
VINYL. Det är torsdag och dax för ärtor och punsch samt veckans vax! Jesper Nordström berättar om sin besatthet av Anton Bruckners åttonde symfoni, som han givetvis avnjuter på vinyl.
Vilken bild av Österrike förmedlar musikalen “Sound of Music”? Kanske den gängse klyschan; en blandning av gröna kullar och edelweiss blandat med något tyskt militäriskt? Hur det än är med den saken så finner jag här en ingång till att skriva om min absolut största musikaliska upplevelse och besatthet, nämligen Anton Bruckners åttonde symfoni. Tidigare i veckan recenserade för övrigt Björn Gustavsson en nyinspelning av Bruckners sjätte symfoni här i Opulens. Men idag ska det alltså handla om den åttonde symfonin. Den har jag i tre olika tolkningar i mina backar och det är som om samtliga fokuserar på olika aspekter i detta fantastiska monumentalverk.
När man lyssnar på Herbert von Karajans inspelning är det verkligen det germanska och militäriskt bombastiska som ligger i fokus. Och visst, en staty av Anton Bruckner (1824-1896) var något Hitler 1937 såg till att få på plats i Walhalla, den marmorbyggnad som uppfördes på en höjd, öster om Regensburg, vid Donau under Ludvig I av Bayern. Men här bör man vara tydlig; Bruckner var inte någon ideolog och såg ingalunda musiken som bärare av programmatiskt innehåll.
I den mycket läsvärda historiska romanen “Att döda ett geni” av Ingvar Hellsing Lundqvist tecknas Bruckner som en spefågel och “kusin från landet” och det äger nog sin riktighet. Han var under sin levnad betraktad som rätt stabbig och klumpig i sin musik och persona.
Så vidare till Günter Wand som är min favorit när det gäller uttolkningar. Även rent cerebralt kan man ha sympati för honom. På frågan om i vilken skola han tolkade Beethoven sa han “förhoppningsvis i Beethovens skola”. Här stämmer allt så bra att jag saknar analytiska ord.
Om Herbert von Karajans tolkning är en mäktig gammal borg på en klippa utmed Rhen är Wands ett böljande kulturlandskap.
Så slutligen plockar jag fram åttan i en tolkning av Eduard van Beinum. Här befinner vi oss snarare på spanska ridskolan. Det är studsande och rytmiskt och kanske lite väl ceremoniellt i mina öron. Men som ljudpusselbit passar den precis som de två andra tolkningarna till en bild av den komplexa epok som Österrike-Ungern var. Och det är väl inte konstigare att avlyssna alla på raken under en helkväll än att ”bingewatcha” någon tv-serie?

jesper.nordstrom@opulens.se



