KLASSIKER. Lena Torquato Lidén ser en modern teaterklassiker av Pirandello i ny tolkning på Backa teater i Göteborg och blir berörd av det som berättas på scenen.
Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello.
Backa Teater, Göteborg
Vi går in andäktigt in på Backa Teater, in på den nybyggda arenan av doftande ljust trä med smala balkonger med publikplatser. Även på golvet finns stolar. Det uppehåll som varit dessa coronaår har satt spår i oss, förväntan blir större. Strax efter publiken kommer skådespelare, regissör och musiker avspänt insläntrande.
Vi är först med om en repetition av Hamlet och jag skruvar lite på mig över den överspända stilen som huvudrollsinnehavaren har. Det är så klart ett kulturarv att spela detta verk men i diskussionerna som skådespelarna har med regissören hör man dilemmat som jag tänker på. Är det möjligt att göra historiska texter angelägna eller måste det vara samtida berättelser som kan fånga in intresset? Måste man förklara ålderdomliga ord eller ska man byta ut dem och därigenom förändra berättelsen?
Innan jag hinner tröttna på att tänka på detta öppnas en krånglande skjutdörr plötsligt av sig själv och in träder en familj. En barnvagn som en mamma skjuter framför sig med ett lite större barn som sover under en filt, en skallig man i oklanderlig kostym, en tonårsdotter och en mycket allvarlig yngre pojke samt en yngre man i seglarskor och fin skjorta med tröja över axlarna. De förklarar att de är roller som letar efter en författare, så om någon skulle vilja vara så vänlig och visa dem var författaren finns är de tacksamma.
Förvåningen är stor och de repeterande försöker bli av med rollfigurerna, men dessa vill inte ge sig. Det är tur det, för det som utvecklar sig från avbrottet är genialt. Jag får hela tiden nypa mig i armen för att påminna mig om att “rollen” som tyken tonårsdotter inte är en verklig människa.
Rollgestalterna berättar genom att spela upp för den snart väldigt övertygade regissören om sin familjs trauma. Om svek, alienation och ett utnyttjande som leder till en alltifrån lycklig återförening.
Skådespelarna som tittar på tillsammans med oss i publiken ger sina åsikter och accepterar att spela med mot sina viljor. De vill gärna poängtera att de är professionella och inte kan behandlas hursomhelst men metaberättelsen om vem som egentligen har rättigheter att tolka är stark.
Dockan som är barnet i vagnen är vacker och sorglig med sitt stilla ansikte och sina mjuka dockrörelser. Utan att avslöja allt för mycket om berättelsen finns också en intressant perspektivvändning när Adel Darwish tar tonårsflickans plats i en scen då det handlar om försäljning av sexuella tjänster och det för tankarna till att det finns andra offer än de vi förväntar oss. En ung papperslös man eller en tonårsflicka kan befinna sig i situationer av total utsatthet och därför behöva förtränga alla tankar på det som lett dem till det helvete där de existerar.
lena.torquato.liden@opulens.se
