Filmkvinnor som dödar

POPULÄRKULTUR. Karolina Bergström har läst en aktuell antologi om filmkvinnor som inte drar sig för att döda. Hon konstaterar att hotet om antingen hypersexualisering eller hypermaskulinisering vilar tungt över populärkulturens kvinnliga mördare.

Manliga mördare på film, de som kan döda med samma lätthet som de borstar tänderna, finns det tretton på dussinet av. Men när det gäller kvinnor och mord är det en annan femma. Under de senaste decennierna har vi sett populärkulturens kvinnliga mördare smidigt gå från lättklädda rape and revenge-karaktärer till feministiska statements. Men är då samtida kvinnor som dödar på film alltid någon form av offer, eller handlar mördandet snarare om en annan form av motiv?

Den relativt nyutkomna antologin Women Who Kill: Gender and Sexuality in Film and Series of the Post-Feminist Era söker bena ut saken i en rad berömvärda texter. Kvinnors våld har länge skildrats som en form av grundläggande självförsvar, där det patriarkala samhällets våld tvingar dem till mord för överlevnad eller hämnd, och få filmer utöver debaclet Basic Instinct har gestaltat kvinnor som mördar enbart för nöjets skull. Till och med den samurajsvärdsdräpande The Bride i Quentin Tarantinos Kill Bill-filmer drivs främst av tanken på hämnd för förlusten av sitt ofödda barn, en urdrift många mödrar förmodligen lätt kan identifiera sig med.

Ett annat sätt att rättfärdiga kvinnors populärkulturella mördande har varit att klä det i ett klädsamt flor av humor, som i John Waters svarta komedi Serial Mom där Kathleen Turners medelålders seriemördarmorsa avverkar barnens trilskande lärare och truliga pojkvänner på löpande band.

Vad än motivet ansetts vara har kvinnor som använder våld länge gestaltats med klassiskt maskulina drag, vilket inte är dåligt i sig men lätt kan bli en kliché om det överanvänds. Vi var miljoner som kunde tråna i timmar över Sarah Connors topptrimmade biceps, och som gärna såg om Terminator 2: Domedagen både en och tre gånger bara för att se Sarah ladda om sitt hagelpumpgevär och pumpa den enerverande T-1000-androiden full med bly. Dock står det tydligt hur lite som skiljer 1991 års Sarah Connor från vilken stereotyp manlig actionhjälte som helst, efter att tvärtom ha skildrats som ett hjälplöst offer i 1984 års The Terminator. Redan scenen där en tränande Sarah introduceras för publiken sätter tonen, med en närapå fragmentarisk presentation av hennes muskulösa kropp, där svällande biceps korsklipps med markanta kindben på ett sätt som annars varit förbehållet manliga actionkaraktärer.

Filmvetaren Marianne Kac-Vergne beskriver i Women Who Kill hur den andra Terminator-filmen i praktiken skildrar en Sarah Connor helt utan moderskänslor, som prioriterar bort kramar och tröst mot att istället söka efter skador på sin son. Att Sarah går från vanlig servitris till potentiellt kallblodig mördare kan enligt Terminator 2: Domedagen enbart förklaras genom att drapera henne i en rad hegemoniskt maskulina egenskaper, snarare än att ge någon mer djupgående psykologisk förklaring.

Till skillnad från Sarah Connor slipper dock tvåtusentalets kvinnliga mördare regelmässiga maskulina attribut för att kunna skildras som trovärdiga mördare. I Alex Garlands AI-thriller Ex Machina tar den feminina roboten Ava och hennes medsyster själva makten över den patriarkala teknologi som framställt dem, enligt samma premisser som rape and revenge-genren vilket påpekas av Samantha Lindhop i Women Who Kill. Banden mellan maskulinitet och teknik har länge skildrats som något av naturen givet, understryker Lindhop, och Avas och Kyokos revansch på sin sadistiska skapare blir också en revansch på teknologin i sig. Ett annat exempel på den samtida kvinnliga mördaren är zombieserien The Walking Dead, där mördare inte är något kvinnor är utan något de, med några få undantag, helt enkelt blir för att kunna överleva.

Som Women Who Kill betonar vilar hotet om antingen hypersexualisering eller hypermaskulinisering tungt över populärkulturens kvinnliga mördare, och det är större chans att hitta exempel på ena eller andra fronten än någonstans mittemellan. Men även om betoning av genus kan ha sina dramaturgiska effekter, kan det lika lätt överdoseras som klichéartad lök på laxen.