GÄNGKRIMINALITETEN. “Hårdare tag är en känslosoppa riktad mot de andra som hot, inte någon genomtänkt linje som med precision sätter in välavvägda sanktioner där det behövs”, skriver Nathan Hamelberg.
Det ser ut som ett järtecken när kvällen innan Lucia präglas av ett specialsänt Agenda på SVT på temat gängvåldet. Gängvåldet är vidrigt i sig; att det dessutom blir föremål för tuffhetssignalerande överbudspolitik gör det ännu deppigare. Det säger något om hur en kultur av rädsla sipprat ut i mittfåran av samhället. Den våldsamma brottsligheten är ett gissel och det dödliga skjutvapenvåldet har hittills i år bragt 44 människor om livet i Sverige, just därför var samtalet så nedslående. Representanter för alla riksdagspartier deltog i Agenda, först i slutet av sändningen landade fokus – under en alltför kort tid – på förebyggande åtgärder.
Smaka på det: att förebygga gängrelaterat våld kom sist på Agendas special om gängrelaterat våld. Det som behöver komma först kom sist. Som att hårda konsekvenser efter brott är det enda det finns politiska idéer om. Socialdemokraterna är alldeles för upptagna med att täcka flanken – ”vi får inte framstå som att vi daltar med kriminella nu när vi är fullständigt krossade av högern vad gäller opinionsbildande förmåga via alternativa medier, bäst att försöka ropa högst på hårdare tag” – och till och med Vänsterpartiet vill vara med i matchen genom att slå ett slag för att tullen och gränsbevakningen ska knäcka gängen genom att stoppa droger och vapen vid gränsen. Ett tips: USA, som i och med Homeland Security fick den kanske hårdaste gränsbevakningen i någon demokrati det senaste halvseklet, är inte i närheten av att vinna något krig mot drogerna.
Som formel betraktat: hårdare gränsbevakning – lite mindre volymer – dyrare gatupris – intensifierad kamp om marknadsandelar och tillgång till volymerna – eskalerat gängkrig – högre dödlighet. Samt ökad korruption bland polis och tullpersonal. Det räcker med enstaka tjänstemän bland över 20 000 i landet som tittar åt sidan så är det löst.
Sen den rena tilltron till ”hårdare tag” – den retoriken är egentligen känslomässig och abstrakt. Den som ropar på det (eller för den delen på motsatsen, men det är det få som ropar idag eftersom det inte är opportunt) vill sällan ha hårdare straff kategoriskt. ”Hårdare” är bara riktat mot det föreställda. Visa en person som ropar på hårdare straff så ska jag peka ut någon som tycker det är orimligt hårda konsekvenser för den som brukat övervåld i nödvärn. Har du någon man som tycker att våldtäktsmän ska utvisas (för de är ju inte några av oss, eller hur?) så kan jag lova att de i regel samtidigt tycker att det är för mycket som ses som våldtäkt. Vänd på det: de som tycker högerns retorik är farlig eftersom den vill lösa allt med straff är sällan emot att misogynt eller rasistiskt näthat ska få hårdare konsekvenser. Och så vidare, och så vidare.
”Hårdare tag” är en känslosoppa riktad mot de andra som hot, inte någon genomtänkt linje som med precision sätter in välavvägda sanktioner där det behövs. Vi matas med klickbeten med exempel på fall där brottslingar dömts till vad som känns som ringa straff; det omvända ser vi i princip bara när det är svenskar som döms hårt i andra länder.
I medielogiken blir straffen redskap för kategorisering i vi och dem, men vi får ju bara ta del av en liten skärva av alla samhällets förundersökningar, åtal, brottsmål, rättegångar, domar och straff och de vi främst tar del av är de som är uppseendeväckande och knappast grad representativa. ”Ska det få vara såhär?!?” med knuten näve i fickan framför teven, med vrede riktad, inte mot de faktiska straffskalorna, utan en föreställning om hur skeva straffsatserna är. Vi behöver precisa åtgärder, inte fantasier om att hårdare straff vid det fåtal brott som beivras kommer förhindra brotten i första taget.
Under tiden är uppklarningsprocenten vid gängmord skräckinjagande låg. Låt oss ta ett mord av 17 i Järva i år som exempel. Att i det läget ropa på hårdare straff snarare än stärkta resurser för forensiskt arbete för polisen, ett förstärkt förebyggande och förtroendeskapande arbete från inte bara polis utan fler myndigheter och samhällsinstitutioner och en uppvärdering av utredningsarbete i hela poliskåren är ju signalpolitik.
Och den sortens klappar är mer tröstpris än något efterlängtat vi behöver. Arbetet mot gängkriminalitet är faktiskt en kulturfråga – om vilken kultur som ska genomsyra skola, sociala myndigheter och polis, och överbudspolitiken och likgiltigheten inför förebyggande arbete är en fråga om kultur det med. Om vi inte ändrar kulturen kommer vi bara få hårdare slag i luften.
nathan.hamelberg@opulens.se
