DRAMA. “Tár får högsta betyg av mig, tack vare Fields besinningsfulla insatser som regissör och manusförfattare. Men från början till slut är detta Blanchetts film, som här har gestaltat ett demoniskt geni,” skriver Filip Hallbäck.
Betyg:
Genre: Drama
Regissör: Todd Field
Medverkande: Cate Blanchett, Noémie Merlant, Adam Gopnik m fl.
Cate Blanchett är en av sin generations främsta karaktärsskådespelare och i rollen som den lika kultiverade som oberäkneliga dirigenten Lydia Tár har hon gjort en av sina främsta rollprestationer hittills i sin filmkarriär. Likt titelrollerna i Blue Jasmine (2013) och Carol (2015) gestaltar hon även denna gång en privilegierad kvinnas förfall, och det gör hon med en aldrig sinande energi under två och en halv timme. Det är som att Blanchett manipulerar min omdömesförmåga, då jag upplever det som svårt att bestämma mig för huruvida jag borde känna sympati för titelkaraktären eller inte.
Filmen kretsar kring den fiktiva pionjären Lydia Tár (Blanchett) som genom sina formidabla meriter gjort sig internationellt erkänd för att som kvinna i en traditionstyngd kultursfär ha krossat glastak. Hon är den allra första kvinnliga dirigenten för Berlinerfilharmonikerna, och skall spela in en skiva där hon tolkar Gustav Mahlers Symfoni nr 5, men i skuggan av den konstnärliga processen bubblar det under den tvålfagra ytan; maktmissbruk som kommer att få oanade förödande konsekvenser för Társ anseende.
Att Todd Field briljerar med att locka fram fantastiska rollprestationer visade han tidigare med In the Bedroom (2001) och Little Children (2006), och liksom dessa filmer är han skicklig när det gäller att med närbilder fånga dolda, flyktiga känslor bakom prydliga fasader. Under ytan fungerar Tár som en insiktsfull essä som behandlar tematiken om ”cancel culture” på ett oerhört omsorgsfullt sätt.
Genom att väva in detaljer som laddas med innebörder likt det hebreiska ordet kavanah (som betyder ”innebörd”) som är Lydias ledstjärna i sitt skapande, öppnas dörren vidöppen för tolkningar hos åskådarna.
I efterhand har jag själv flera olika associationer. Tänker på Natalie Portmans rollfigur i Black Swan (2010) som likt Lydia Tár blev så fullkomligt besatt av att uppnå sin estetiska vision att hon förlorade sig själv under processen. Jag tänker också på Isabelle Hupperts fängslande rolltolkning av den stränga men högt respekterade pianolärarinnan Erika i La Pianiste (2001), som i smyg gör saker och ting som bryter mot den borgerliga livsstilen.
Ja, överhuvudtaget fascineras jag av skärningspunkten mellan framställningen av den klassiska musikens slutna, konservativa värdehierarki och sociala mediers otyglade flöde som formar nya generationers medvetande. På liknande sätt som Spelets regler (Jean Renoir, 1939) med sin komplexa berättarstil skildrar hur den franska borgerligheten kollapsar inifrån, skildrar Tár hur kulturinstitutioner kan bryta samman inifrån – dock inte på det utpekande, förutsägbara sättet. Det sker på en suggestiv och psykologisk nivå, där ingenting längre kan isoleras från resten av samhället. Vad vet andra om dig? Vad vet du vad andra vet om dig? Hur konstrueras makt i den fysiska världen respektive den digitala?
Tár får högsta betyg av mig, tack vare Fields besinningsfulla insatser som regissör och manusförfattare. Men från början till slut är detta Blanchetts film, som här har gestaltat ett demoniskt geni som kommer att leva många år framöver. En gestalt som kommer att refereras till när man diskuterar förekomsten av kvinnliga motsvarigheter till de kulturmän som slängs ut från högt uppsatta gemenskaper, till följd av olämpliga uttalanden, beteenden eller dylikt, i tron att kulturinstitutionens varumärke därmed räddas.
Betyg:
Genre: Drama
Regissör: Todd Field
Medverkande: Cate Blanchett, Noémie Merlant, Adam Gopnik m fl.
info@opulens.se
