VÅREN 2020. “Våren firar vi som sagt som en uppbrottets tid – och nog har vi fått uppbrott alltid!” skriver Mattias Svensson i ett vårtal under ett år när inget är sig likt.
Det blir inget vanligt valborgsfirande i år. Det har sina fördelar. Nu behöver ingen gå närmare brasan för att få ljus och värme eftersom vi är kvar inomhus. På Instagram finns säkert förra årets tjusiga bilder av valborgsbrasan kvar, men ta framför allt fram minnet av hur ingen i cyberspace kunde höra dig huttra när du tog det. Innan brasan tänds och värmen återvänder kommer här det obligatoriska talet till våren.
Vinterns klara friskhet har sina poänger, men till slut sliter dess sterila matthet. För att inte tala om slaskets femtio nyanser av grått. En februarisols matta sken kan lysa upp en dag men sällan värma och ge energi. Den är ett falskt löfte som man tar i brist på något bättre.
Men lagom till våren kommer den där känslan av att tillvaron, planeten, solen återigen ger energi. Man vaknar, liksom hela den övriga naturen. Sällan känner jag så tydligt som på våren att jag är en levande biologisk varelse i fas med allt annat liv runtomkring i naturen, både växter och djur lever ju också upp vid den här tiden.
Årstiden har sina tidstypiska högtider. Som första maj, av tradition arbetarrörelsens dag om vilken Hannes Sköld skaldade så vackert:
Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.
Jag kan relatera till den osvikliga vårkänslan också i detta. Den här våren har jag också druckit av luften under senare veckor. Det är något speciellt med vårluften.
Sedan rymmer ju även våren rätt många besvikelser och falska löften i längtan efter värme och ljus – inte lika många som i längtan efter socialismen, men i alla fall.
Första maj må vara politisk, men högtiden är typisk för våren, Alla drömmer om något slags uppbrott så här års. Påsken är en annan typisk vårhögtid. En tid för uppväckta livsandar och udda kombinationer. Vi blandar allt! Harar, häxor, Jesus, påsklamm, ägg, godis och fjädrar och pynt i grälla färgkombinationer. Vad som helst bara det bryter av.
Våren präglas av den där energiska känslan av att vilja framåt. Det är en rätt ungdomlig tid på det sättet. Förra året var jag i Lund vid den här tiden på året och pratade för och med studenter. Det är något med blickarna hos ungdomar i den åldern. De har inte råd med särskilt mycket, men med en blick så äger de världen. Riktad i fjärran som ännu en indikation på att de vill vidare. Det är en underbar känsla – tänker man när man minns det efteråt.
Men det sköna med våren är att den kommer tillbaka varje år. En liten dos pånyttfödelse och sprittande av liv.
Så är det med våren också. Man vill vidare mot värmen och ljuset som man så länge längtat efter. Man skulle kunna säga att hela poängen med våren är att den tar slut. Det skulle man förvisso kunna säga om ungdomen också. Men det sköna med våren är att den kommer tillbaka varje år. En liten dos pånyttfödelse och sprittande av liv, även om man i takt med att åren tar slut inte har riktigt lika bråttom framåt.
Man påminns om den där känslan som Karin Boye uttryckt så väl: ”Den mätta dagen är aldrig störst störst, den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Karin Boyes ord, som de flesta av oss känner till tack vare Tommy Svensson och VM-laget i fotboll 1994. Våren är som vägen.
Minns ni att det blev bråk om Karin Boye i sociala medier? Ett twitterkonto i författarens namn citerade från Kallocain, hennes varning för totalitarismen: ”Vi har gått mot allt strängare övervakning – och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går det till anfall.”
Några aggressiva män ifrågasatte henne utan att veta att det var en klassisk författares ord de försökte mästra och dryga sig över, lika ofruktbart som när hanhundar juckar mot ett människoben. Det var rätt komiskt. Men sådär kan det vara på sociala medier, de som hittar fel tenderar att ta över. Allt kan vara provocerande för någon. Jag är lite rädd för reaktionerna på mina egna ord. ”Jaha, där står du och hyllar våren och talar om att dricka luften. Hur tror du det känns för alla allergiker va?”
Folk verkar ju kunna polariseras runt det mesta, så varför inte årstiderna? Snart kanske valborgsfirande hotas av militanta vårhatare. Jag vet inte var gränsen går längre när det finns folk som hotar kosläpp.
Så här i coronatider finns ännu fler känsliga frågor. Våren firar vi som sagt som en uppbrottets tid – och nog har vi fått uppbrott alltid! Mer än vi önskade, de flesta längtar nog redan snarare till någon sorts normalitet. Frågan är om man ens kan säga något om längtan efter sol och värme utan att någon barsk folkpartist påpekar att folk riskerar att stå för nära andra på uteserveringarna. Det är nog bäst att låta Anders Tegnell beställa molnigt, kallt och regn för resten av maj.
Den här fientligheten och lägerbildningen kring varenda fråga börjar bli rätt jobbig. Jag kan tänka ibland att vi brukade vara nyfikna på olikheter i betraktelsesätt och erfarenheter. Det spårade förstås ur i uppfattningen att allt är lika värdefullt och sant – och det är ju inte sant.
Och att bara se positiva saker och vara nöjd med allt gör en ju till lite av en lallande fåne. Det blir sån där mindlessness. Men vi behöver inte slå över i motsatsen. Jag ser gärna lite balans, seriösa försök att förstå varandra. Helt lätt är det inte, det insåg jag om inte annat när jag försökte väcka intresse hos min son för vad jag gör. Jag ville ge honom känslan av hur vi som samhälle tar oss mot ljusare tider.
Eftersom jag skrev på en bok om frihandel tänkte jag att där borde det ändå finnas några exempel. Han låg och skrotade i soffan och jag försökte förklara hur Ikea genom att göra armstöden avtagbara 2010 halverade paketstorleken och därmed antalet lastbilar som krävs för att transportera soffan från fabrik till lager och gör den lättare att få hem. Priset kunde sänkas med en sjundedel. Han var förstås helt ointresserad.
Så kom jag att tänka på telefonen han höll i sin hand, berättade om utvecklingen från stora klossar som bara gick att ringa på, tillverkade i en enda fabrik, som var mycket dyrare än det lilla tekniska underverk han nu höll i handen, tillverkad av komponenter från hela världen med högre prestanda till lägre pris. Mobilerna har blivit smarta så att vi slipper vara det. Ingen reaktion.
Men det intressanta numera är ju inte mobilen utan vad som händer på skärmen. Våra gemensamma referensramar är numera ofta referensskärmar. Jag försökte förklara att tack vare att mobiler blev så billiga att de spreds också i Afrika kunde de utveckla ett betalningssystem som vi importerat tillbaka till väst i form av swish och att det är en anledning till att Afrika inte kommer att förbli den nödställda kontinent som min generation lärde sig förknippa med svält och Do they know it’s christmas.
Där någonstans insåg jag att kommunikation – nu som i alla tider – handlar mer om att lyssna än om att förklara. Så jag frågade slutligen vad han gjorde. Han tittade i sin mobil på en film på en kille som kommenterar en annan kille som spelar datorspel. Tänk vilken passiviserande dumhet de slösar bort sin tid på ungdomarna! ”Är du säker på att du inte ska följa med pappa och sitta och titta på vuxna män som sparkar boll?” frågade jag. ”På tv.”
Helt kommer vi nog aldrig förstå varandra mellan generationerna, och tur är väl det för då skulle vi nog tröttna. Var och en får gå vidare på sitt sätt. Jag skrev i början att poängen med våren är att den tar slut. Poängen med ett vårtal är att det också tar slut. Nu låter vi vintern rasa ut. Och viruset också. Tvätta händerna, håll social distans och väl mött vid brasorna nästa år.
mattias.svensson@opulens.se
