FÖRENKLINGAR. “GAL/TAN-skalan, som beskrivits som en ‘GOD/OND’-skala, är främst en beskrivning av det progressiva lägrets självbild”, skriver Lars Anders Johansson som menar att det i debatten framlyfta kulturkriget har fler än två fronter.
Det talas om att det pågår ett kulturkrig, att samhällsdebatten har lämnat de ekonomiska frågorna bakom sig och flyttat fokus till kulturens sfär. Påfallande ofta är det de som under lång tid har kämpat för att politisera varje hörn av den mänskliga tillvaron som ondgör sig över det kulturkrig som påstås ha brutit ut när de för första gången upplevt att de fått svar på tal.
Den som lyssnar till dagens infekterade samhällsdebatt kan lätt få intrycket att det kulturkrig som påstås pågå utbröt när Donald Trump aviserade sin presidentkandidatur, eller möjligen när Sverigedemokraterna gjorde entré på den politiska scenen i Sverige. Men strävan efter att politisera kulturen går mycket längre tillbaka än så och det så kallade kulturkriget är mycket mer komplext än två urskiljbara sidor i konflikt med varandra.
I Sverige kan man säga att kulturkriget började med Strindbergsfejden i början av 1910-talet, då den åldrade författaren fick för sig att återuppfinna sig själv som arbetarförfattare. Strindberg hade hamnat i det litterära och intellektuella bakvattnet och sökte revansch gentemot den författargeneration som kommit efter honom, de så kallade nittiotalisterna, med Verner von Heidenstam i spetsen.
I en serie artiklar angrep Strindberg de yngre författarna och i synnerhet Heidenstam, som anklagades för att vara reaktionärer. Heidenstam besvarade inte den tidigare vännens angrepp. Heidenstam, som tidigare varit uppskattad inom arbetarrörelsen och vars dikt Medborgarsång reciterats av Branting i riksdagens kammare 1902, blev plötsligt persona non grata inom delar av arbetarrörelsen.
En rad kultur- och ledarskribenter inom A-pressen hakade på Strindbergs svartmålning av författarkollegorna och så hade de skyttegravar börjat grävas som under ett sekel skulle sätta sin prägel på svensk kulturdebatt, och där radikalerna resonerade enligt devisen “är man inte med oss så är man emot oss”.
Radikala, auktoritära och totalitära rörelser har alltid försökt använda konsten.
Radikala, auktoritära och totalitära rörelser har alltid försökt använda konsten som ett redskap för sina politiska strävanden. Den kommunistiske dramatikern Bertolt Brecht ville genom det som han kallade för “episk teater” förmå åskådaren att ta ställning och agera i olika samhällsfrågor. Brecht betraktade konsten som en hammare som skulle forma världen, snarare än den traditionella uppfattningen om konsten som en spegel som återgav världen sådan den är.
Brecht verkade i en tid då de totalitära rörelserna, bland andra den som han själv var en del av, var på frammarsch. För dessa rörelser spelade kulturen en avgörande roll. För den som vill att en politisk agenda som genomsyra hela samhället är kulturen avgörande. Det avspeglade sig inte minst i de totalitära systemens kulturpolitik, där konstnärliga uttryck som främjade den politiska agendan understöddes och andra motarbetades eller förbjöds.
Under det kalla kriget präglades kampen om kulturen i väst i stor utsträckning av stormakternas kamp. Både de amerikanska och sovjetiska underrättelsetjänsterna understödde aktivt kulturella strömningar som de för stunden hoppades skulle gynna den egna geopolitiska agendan, till exempel den västeuropeiska fredsrörelsen med dess ensidiga fokus på västlig nedrustning, och den radikala studentrörelse som brukar förknippas med årtalet 1968 och oroligheter i Tyskland och Paris.
68-rörelsens kulturkrig var uttalat och syftade till att bryta med vad man kallade för en “borgerlig hegemoni”. Begreppet hade man lånat från den italienske marxisten Antonio Gramsci, som menade att för att kunna förändra samhället måste man först förändra tänkandet genom att ta makten över de institutioner som formade detta. Utifrån denna analys formulerade studentledaren Rudi Dutschke strategin om “den långa marschen genom institutionerna”. Gramsci och Dutschke har sedermera fungerat som inspirationskälla åt kulturkrigare av alla möjliga ideologiska schatteringar.
Efter det kalla kriget utbröt i USA en kamp om problemformuleringsprivilegiet, som av sociologen James Davison Hunter i boken Culture Wars: The Struggle to Define America (1991) beskrivits som delvis en konservativ motreaktion på 1968-generationens kulturradikalism. Det amerikanska kulturkriget kretsade enligt Davison Hunter kring en rad värderingsfrågor som skar genom det amerikanska samhället: abortlagstiftning, vapenlagar, droger, personlig integritet och religion. Det är en konflikt med både socioekonomiska, geografiska och etniska dimensioner.
I Europa följdes murens fall och realsocialismens sammanbrott av ett decennium av optimism och framtidstro. Kulturkriget sattes på paus. Efter millennieskiftet har dock motsättningar som erinrar om de amerikanska blossat upp även här, men kring andra frågor. Det europeiska kulturkriget har istället kretsat kring frågor om migration och nationell identitet.
Också det europeiska kulturkriget har socioekonomiska dimensioner, som utforskats av den brittiska journalisten David Goodhart, i boken The road to Somewhere. Goodhart menar att det finns en klyfta mellan internationalistiskt orienterade eliter och mer platsbundna befolkningsmajoriteter.
I dagens polariserade debattklimat är det lätt att få intrycket av att det bara finns två alternativ att välja mellan i det pågående kulturkriget: progressiv kulturradikalism av woke-karaktär, eller nationalkonservatism. Det är en bild som båda dessa läger är måna om att sätta. Är du inte med oss är du med de andra. Bilden förstärks av tillrättalagda analysverktyg som den besynnerliga GAL/TAN-skalan, som sätter likhetstecken mellan traditionalist och auktoritär och mellan grön och frihetlig. Den som följt kulturkrigets förhistoria inser dock att detta är en förenklad, för att inte säga rent felaktig bild. Kritiken mot politiseringen av kulturen kommer från många olika håll. Kulturkriget har mer än en front.
GAL/TAN-skalan, som beskrivits som en “GOD/OND”-skala, är främst en beskrivning av det progressiva lägrets självbild.
GAL/TAN-skalan, som beskrivits som en “GOD/OND”-skala, är främst en beskrivning av det progressiva lägrets självbild. Det framgår av att så gott som uteslutande personer som anser sig tillhöra “GAL-lägret” använder sig av den. Den duger inte att förklara fenomen som de gula västarna i Frankrike eller att stora delar av den libertarianska rörelsen gått i kulturkonservativ riktning. Den förklarar inte heller varför kommunistiska Proletären gång på gång tagit strid mot den identitetspolitiska så kallade woke-vänstern, eller varför de gröna partierna tenderar att lägga de mest auktoritära politiska förslagen.
Det är sant att den gamla höger-vänsterskalan behöver kompletteras med ytterligare en dimension för att göra dagens politiska och kulturella konflikter begripliga, men någon heltäckande sådan tycks inte finnas att tillgå. Frågan är om inte The Political Compass, med dess axel frihetlig-auktoritär, fortfarande är det mest användbara komplementet till höger/vänster-skalan.
Kulturkriget har skapat slitningar i samtliga politiska läger, men mest uppslitande har nog det liberala inbördeskriget varit, där samtliga sidor anklagat de andra för att inte vara riktiga liberaler. Från ett frihetligt perspektiv blir dock kulturkriget ett dilemma endast om man anammar föreställningen om att det bara finns två sidor att välja mellan. Men man behöver faktiskt inte välja mellan att ansluta sig till en skränande mobb som vill välta statyer i kanalen, eller kasta sig i famnen på en auktoritär folkhemsnationalism som vill hugga en statlig kulturkanon i sten. Man kan välja bort båda.
Den som påstår att kulturkriget började med de senaste årens migrationsdebatt, eller med den konservativa kritiken av identitetspolitik, avslöjar endast sin egen agenda. Bilden att det bara finns två sidor i kampen om kulturen är satt av de som har mest att vinna på polariseringen. Det går utmärkt att kritisera båda dessa läger från ett frihetligt perspektiv, liksom det går utmärkt att läsa både Strindberg och Heidenstam.
larsanders.johansson@opulens.se
