
PROSA. Det hör till ovanligheterna att vi låter två recensenter skriva om samma bok, men ibland händer det. I synnerhet om det blir olika perspektiv på det skrivna. Thomas Almqvist uppmärksammade Miriam Toews roman “Kvinnor som pratar” i januari. Här kommer Anna Remmets recension av boken. Hon är i stort sett positiv men har vissa invändningar.
Kvinnor som pratar av Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson
Rámus

Mennoniterna är en protestantisk frikyrklig grupp som på många sätt påminner om det kanske mer kända amishfolket. Liksom dessa lever de asketiska liv utan nymodigheter, vilket bland annat visar sig i kläderna där kvinnornas utstyrsel påminner om serien The Handmaid’s Tale (även om det självklart är mer korrekt att säga att tv-seriens kläder påminner om mennoniterna och amishfolket). Och med den stränga religionstolkningen följer föga överraskande ett patriarkat som verkar nästan lika strängt. I en sådan mennonitkoloni i Bolivia utsattes under tidigt 2000-tal flera kvinnor för sexuella övergrepp i nerdrogat tillstånd.
Om dessa händelser har nu Miriam Toews (född 1964 i Kanada), som själv som själv växte upp som mennonit, skrivit en roman. Det jag befarade från en sådan bok som så tydligt deklareras vara ”baserad på verkliga händelser” var en ganska förnumstig historia och med dystopiska drag påminnande just om The Handmaid’s Tale. Men Kvinnor som pratar är inte vad jag väntade mig.
För det första skildrar inte Toews själva övergreppen, utan efterspelet. Och handlingen är komprimerad i både tid och rum till ett höloft under ett par dagar. Där samlas några av kolonins kvinnor för att hålla ett möte om hur de ska agera efter de fruktansvärda händelserna. Ska de ge sig av? Eller stanna och utkräva hämnd? Eller göra något annat? Bland dem finns Ona, som blivit gravid efter våldtäkterna, hennes syster Salome vars blott treåriga dotter också blivit utsatt, Mariche som blir slagen av sin man och tonårsflickorna Autje och Neitje.
Genom att låta kvinnorna dryfta moralfilosofiska, religiösa och praktiska frågor (Är det en synd att inte förlåta? Hur rent praktiskt ska de gå till väga för att ge sig av?) men knappt beröra övergreppen direkt skulle en del kanske säga att Toews viker undan från att gestalta själva smärtpunkten. Men det finns något uppfriskande i hennes sätt att låta kvinnorna träda fram som tänkande och talande subjekt.
En intressant berättarteknisk komplikation är att det är en man, August, som fungerar som berättarröst. Detta eftersom han för minnesanteckningarna då kvinnorna i kolonin varken kan läsa eller skriva. August framställs som en ”snäll kille” som tidigare förvisats från den patriarkala kolonin och därför är på kvinnornas sida. Men trots detta slinker det igenom en viss ton av sexualisering i hans beskrivningar, inte minst i de av hans på avstånd älskade Ona. Jag funderar på hur medveten denna spricka i den annars oklanderliga berättarrösten är och vad det gör med berättelsen att vi får tillgång till kvinnornas röster, och indirekt deras trauman, genom honom.
Men hur det än ligger till med den saken finns det något radikalt och intressant, och det inte bara i konservativa mennonitkolonier, med kvinnor som ägnar en hel bok åt att tala. Och att tala med varandra.
Ibland blir det lite väl godmodigt och teoretiskt: det är inte vilken utflykt som helst som planeras utan en utvandring föranledd av upprepade övergrepp, bland annat på ett barn. Men när den brutala verkligen väl gör sig påmind i bisatser kommer den som ett knytnävsslag utan att det blir vare sig eländespornografi eller pekoral. Som när det står att Salomes lilla dotter inte vet varför hon har ont, men att hon börjat med blöja igen och får antibiotika. Detta lilla barn som inte kan sätta ord på det hon utsatts för ännu mer ”subaltern” än de illitterata kvinnorna och har således ingen egen röst i berättelsen.
Det talas ju i feministiska samtal om vikten av ett ”eget rum”, men som en av personerna i romanen säger är dessa kvinnor utan både plats och tid. De lever i Bolivia men är totalt isolerade, talar bara en åldrig form av tyska, kan inte läsa de kartor som behövs för att ta sig därifrån och lever dessutom som i en annan tid. Det är en vacker och intressant tanke, om än lite övertydlig när den läggs i en av romanpersonernas mun. Detta är överlag något av ett problem som romanen har. För även om den återgivna dialogen ofta verkligen skapar känslan av att komma kvinnorna nära blir det ibland lite väl mycket av direkt överförd modern feministisk analys och maktkritik som läggs i munnen på kvinnor som lever totalt isolerade, utan skriftspråk och endast tillgång till talspråk som knappt någon utom de talar. Men kanske ska boken faktiskt läsas mer som en allegori än som psykologisk realism?
Oavsett är den en oavbrutet engagerande och levande skildring av kvinnor som talar, funderar, grälar, sluter fred och filosoferar.

anna.remmets@opulens.se



