EINÁR. “De som idag sitter på maktpositioner inom kultur och media betraktar fortfarande sig själva som de rebeller de intalade sig att de var i ungdomen. Det gör att de har svårt att förhålla sig till en kulturyttring som gangsterrapen”, skriver Lars Anders Johansson.
Musiker som inspireras av sin egen våldsamma livsstil och inspirerar andra till samma sak är ingenting nytt.
Storbritannien i början av 1980-talet var närmast obegripligt våldsamt. Fotbollshuliganismen hade eskalerat under 1970-talet för att nå sina mest extrema former under det kommande årtiondet. Detsamma gällde den politiska extremismen. I samband med en konsert med punkbandet Cockney Rejects i Birmingham 1980 utbröt ett slagsmål mellan bandet och publiken som ledde till ett våldsamt upplopp där klubben slogs sönder. Kravallerna fortsatte på sjukhuset dit ett stort antal av slagskämparna förts för att vårdas för sina skador.
När jag följer rapporteringen och debatten om dagens gangsterrappare och deras affiliering med den undre världen, som aktualiserats genom mordet på rapparen Einár i förra veckan, associerar jag till våldsromantiken i det tidiga 1980-talet. Den första punkvågen hade ebbat ut och musiketablissemanget hade börjat söka nya vägar och intressen. I bakvattnet av den första punkvågen bubblade det dock och kokade, vilket under början av 80-talet skulle stiga till en andra våg, av hårdare och våldsammare karaktär.
Konserten på The Cedar Pub i Birmingham blev början till slutet för The Cockney Rejects karriär som turnerande liveband. En annan konsert året efter skulle sätta spiken i kistan för deras turnerande. Ironiskt nog en konsert där de själva inte ens framträdde. I juli 1981 spelade punkbanden The 4 Skins och The Business i Southall utanför London, en stadsdel där en stor andel av befolkningen hade rötter i Karibien och där det några år tidigare förekommit omfattande raskravaller.
Till konserten kom ett stort följe av skinheads som hamnade i bråk med lokalbefolkningen. Uppfattningarna går isär om vilka som började bråket, men det hela slutade i kaos med många skadade och klubben där spelningen ägde rum brändes ned sedan någon kastat en brandbomb genom dess fönster. Incidenten satte punkt för de kommersiella framgångarna för den subgenre inom punken som fått namnet “Oi!” av journalisten Garry Bushell. För Cockney Rejects blev det hela extra problematiskt eftersom namnet hämtats från deras sång “Oi! Oi! Oi!” och att bandet redan innan upploppet i Birmingham förknippades med våldsamheter.
En ironisk aspekt av att oi-punken tidigt fick en stämpel av att vara högerextrem var att flera av banden i den första generationen oi-punk hade uttalade vänstersympatier.
På grund av dessa händelser fick oi-genren snabbt dåligt rykte, något som förstärktes av att den också tidigt fick en politiskt problematisk stämpel. Vit makt-musiken var en avknoppning från oi-punken, och även om den snabbt blev en egen och väsensskild subkultur fanns en viss överlappning vad gällde publiken, som i båda fallen till stor utsträckning utgjordes av skinheads. De nynazistiska rörelserna rekryterade i skinheadskretsar, och skinnskallarna gillade den råa oi-musiken med dess ofta våldsförhärligande budskap.
En ironisk aspekt av att oi-punken tidigt fick en stämpel av att vara högerextrem var att flera av banden i den första generationen oi-punk hade uttalade vänstersympatier, som The Angelic Upstarts och Sham 69, medan andra som The Business och The 4 Skins tog avstånd från politisk extremism överhuvudtaget. För dessa band blev den växande gruppen nynazister på konserterna ett problem. Cockney Rejects lyckades emellertid driva bort nazisterna från sina konserter helt enkelt genom att vid flera tillfällen ge dem ordentligt med stryk.
Cockney Rejects sjöng nämligen inte bara om våldet, de levde det. Bandet, vars frontmän var bröderna Jeff och Micky Geggus, var nära förknippade med fotbollslaget Westham United och dess ökända huligangruppering Intercity Firm, som bland annat utgjort förlaga för filmen Green Street Hooligans, med Elijah Wood i huvudrollen.
Precis som i fallet med dagens gangsterrap går musiken och den livsstil som skildras i texterna svårligen att skilja från varandra. Den andra punkvågen, där oi var en central del, skiljde sig från den första genom sina krav på autenticitet. Oi-banden menade att den första punkvågens stora stjärnor var posörer och sellouts som sjöng om arbetarklassen utan att komma från den. Lockelsen med oi-banden låg i att de ansågs vara äkta vara. Även om ett antal av de tidiga oi-banden letade sig upp på de brittiska topplistorna skulle genrens stämpel av politisk extremism och fotbollshuliganism ge den dåligt rykte och förpassa den till populärkulturens skuggor.
Band som The Cockney Rejects stod för soundtracket när den brittiska fotbollshuliganismen stod i zenit och skapade förödelse i Storbritannien och var helst brittiska fotbollssupportrar drog fram. Ett av de värsta exemplen inträffade i samband med Europacupfinalen mellan Liverpool och Juventus på Heyselstadion i Bryssel, då 39 personer miste livet och 600 personer skadades. Givetvis bidrog musiken till den kultur ur vilket våldet växte fram, precis som våldet tillhandahöll material och inspiration till musiken.
Det finns likheter mellan 80-talets England och dagens svenska gangsterrapmiljöer, men också skillnader. En sådan skillnad är att internet ger möjlighet för artister att nå en miljonpublik utan att spelas i de traditionella medierna. Deplattformering av misshagliga kulturyttringar var enklare på 1980-talet (även om Cockney Rejects alltjämt är aktiva och släppte ett album så sent som 2012).
En annan viktig skillnad är att vi idag har ett etablissemang som odlar en självbild av att vara antietablissemang. De som idag sitter på maktpositioner inom kultur och media betraktar fortfarande sig själva som de rebeller de intalade sig att de var i ungdomen. Det gör att de har svårt att förhålla sig till en kulturyttring som gangsterrapen, som så tydligt går på tvärs mot allt vad etablissemang heter.
Det våld som nu grasserar på svenska gator och torg har sitt eget soundtrack. Musiken och den kriminella livsstilen går inte att separera, vilket blev smärtsamt uppenbart när den 19-årige rapparen Einár sköts till döds i Hammarby Sjöstad.
Att försöka tysta och censurera de kriminellas musik skulle sannolikt bara göra den mer lockande för målgrupperna, dessutom är det sannolikt omöjligt att få bort något helt från internet. Musik som springer ur, och lockar nya ungdomar till, våldsamma miljöer är ingenting nytt. När sådan musik får miljontals lyssningar måste samhället förhålla sig till den, men det måste inte gilla den.
info@opulens.se
