LÄTTILLGÄNGLIGT. Kiley Reid förpackar tunga frågor om makt, klasskillnader och rasism i ett lättillgängligt relationsdrama som du glider igenom på en eftermiddag, motståndslöst, skriver Camilla Carnmo.
Vår bästa tid av Kiley Reid
Översättning: Klara Lindell
Albert Bonniers förlag
Kiley Reids Vår bästa tid är en omtalad, uppmärksammad och Bookerprisnominerad debut av en ung, svart, kvinnlig, amerikansk författare. Boken handlar om klass och relationer men framför allt om rasism, som den kan se ut idag i USA. Både tydligt uppenbar och våldsam, eller smygande försåtlig, dold bakom välvilja. Berättelsen är stark och har något viktigt att säga medan formen är lättsam. En underhållningsroman med ett ärende.
Feelgood är inte rätt begrepp men känslan är något åt det hållet. Handlingen är i fokus, känslorna är många och undertexterna få. Boken känns som skriven för att bli en tv-serie på HBO, producerad av Reese Witherspoon. Och jo, den ska bli tv-serie, men producerad av andra bolag (bland annat de som låg bakom Dear White People), däremot var boken med i Reese’s book club. Jag tror att Vår bästa tid kommer att göra sig bättre filmad, då kan karaktärer och berättelse tala för sig, oberoende av ett språk och en form som är ganska platt.
Kiley Reid driver iskallt och snyggt med vit “wokeness”. Vita medelklassmänniskor som vill väl, menar väl, tänker så rätt och fint och är fullständigt livrädda för att göra fel, för att vara rasist eller se ned på någon utan utbildning eller vad som helst som petar hål på självbilden som god och medveten. En inre härva av privilegier, skam och ångest som Kiley Reid klär av och visar upp med blixtrande skärpa.
Huvudpersonen Emira är svart, ung, kvinna, barnvakt. En sen kväll blir hon kvarhållen av en vit manlig väktare i en tjusig matbutik när hon är där med den vita tvååring som hon är barnvakt åt. Väktaren, och en annan vit kund, är övertygade om att hon kidnappat barnet, oaktat vad Emira själv säger. Så inleds boken.
Samma dag har barnets pappa, ett lokalt nyhetsankare råkat (såklart råkat) uttrycka sig rasistiskt i tv och på kvällen kastas ägg på familjens hus.
Barnets mamma är en influencer som har mycket att säga om att kvinnor ska vara starka, men kanske inte om så mycket annat och kanske inte med så mycket tyngd bakom orden. Hon är livrädd att Emira ska få veta vad mannen sagt i tv. Hon förgås av oro över det och av skam över det rasistiska övergreppet i mataffären. Hon skäms över att hon varit helt ointresserad av Emira. Hon ska gottgöra! Hon ska bli vän! Hon ska inte vara en sådan vit kvinna som inte är schysst mot den svarta kvinna hon anställer för att passa barn. En fin detalj är att barnet får ta oväntat stor plats i boken, en lite udda tvååring som älskas högt, kanske väl högt av Emira. Som inte riktigt vet vad hon ska göra i livet och därför tagit detta jobb.
Förvecklingarna som följer är flera och en smula såpa-aktiga. Ett slags triangeldrama (ska inte spoila). Förväntningar som byggs upp enligt konstens alla regler och sedan infrias lika tillfredsställande som förutsägbart. En story som knyts ihop prydligt på slutet. Kiley Reid förpackar tunga frågor om makt, klasskillnader och rasism i ett lättillgängligt relationsdrama som du glider igenom på en eftermiddag, motståndslöst.
camilla.carnmo@opulens.se
