HISTORISKA PARALLELLER. “Den som letar efter säkra tecken som putsade ridstövlar kommer missa den nya kostymen och än mer, de nya arbetssätten”. Nathan Hamelberg är kritisk till allt tal om att det var så här det började på 30-talet.
Det osar 30-tal om formuleringar som “det osar 30-tal”. Vad menas egentligen? Det finns egentligen enormt mycket att säga om 1930-talet, men en sak är säker: i en rad samhällen började det politiska samtalet kollapsa på grund av folks medvetna oförmåga att precisera vad de syftade på utan istället bara appellera till känslorna.
Missförstå mig inte, det är inte fel med att dra historiska paralleller, men sådant som ”det var så här det började på trettiotalet” säger ingenting om vad som började – vi bara vet att 30-tal har blivit synonymt med nazisternas maktövertagande och förspelet till andra världskriget. Jag har några andra kandidater till det började på 30-talet:
Skotten i Ådalen skedde, Saltsjöbadsavtalet slöts sju år senare och vi fick början till svensk socialdemokratis långa maktinnehav under efterkrigstiden fram tills strax efter oljekrisen.
Moskvarättegångarna inleddes och spanska inbördeskriget bröt ut, och grunden för att Sovjetunionen självt skulle lägga ner den kommunistiska internationalen lades för att kunna samarbeta med de västallierade och sedan bygga om östra Europa som kloner av Sovjet.
Saltmarschen inleddes i Indien vilket blev början på slutet för det brittiska styret där. I kombination med att miljoner och åter miljoner koloniala undersåtar hade fått kämpa med vapen i hand för att försvara Storbritannien så lades grunden för att juvelen i det brittiska imperiets krona skulle gå förlorad och kolonierna överges, en efter en.
Om man till och med skulle precisera antydningen till ”det var så det började på 1930-talet i Tyskland” så är det ju också rätt vanskligt. De villkor som fastställdes när Versaillesfreden slöts 1919 var grund för kronisk misstro mot Weimarrepubliken och demokratin och det grundstoff nazismen kunde hämta sin näring från. Krossandet av den tyska revolutionen i januari 1919 och morden på Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg på socialdemokraternas beställning var början på den permanenta misstron, splittringen och det ömsesidiga hatet mellan kommunister och socialdemokrater som möjliggjorde att nazismen mötte långt svagare motstånd än den annars kunnat göra.
Den misslyckade ölhallskuppen 1923 och den enorma förståelse Hitler trots kuppförsöket möttes av i konservativa och nationalistiska kretsar – som ledde till det symboliska straffet nio månaders fängelse – fick nazisterna att överge att arbeta med en revolutionär strategi och snarare arbeta med förment legalistiska metoder på det parlamentariskt politiska planet, med terror på det informella gatuplanet och med kulturkrig på det mediala planet.
Börskraschen 1929, om något, var den enskilt största faktorn som fick 30-talet ”att börja” med att NSDAP gick från att vara ett småparti till att bli ett massparti och större än de traditionella högerpartierna. Det finns så klart en massa andra saker som går att säga beträffande hur det ”började” på 1930-talet, Stockholmsutställningen, invasionen av Abessinien, The Hollywood Production Code, Berlin-OS, New Deal och så vidare, men det kanske mest enerverande med ”det började på…” är att den osynliggör att 1930-talet även var den tid då antifascism blev ett massfenomen bortom Italien.
Jag tror själv inte att fascism kommer att återuppstå i någon museal form, även om väldigt mycket kommer gå igen i fråga om organisk och hierarkisk syn på nationen, besatthet vid inre och yttre fiender och så vidare. Den som letar efter säkra tecken som putsade ridstövlar kommer att missa den nya kostymen och än mer, de nya arbetssätten. Den som ens läser kursivt om fascismens och nazismens efterkrigshistoria plockar upp att a och o inom rörelserna var att:
Ompaketera budskapet – prata kultur och invandring snarare än ras,
Omformulera konflikten – inte öppet förespråka diktatur utan säga att demokratin är hotad och föreslå auktoritära försvar av den.
Marschera inte så mycket offentligt utan verka istället under fronter.
”Det var så det började” kan användas alarmistiskt, men det kanske är bättre att tänka: Hur börjar vi göra motstånd och hur vänder vi en utveckling? Sluta säga ”det var så här det började”, börja fråga ”hur ska vi börja?”
nathan.hamelberg@opulens.se
