PÅSKKRAVALLERNA. “Vi går mot välutrustade brandkårsutryckningar för att släcka bränder, i stället för att skapa ett robust svårantändligt samhälle”, skriver Nathan Hamelberg.
Ska Sverige ha blasfemilagar? Absolut inte. Ska man få häckla religiös tro eller göra satir om prästerskap? Självklart. Får man bränna vad man vill i offentligheten? Nej. Ger uppsåt att häckla undantag? Nej. Både Danmark – som utan tvekan har en hårdare attityd rörande mångkultur där asylsökande måste ge ifrån sig smycken för att betala för sig innan de kan få något offentligt stöd och Frankrike – där laïcité, en skarp form av sekularism råder – nekade Paludan möjlighet att ge sig i kast med en provokationsturné lik den han hängivit sig åt i Sverige på sistone.
Betyder det att våld och skadegörelse är legitimt? Fel fråga; det är att reducera kravallerna till något sprunget ur någon muslimsk kränkthet. Kravaller går inte att styra eller kommendera, lika lite som de är något på förhand säkert utfall av någon provokation. Paludan försökte om och om igen tända på med sin gnista, men det fungerade inte förrän nu i påsk. Att reducera förloppet till resultat av en faktor är ett recept för att misslyckas förhindra upprepning.
Med allt det sagt: hela situationen är ”a clusterfuck” som det heter i polisfilmer från Amerikat. Så länge det finns blasfemilagar i delar av den muslimska världen kommer folk fly därifrån, samtidigt som de som flyr därifrån kollektiviseras ihop som en massa – utom individer som uttryckligen tar avstånd från islam. Samtidigt som antimuslimsk rasism är vardag i Europa och en hel del av försök att just avhumanisera muslimer kommer ursäktas med att det är religionskritik.
Den nationalistiska högern i Europa och den reaktionära islamistiska högern i Europa är fast i en sorts medberoende. Högernationalisternas politiska projekt behöver hotet om muslimer som synonyma med det reaktionärt islamistiska spöket för att själv ha existensberättigande. Det reaktionära islamistiska högerprojektet behöver ett intolerant rasistiskt Europa som drar alla muslimer över en kam för att locka den gemene muslimen till sig.
I den soppan eldas det på och lockas till uppror, undandragande, inträngande och antagonism. Och alla andra motsättningar och problem drunknar plötsligt under en undergångsmatta om mångkultur. Fattigdom, segregation, gentrifiering, kriminalitet och otrygghet, låg tillit till polis i hela områden, svag samhällsservice, fallerande skolor, ungdomar som har svårt att etablera sig i samhället de fötts eller vuxit upp i förklaras i termer av religion.
Kraftiga brottsförebyggande åtgärder lyser nästan totalt med sin frånvaro i den offentliga debatten medan problemen förväntas lösas med tårgas, gummikulor och vattenkanoner.
Polisen behöver så klart bli bättre på att hantera sådant här, men det måste ju börja i bättre information, koll på områden, relationer på marken. En del saker är helt enkelt bortom polisens makt. Utan ett starkt civilsamhälle och aktivt föreningsliv finns det ingenting som fångar upp destruktiv energi. För 35 år sedan ledde kravaller mitt i Stockholm till en massa ungdomsprojekt. Det var i ett sammanhang där de politiska ungdomsförbunden och ungdomsorganisationerna sysslade med allt ifrån ”Rör inte min kompis”, ”Non-fighting Generation” och vuxenvärlden startade Fryshuset och Stoppa sabbet och så vidare.
Idag är såväl vuxenvärlden som många av ungdomsorganisationerna frånvarande. Åtminstone på marken, de återfinns så klart i tv-soffor och fördömer våldet utan att gå ut och prata med ungdomarna. Och det räcker helt enkelt inte. Det är att låta polisen stå för hela samhällets insats för att vända utvecklingen.
Kravallerna kom ur en så kallad ”perfect storm”. De är också perfekta för rop på att frågor om lag och ordning ska dominera i valet. Så går vi mot välutrustade brandkårsutryckningar för att släcka bränder, i stället för att skapa ett robust svårantändligt samhälle.
nathan.hamelberg@opulens.se
