Yussufs ”Nation av poeter” är en bok som övertygar

PROSA. Lis Lovén har läst ”Nation av poeter” av Mohamed Yussuf. Hon konstaterar att boken om rapstjärnan Yasin är ett exempel på gott journalistiskt hantverk.

Nation av poeter av Mohamed Yussuf
Volante

Mohamed Yussuf har arbetat som reporter på DN, bland annat. Att läsa hans bok ”Nation av poeter” om gangsterrappen och Yasin får mig att tänka på det moraliska balanssinne en bra journalist måste ha. En god journalist bör som jag ser det, i ett fall som detta, varken angripa sitt intervjuobjekt eller höja hen till skyarna. Och den som skapar den journalistiska berättelsen måste därtill vara ärligt och djupgående intresserad av ämnet.

Jag måste själv som läsare förhålla mig till det faktum att en bok som denna först och främst är att betrakta som ett journalistiskt arbete. Det här är nämligen en bok som har det som kännetecknar ett riktigt bra reportage.

”Nation av poeter” framstår inte heller som frukten av en analytisk process med litterärt etos. Men det är intressant att läsa om rapstjärnan Yasin och vad som drev honom till att bli kriminell. Det behövs ingen sociologisk utbildning för att ta till sig en text som denna.

Yussufs journalistiska grepp

Det journalistiska greppet präglas av en lätthet, fångar in berättelsen och serverar den i bruset av alla andra texter och skriverier som omger oss.

Ja, Mohamed Yussuf har verkligen lyckats genomborra det massmediala bruset med sin bok. Men så tog han till och med ledigt från jobbet på Dagens Nyheter för att kunna fullborda sin, eller rättare sagt Yasins berättelse. Jag ska citera några rader som ger bakgrunden till bokens titel:

Det uttryckssätt som länge varit så centralt i hemlandet tycks på ett naturligt sätt ha levt vidare i den svensksomaliska miljön i Järva. Det handlar om ett sätt att umgås och framför allt tala som speglar den somaliska folksjälen. Här möts det djupa allvaret i de välanvända somaliska ordspråken och den skämtsamma cynismen i de kärleksfulla öknamnen som delas mellan människor. En språklig rapphet och känsla för välformulerade uttryck som återspeglas också i hiphopen.

Bland ungdomarna verkar helt enkelt berättande genom rytm och ord fått ny näring i Rinkebyvardagen och omformats till ett mer modernt uttryck i form av rapmusik.

Jag har alltid haft svårt för det där berättandet som är rakt på, rakt av och direkt. Men nu, i den här storyn, funkar det. Jag hänger med i svängarna. Det är helt enkelt en somalisk-svensk story från livet självt. Och livet ger oss inte alltid plåster på såren. Vi lever vidare om än utan skyddsnät. Och kanske blir Yasins liv genom den här skildringen ett öde som är lättare för många att förstå.

Yussufs bok är ingen roman

Kanske blir det också lättare att förstå det gäng med gangsterrappare som också presenteras. Nej, kanske inte förstå på djupet, ändå. Men i det här fallet passar det journalistiska greppet bättre än om det varit en fråga om en skönlitterär gestaltning. En del har kallat den här boken för en roman, men jag håller inte med. Så: Den journalistiska prosan går kronologiskt fram i ett tempo där ett liv gestaltar sig, flera liv förresten.

Journalistik ska, tycker jag och säkerligen många med mig, fokusera på fakta, och då kan man inte förvänta sig sådana kvaliteter som skönlitteraturen erbjuder.

Bakgrunden till Yasins öde tecknas inte på något radikalt dekonstruerande vis, vilket är bra eftersom det annars högst sannolikt hade resulterat i ett övergrepp. Bakgrunden tycks inte så rå som många vill ha den till. Bakgrunden är nu del av dagens Sverige: Take it or leave it!

Berättelsen är snyggt komponerad och den lägger fram ett liv värt att förstå, även om det här inte görs på djupet.

Samtidigt blir dessa fragment av liv just fragment i en globaliserad värld där afrikansk kultur på något sätt, förr eller senare, måste få ta mer plats i offentligheten.

Berättelsen är därtill spännande. Det behövs så att säga ingen analytisk lins för att förstå processen och jag vill inte avslöja hur det går med fängelsevistelser, dödsskjutningar och domstolsbeslut. Eller familj och flytt utomlands.

En del som läst boken har velat se hårdare journalistiska tag men jag håller inte med dem. En journalistisk balansakt kräver ju att den som skriver kan komma in under skinnet på intervjuobjektet. Och många tycker alltså att Yussuf borde ha grävt i det kriminella stoffet, som om man förutsätter att det finns mer kriminellt att lyfta fram. Ett sådant önskemål andas någon form av rasism, som jag ser det.