TV3. “Det är som om även ett program vars kärna är att visa på styrkan hos kvinnor måste tona ned den talang och erfarenhet som fört dem dit.” Amra Bajric är kritisk mot TV3:s senaste programsatsning.
TV3:s ”Svenska Powerkvinnor” får mig att inse att jag är en missunnsam person. Konceptet går ut på att vi får följa en grupp kvinnor i olika åldrar med skilda karriärer och deras vardag. Tanken är att vi som tittare ska känna oss inspirerade av hur långt kvinnor kan gå i Sverige idag. Att varje kvinna är sin egen lyckas smed. Efter två avsnitt känner jag mig mest irriterad.
Är det här vad att vara lyckad kvinna i västvärlden är? Vi får följa kvinnorna på rundtur i deras hem där allt är dyrt och exklusivt och se på när andra beskriver dem som fantastiska, talangfulla och enormt drivna. Det är en utmaning att inte skratta åt det hela på samma sätt som vi tenderar att håna överklassens barn och deras pappa-betalar attityd. För det finns inget verklighetsförankrat i det som visas upp. Att någon, vemsomhelst, skulle göra sig förtjänt av en livsstil fylld av konsumtion och lyx enbart för att de tjänar sina egna pengar är absurt. Hade hårt arbete räckt så hade vård och serviceyrken varit Sveriges mest eftertraktade arbete.
Så vad är det vi egentligen förväntas ta inspiration av? Jo, att om du bara har rätt personlighet och ett inre driv så kommer det gå bra för dig. Men det kommer det inte. Det är inte driv kvinnorna i serien har, det är möjligheter och en plattform. Och dessa kommer ur att inte vara till exempel ensamstående med ett låglöneyrke.
Kritiken mot programmet bemöts med att det är osysterligt och till och med antifeministiskt att inte lyfta powerkvinnor som går sin egen väg och vara glad för deras skull. Hade vi varit lika kritiska om programmet handlat om framgångsrika män? Jag personligen kan inte föreställa mig ett program där rika män ger oss en tur i sin enorma garderob och visar upp dyra slipsar som beskriver deras inre. Sist det gjordes var nog under MTV Cribs-eran där unga kändisar i USA stolt proklamerade vad deras soffa kostade och visade oss sin bilsamling. Jag tror inte någon kände sig inspirerad eller trodde att hårt arbete låg bakom den framgången heller.
Det som gör mig mest beklämd är att dessa powerkvinnor är duktiga på det de gör. Camilla Läckberg är en framgångsrik deckarförfattare exempelvis, Laila Bagge har gedigen erfarenhet inom musikbranschen. Det är nog det enda som aldrig riktigt lyser igenom. I stället får Laila berätta om hur hon tar kontroll över en plåtning, bossar lite assistenter gällande klädval och posering. Det är det som är ”power”. Att sätta en stackars anställd med direkta order från sin chef om hur ett omslag ska se ut i knipa genom att kräva att få göra det på sitt sätt.
Camilla Läckberg berättar om en film hon precis varit med och skrivit som släpps. Hon uppehåller sig humoristiskt vid hur mer erfarna män inom filmbranschen tyckt hon varit så tokig som på grund av oerfarenhet velat ha med för påkostade filmscener. Liknande scenarion gäller för de andra deltagande också. Det är som om även ett program vars kärna är att visa på styrkan hos kvinnor måste tona ned den talang och erfarenhet som fört dem dit. Power i programmet verkar handla om hur bossig man är mot sin omgivning och mindre om vad det är man faktiskt utför för arbete som genererar styrka.
Jag tycker att program som ”Svenska Hollywoodfruar” är ärligare och mer transparenta. Hollywoodfruarnas koncept bygger på att kvinnorna lever i olika utsträckning på sina välbärgade män och att de har konsumtion och diverse sociala tillställningar med likasinnade som främsta intresse. Och det är samtliga öppna med. Det säljs inte in som hårt arbete, talang eller att vara förtjänat. Det är bara svulstigt och verklighetsfrånvänt. Som underhållning oftast är.
amra.bajric@opulens.se
