MEDIEKRITIK. “I tryckt form och på en stor tidning krävs större eftertanke innan publicering. Särskilt när ämnet rör något så allvarligt som sexuella trakasserier”, skriver Lisa Bjurwald som ifrågasätter “sanningen” att majoriteten av tafsande män är berusade.
”Hur stor andel av alla ovälkomna, sexuellt laddade handlingar – och här menar jag alltifrån plumpheter och förolämpningar, via händer på fel ställen och påträngande uppvaktning, till rena övergrepp – utförs på fyllan?,” frågar sig Anna Andersson på Aftonbladet Kultur i fredags. “Jag skulle gissa en mycket stor andel. 80 procent? Kanske 90?”
Det är förvånande att se en skribent på en stor tidning spekulera med egenpåhittade siffror på det här sättet. Det är också ett särskilt olyckligt val av ämne att ta siffror ur luften kring. Debatten om sexualbrott har länge präglats, och fortsätter enligt experter som Unizons ordförande Olga Persson, att präglas av myter och förlegade föreställningar om skuld, manligt och kvinnligt. De här föreställningarna har tyvärr slagit rot i rättssystemet och visat sig sällsynt svåra att dra upp. Att gärningsmannen var berusad och därför inte visste vad han gjorde (“han försökte bara flörta”) är en vanligt förekommande idé som förs fram för att försöka mildra handlingarna, liksom att offret var berusat och därför inte uppträdde på ett korrekt (läs sedesamt kvinnligt) sätt. Det rättsliga dilemmat när ord står mot ord utan stödbevisning i form av exempelvis vittnen solkas också av föreställningen att eftersom alkohol var inblandat, kanske det ändå var en ömsesidig festflört, så som gärningsmannen hävdar?
Att påstå att en absolut majoritet av sexuella kränkningar sker i festsammanhang går också stick i stäv med all forskning om sexuella trakasserier i arbetslivet, som lyckligtvis uppmärksammas allt mer – inte minst tack vare Metoo-rörelsen och dess upprop från en rad olika yrkesgrupper. Om man är uppburen skådespelerska eller sliter i en mataffär spelar ingen roll; vittnesmålen om hur manliga kollegor tafsar bakom stängda dörrar (eller ibland helt öppet) är förfärande lika. Att försöka backa bandet till tiden innan vi hade kunskap om detta riskerar att förringa de dagliga trakasserierna i svenskt arbetsliv och det arbete som görs av bland annat facken för att motarbeta dem.
Faktum är att det inte existerar någon statistisk för sexuella trakasserier och berusningsgrad, eller någon statistik för hur stor andel av sexuella trakasserier som sker på fritidens sociala sammanhang kontra i arbetslivet. Det meddelar både SCB och Brottsförebyggande rådet (Brå), som kontaktats i samband med den här artikeln. Däremot finns det gott om lättillgänglig statistik kring sexuella trakasserier i arbetslivet. Man vet exempelvis att det är unga kvinnor som i störst utsträckning utsätts för sexuella trakasserier. Hos Jämställdhetsmyndigheten kan man läsa att 30 procent av kvinnor mellan 16-29 år hade varit utsatta för sexuella trakasserier från chefer, kamrater och/eller andra personer på jobbet under de senaste 12 månaderna.
“90 procent av alla killar som tafsar är garanterat packade” är ett typiskt exempel på de generaliseringar man kan få höra vid bardisken. Och naturligtvis står det alla fritt att gissa om vad man vill. Men i tryckt form och på en stor tidning krävs större eftertanke innan publicering. Särskilt när ämnet rör något så allvarligt som sexuella trakasserier och inte, säg, en skämtsam spaning om hur många i kultureliten som kan antas ha läst en viss hajpad bok.
lisa.bjurwald@opulens.se
