POLITIK. Stellan Lindqvist skriver om Gaza och vår tids stora politiska svek. Han minns Olof Palmes ord: ”Satans mördare”.
Det finns situationer, tidpunkter när orden är den viktigaste handlingen. När vi alltför länge sett ohyggligheter men gömt orden inom oss. Eftersom orden uppifrån inte stämmer med det vi ser: ett sönderbombat land, två miljoner människor som av militär övermakt föses än till den ena än till en andra änden av en liten landremsa, en medvetet framtvingad svält.
Så växer glappet. Förvirringen.
Långt in i kriget fanns bara de försvarande orden (gäller fortfarande Sverigedemokraterna och delar av Kristdemokraterna): Hamas bär hela skulden, Israel har rätt att försvara sig. Sedan kom de diplomatiskt utformade: proportionaliteten är inte rimlig, Israel har gått för långt. Först nyligen har orden skärpts. Ordet krigsbrott nämns. Som är ett juridiskt ord, ett ord för domstolar, men inte orden för det vi ser, det vi bär inom oss. Inte de ställningstagande orden, inte orden i våra hjärtan, inte orden för vår vrede och sorg.
Det fanns en annan tid, ett annat ledarskap. Vi som är lite äldre minns orden. ”Satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”. Palmes ord. Vi minns hur våra känslor och tankar sammanföll med orden. Var de diplomatiska, orden? Nej. Men de befäste i en orolig tid vilka vi var, vilka vi kunde vara. Vi blev lätta om hjärtat, också stolta. Jo, starka invändningar fanns, och komplikationer förstås. De senare är nu glömda. Men orden finns kvar: ”Satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”. Också vår tanke: mod! Förstås var det en annan tid, en annan tids våld och övergrepp. Orden gällde Francos diktatur och det var tjeckoslovakiska kommunistpartiets förföljelse av oppositionella. Men ingenting, absolut ingenting av detta, det som då hände, var av samma dignitet som detta som just nu pågår. Så vi väntar. Och väntar. Men de kommer inte, ännu inte. Orden som rastlöst rör sig i vårt bröst, orden som bekräftar vår vrede, vår sorg. Kanske i denna väntan något bleknar. Kanske vänder vi blicken åt ett annat håll, kanske tänker vi att det är något vi missförstått, missat. Kanske blir vi vilsna. Kanske tysta.
En vanlig invändning mot de stora orden är att de mest skapar oreda i de internationella förbindelserna. Mer diskreta påtryckningar är att föredra: inhämta fakta om motparten (Israel), samordna (EU), sedan producera utrikespolitik. I många fall är detta säkert ett klokt sätt. Men inte i detta etiskt glödande fall, eftersom etiskt glödande fall också är inrikespolitik, det vill säga rör vårt etiska kompass. Det vill säga vilka vi är, vilka vi vill vara. Palme förstod.
Mycket grovt utryckt finns det två olika tankelinjer att följa. Det ena brukar kallas konsekvensetik, det andra pliktetik/regeletik. Den förra laborerar på kort och medellång sikt, den senare på lång sikt; kanske intresserar den sig inte överhuvudtaget om tidens gång. Läsaren får ursäkta mig att jag nu en aning går från hjärtats språk till tankens och teorins. Men det är min absoluta övertygelse att en politik som inte kan balansera de båda är dömd att förfalla.
Konsekvensetiken kan ju förefalla vara den mest rationella eftersom vi enligt denna skall välja det alternativ som gynnar flest antal människor eller, när det gäller politik, optimerar möjligheterna att nå uppställda politiska mål. Tydligt är att det är det denna linje europeiska ledare följer när de medelst devota ord och maximal underdånighet försöker blidka en brottsdömd och narcissistisk autokrat. Allt med mycket ovissa konsekvenser förstås. Det senare sammanhänger också med en grundläggande kritik av konsekvensetiken: inget kan vi egentligen veta om konsekvenser, eftersom de ännu inte skett, eftersom det rör sig om framtiden. Och om framtiden vet vi ingenting förutom möjligtvis sannolikheten att något skall hända. Ändå förefaller det klokt att anta att om något brukar hända så är det rimligt att anta att det också kommer att hända i framtiden. Åtminstone den korta och medellånga framtiden. Men framtiden, och detta är en skarp invändning, är ju också lång, mycket lång rent av.
Regeletiken är väsensskild. Enligt den finns värden som, oavsett konsekvenser, sannolika eller på annat sätt beskaffade, måste skyddas. Detta låter dogmatiskt och är det. Men skillnaderna kanske ändå inte är totala. Det är högst troligt att det även i regeletiken gömmer sig ett mått av konsekvenstänkande: genom ett fasthållande – ja även helighållande – av vissa värden så befäster man dessa värden långsiktigt (konsekvens) och på så vis når man även andra viktiga mål. Mycket antagande och mycket hopp. Jo förvisso. Men vilka vore vi om vi inte, i en kaotisk värld, lät oss styras av hoppet? Kanske är det just därför och i samklang med hoppets filosofi vi bör återanvända Palmes ord: Satans mördare!
Hoppets ord? Ja, eftersom vi därmed sagt att vi sett de mördade.
Den 23 augusti skriver Karin Pettersson i Aftonbladet om Gaza: ”Detta är vår tids stora politiska svek”. Det är alldeles sant.
info@opulens.se
