Fröken Marx jobbar i motvind

BIOPREMIÄR. Det är bara scenografin som håller hela vägen, menar Miranda Sigander som sett filmen miss Marx.

Historien om Karl Marx yngsta dotter Eleanor Marx skildrar ett liv av ärvd kamp. Och en destruktiv relation. Sedan tar hon lite opium och sitt liv. The end.

Det är lite för lätt att raljera om handlingen i den här filmen. Det borde inte vara ok att skriva en så där slängig ingress om ett öde som innehåller historiskt tunga personer, patos och passion.

Om det bara hade hängt på huvudrollsinnehavaren Romola Garai (“The hour”) hade det förmodligen varit svårare – hon fyller sin Eleanor, eller Tussy som hon kallades – med känsla och övertygelse och har en allmänt superstark utstrålning.

Tyvärr jobbar regissören Susanna Nicchiarelli, som bland annat gjort “Nico, 1988” (2017) med Trine Dyrholm, emot Garais sprakande känsla, som aldrig får chansen att riktigt fästa på duken.

Filmen börjar med ett idoliserande begravningstal som Tussy håller när hennes far, den store Karl Marx (1818–1883), har dött. Sedan inträffar ett märkligt tempotapp, scenerna blir spektakulärt olevande. Det är svårbegripligt, men inget liksom rör sig, gestaltningen haltar genomgående.

Som för att maskera det faktumet öser filmskaparna på med anakronistisk punkmusik, hopp fram och tillbaka i kronologin uppblandat med svartvita arkivbilder på utsugna arbetare och våldsamma demonstrationer, ändå in i vår tid.

Tussy bryter då och då också den fjärde väggen och håller antikapitalistiska föreläsningar.

Fortfarande känner man dock – ingenting. Det enda som rör sig i ens inre är en viss irritation över hur denna klipska (hävdas det, man får aldrig riktigt något bevis för det i filmen) kvinna gör misstaget att förälska sig i en kille med genant tydlig skithögs-aura.

Det kan ju hända den bästa, men eftersom det inte förklaras varför hon blir så besatt av att bli utnyttjad, bedragen och fattig på grund av denne man helt utan moral (“han är som ett barn”, säger hon vid något tillfälle vilket ju inte direkt förtydligar hennes case) så får man dra slutsatsen att filmskaparna har varit ute efter att rätt och slätt bjuda på en på intet sätt uppbygglig tragedi.

Och det kan ju vara intressant. Men det krävs ju att man bryr sig. I den här filmen är det bara scenografin (den är superb) som håller hela vägen.

Rättat: I en tidigare version angavs fel dödsår för Karl Marx.

Miranda Sigander/TT