PANDEMINS TID. “Påsken fick mig att minnas hur traditioner och högtider är sätt att göra tiden begriplig och meningsfull”, skriver Nathan Hamelberg.
Påskfirandet världen över 2021 sammanföll med att den absoluta majoriteten av jordens befolkning levt med restriktioner, isolering eller lockdown i ett drygt år. Att ens veta hur lång tid det är behövde jag kolla upp; det känns som om min tidsuppfattning håller på att malas ner och endast årstidernas ändring håller den intakt. En del skolelever kommer ha gått halva sin gymnasietid med coronarestriktioner när majoriteten av Sveriges befolkning vaccinerats. Släktingar som bor i olika länder men setts regelbundet har inte sett varandra sedan pandemin bröt ut. Pandemin har med andra ord slagit mot tiden.
Det är väl egentligen normalt för pandemier, när de slår till och man är mitt uppe i dem vet man inte när de väl kommer bedarra och när och om ett normaltillstånd finns på andra sidan. Men få nu levande har upplevt en pandemi med så vittomfattande konsekvenser, sist var ju spanska sjukan. Påsken fick mig att minnas hur traditioner och högtider är sätt att göra tiden begriplig och meningsfull.
När människor reagerar på isoleringen med att kräva tydlighet från myndigheter och regering är det mänskligt och förståeligt, men just tiden kan ju inte till exempel Folkhälsomyndigheten vara tydlig med. Att svara på hur länge vissa villkor ska gälla till exempel är omöjligt, givet att åtgärderna är svar på en uppkommen situation och att åtgärderna inte blir irrelevanta förrän situationen förändrats, vilket inte sker av åtgärderna i sig.
Det mesta man upplever som utmaningar går ju mycket lättare att uthärda och mäkta med i förvissningen om att det är något övergående, att man vet hur lång tid de gäller, att man kan se ljuset i slutet av tunneln så att säga. Helger och högtider är ju i sig nästan uttryck för det. Vi gör planer för att roa oss, vila, släppa på disciplinen eller bara få hänge oss åt det lustfyllda, äta annorlunda, bryta med vardagens reglementering och arbetets inramning just när vi kan räkna med helger. Allt det är som satt på undantag nu. Förr fastade människor och bröt den spektakulärt, eller höll karnevaler innan fastan. Eller firade skörden. Eller till och med, firade att en pandemi bedarrat.
Efter digerdöden fick Europa en hel uppsjö nya helgdagar, en del direkt kopplade till att man överlevt pesten, andra var mer krassa reflektioner av helt nya förhållanden på arbetsmarknaden. De flesta hantverkarskrån, som var baserade i de tätbefolkade städerna snarare än på landsbygden och därmed drabbats hårdare av sjukan hade förlorat en oproportionerligt stor del av sina medlemmar hade helt plötsligt en annan ställning och kunde kräva andra villkor, tider och till och med högre ersättning för sitt arbete än innan.
Kommer vi se något liknande när väl coronan bedarrat? Längtan efter att fira, att glädjas åt att åter kunna träffa nära och kära såväl som främlingar, att röra sig fritt, att bryta med isoleringen och återse gamla platser eller välja nya. Vi kommer ha enorma behov av att ses att fylla, längtan efter att ta igen förlorad tid, återknyta bekantskaper bortom Zoom, Teams och Skype, prata med hela människor och känna av närvaro och inte sitta som zombies framför skärmar för att hålla kontakt. Kanske kommer också en ny helgdag att firas för att minnas umbäranden och hur vår livsstil gjort oss sårbara för sjukdom, snarare än att som julen gå från att fira Jesu födelse eller midvinterblot gå till att köpa prylar, eller påsken gå till att äta godis. Det är en sak att tänka på i vad som kanske är slutet på pandemin, eller bara början på att vi kan leva med pandemin: hur ska vi fira livet?
nathan.hamelberg@opulens.se
