ESSÄISTIK. ”Litteraturprofessorn Holms lärdom både vad gäller litteraturen och litteraturvetenskapen framträder tydligt, men på det där behagliga sättet som utmärker god essäkonst,” skriver Anna Remmets, som läst ”Mnemosyne: Nio essäer om skapande” av Birgitta Holm.
Mnemosyne: Nio essäer om skapande av Birgitta Holm
Ellerströms
Det är ingen slump att Mnemosyne, minnet, är musernas moder. Åtminstone inte om vi ska tro litteraturprofessorn Birgitta Holm. Och det är lätt att hålla med om att minnet och minnen på olika sätt är centrala komponenter i en stor del av litteraturen. Men också, menar Holm, i det litterära skapandet som sådant.
Birgitta Holm är född 1936 och har tidigare skrivit böcker om Selma Lagerlöf, Sara Lidman, Fredrika Bremer och Rut Hillarp samt essäböcker. I Mnemosyne: Nio essäer om skapande undersöker hon hur minnet fungerar och gestaltas i verk av några av våra mest framstående författare. Men också vad minnet har spelat för roll för dem i deras skapande.
Det hon framför allt är intresserad av är den typ av minnen, eller akten av minnande, som på något sätt äger rum bortom den medvetna viljeakten och därmed öppnar nya och oväntade dimensioner i tillvaron. Vilket ju också kan sägas vara själva litteraturens verkan.
Madeleinekakan
Det mest givna exemplet på denna typ av minne och minnande är Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. I den berömda scenen med Madeleinekakan tränger minnet av det förflutna plötsligt upp i stället för att aktivt uppsökas av den som minns. Och det är som bekant detta minne som blir förutsättningen för att bokens Marcel till sist kan skapa litteratur och därmed förutsättningen för hela den väldiga romansviten som kan sägas handla om hur han till sist kommer till skrivandet via otaliga omvägar. Men Holm diskuterar också minne och skapande hos Selma Lagerlöf, Marguerite Duras, Samuel Beckett och Christa Wolf för att nämna några.
Även förutom Proust tillhör alltså flera av författarna en västerländsk litteraturkanon utan några större överraskningar. Hur minne fungerar i en postkolonial litteraturtradition där författare ofta på ett tydligt sätt skriver på tvärs mot vad som uppfattas som en västerländsk linjäritet och som dessutom ofta behandlar individuella och kollektiva minnen av våld skulle till exempel vara intressant att läsa om.
Oväntade kombinationer
Men det innebär inte att Mnemosyne skulle sakna oväntade och spännande kombinationer (som essän om Proust och Selma Lagerlöf) och fascinerande tankar, även de som är referat av vad andra har skrivit. Alla dessa är inte heller direkt relaterade till minnet och skapandet utan kan röra sig ganska fritt kring dessa omfångsrika ämnen. Som resonemanget om att både Homeros hjälte Ajas och Gamla testamentets kung Saul speglar en övergång mellan människors olika sätt att se på sig själva i förhållande till gudar.
Litteraturprofessorn Holms lärdom både vad gäller litteraturen och litteraturvetenskapen framträder tydligt, men på det där behagliga sättet som utmärker god essäkonst. Förkunskaper och referenser finns organiskt inbäddade i resonemangen istället för att belasta texten.
Djupdykningar
I en visserligen kortare passage visar också den nu 87-åriga Birgitta Holm att hon håller sig à jour med ny litteratur när hon diskuterar den albanska författaren Lea Ypis roman Fri.
Ett par minnesvärda ställen är där hon följer vad en räv och sedan en hund betecknar hos Joyce och där hon fördjupar sig i den skillnad i betydelse som uppstår beroende på om man översätter ett en mening hos Kafka till ”Hur man vågar säga allt” eller ”Hur allt kan bli sagt”.
När Holm på detta sätt borrar sig ner i litteraturen för öppna upp den blir jag påmind om varför jag i tjugoårsåldern insisterade på att läsa litteraturvetenskap trots att det inte ”ledde till jobb” och sedan (trots allt) har fortsatt jobba med litteratur.
anna.remmets@opulens.se
