nobelpriset 1909 en gammal bergsmansgård. 1911 håller hon det bejublade talet ”Hem och stat” på kvinnornas internationella rösträttskongress i Stockholm. Hon är på höjden av sin berömmelse. Där närmar sig den rättframma och kavata Ida Bäckmann henne, hon är lärare och författare och hon har rest i både Sydamerika och Sydafrika och skrivit om det. Hon berättar att hon var nära vän till Gustaf Fröding, som nyligen har avlidit och Lagerlöf blir intresserad, för han är ju den andra stora Värmlandsförfattaren.
Nu startar en brevväxling, där Ida är mycket pådrivande, hon skriver festliga brev och sänder gåvor till Selma, bland annat Gustaf Fjaestads porträtt av Fröding. Ida Bäckmann är också god vän med konstnärerna kring sjön Racken och har ett av de porträtt Fjaestad gjorde av Fröding i sin ägo. Men hon har också sänt Selma en sykorg gjord av ett bältdjur, som hon haft med sig från Sydamerika, och nu skriver Selma Lagerlöf.
” – Vad är det där? frågade bilden.
Jag höll just då på och packade upp det lilla bältdjuret.
– Det är också en sak, som jag har fått av Ida Bäckmann, svarade jag.
Han teg och grubblade.
- Har den där också fått i uppdrag att framföra ett budskap till dig, frågade han.
- Jag vet inte, sade jag, och vände på den lilla urvärldsvarelsen.
- Men jag skulle ändå vilja veta vad hon menar att denna skall säga dig. Skriv och fråga henne!
- Jag törs inte, sade jag.
Hans blickar mötte mina, och ett leende flög över hans ansikte.
- Du förstår dig inte på henne, sade han. Hädanefter skall jag hjälpa dig. Skriv nu för det första och tag reda på det där med Bältdjuret!
Vilket jag härmed gjort utan att förstå vad det skall tjäna till. Men det var hans bestämda önskan. Han har plågat mig med att påyrka detta i flera dar. Er Selma Lagerlöf”
Det var från Göteborg som hon skrev detta brev till Ida Bäckmann, inför en resa tillsammans med Sophie Elkan. Vad detta ”– Ve dig, Selma Lagerlöf” betyder kan man spekulera över: anar hon redan att detta kommer att leda till en livslång förbindelse mellan henne och Ida Bäckmann, en förbindelselänk som hon till varje pris försöker hålla så slak som möjligt, medan Ida drar och stramar i tyglarna. Under en period låter hon Ida bara få audiens på tåget mellan Kil och Göteborg. Hon uppmanar i stället Ida Bäckmann att skriva en bok om Gustaf Fröding, enligt henne själv för att få Ida att tänka på annat än henne. Ida säger att hon stått honom mycket nära och till och med varit förlovad med honom, men har blivit portad av hans syster och doktor. Lagerlöf uppmuntrar henne under skrivprocessen och tycker om boken när den är färdig, men står inte upp och försvarar den när den får dräpande kritik (främst för att Ida Bäckmann har beskrivit nationalskaldens dryckesvanor, och kanske också för att hon framhävt sig själv, för Ida Bäckmann har en förkärlek för och förmåga att ta sig in hos kändisar.) Nu har Ida en hållhake på Selma och kan också bolla med alla de brev som hunnit växlas mellan dem. Hon hotar bland annat med att ge ut dem medan Selma ännu lever. Men hon väntar dock till efter hennes död och de kommer ut under titeln ”Mitt liv med Selma Lagerlöf”.
Ida Bäckmann får besöka Mårbacka mitt i ombyggnaden. De har då inte setts på flera år, men skrivit brev, Ida har kritiserat Selma och jämfört hennes och Gustaf Frödings liv och tyckt att hennes är fyllt av oväsentligheter, hon håller domedag över Selma Lagerlöf och hennes ytlighet, menar att hon eftersträvar flärd och uppburenhet, och hon diktar inte som Fröding vill hon ska göra. Efter att Selma Lagerlöfs kära väninna och reskamrat Sophie Elkan dött 1921 tror sig Ida Bäckmann få anvisningar av Fröding och Elkan uppe i himlen, och Selma Lagerlöf som inte känner sig främmande för det som är hinsides, tar i viss mån till sig budskapen.
Ve dig, Selma Lagerlöf! Är det för att hon känner sig dubbel i förhållande till Ida Bäckmann? Hon uppskattar hennes mod och moraliska vilja, men ibland blir kraven för stränga. Och hon känner sig inte tillräckligt attraherad för att låta Ida kila sig in mellan henne och hennes andra väninnor. Hon kommer också att känna av sin ”eländiga feghet” i förhållande till Idas bok. Med tiden får hon dåligt samvete gentemot Ida, samtidigt som Ida ställer allt högre moraliska krav, hon blir till slut hennes dåliga samvete eller onda genius, kanske man kan säga.
Selma Lagerlöf har egentligen bara ett minne av Gustaf Fröding som hon beskrivit: när de som unga sågs på Öjerviks herrgård, hon tyckte då han såg ut som Byron men verkade arrogant. Hon skrev en dikt om honom:
Då kom han, hu’ du minns vem jag menar,
Den mörke mannen med sin dystra blick,
Som rövarhövdingens gestalt förenar,
Med en skolpojkes ridderliga skick.
Sin mun han ej till vanligt löje drager,
Blott till ett hån emot vår dårskap all.
En vild vulkan, fastän på ytan kall.
Mjuk såsom stål, ljus som en midnattsdager.
Till tioårsminnet av Frödings dödsdag 1921 var det Selma Lagerlöf som fick hålla ett anförande och hon skrev en dikt till hans minne. Framför sig hade hon Fjæstads portätt, som hon fått av Ida Bäckmann. Fjaestad hade aldrig mött Fröding, men han hade säkert sett Richard Berghs porträtt av den plågade skalden. Medan Fjæstad gör honom skallig och låter skägget bölja ganska välansat, så låter Bergh hans hårtofsar virvla mot skyn och polisongerna strömma ner i det långa skägget som på en vildman.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Selma Lagerlöf tänkte nog mest på Berghs bild då hon skulle hålla talet. Hon hade inget personligt förhållande till Fröding, men hans gestalt hade blivit mytisk redan då, naturligtvis ännu mer på grund av den enorma hyllning han fick efter sin död, begravningståget, allt folket som kantade kortegen ända från Djurgården längs Strandvägen och in till Klara kyrka, alla celebriteter som bevistade begravningen, Nathan Söderblom som höll tal, Heidenstam som skrev en dikt, Hugo Alfvén som tonsatte och Orphei Drängar som framförde den. Kistan som sedan transporterades till Uppsala där studenterna mötte med fanor och facklor. Han hade plötsligt blivit så stor. Men hon hade kommit honom lite närmare genom Ida Bäckmanns berättelser. När hon tittade på porträttet den gången hon höll på och skrev talet, såg hon Strömkarlen; ur den i förtid åldrade och plågade författarens bild trädde i stället Ernst Josephsons unga strömkarl fram; han som lyssnar till forsens toner och omskapar dem på sin fela, den unga, starka, spensliga och androgyna kroppen omslingrad av vattenväxter och med huvudet en aning bortvänt. I sin dikt om honom vände hon sig till ”Värmelands döttrar” som kanske inte alltid hade brytt sig så mycket om den stackars skalden under hans livstid:
”Ni kanske tar honom för en storfura som ligger och flyter så gammal och grå i strömmen”, skrev hon, men vänta bara ”tills ni möter hans ögon, som stirrar mot stjärnljuset, de förfärliga strömkarlsögonen, de där varken vet av hopp eller längtan, de där endast tigger och ber om förintelse…”
Kanske detta var hennes svar på ”– Ve dig, Selma Lagerlöf”. En författares inlevelse i och identifikation med en annans vånda. Ett försök att komma bakom bilderna.
info@opulens.se
