VINYLFYND. Jesper Nordström fortsätter att botanisera bland gamla LP-skivor. Den här veckan berättar han om en tysk rockgrupp.
Det är knappast någon hemlighet att tysk 70-tals rock har blivit det mest hippa inom musikvärlden – med tillhörande prisstegring på andrahandsmarknaden för vinyler. Inom den här genren finns det LP-skivor som kostar som en weekend med hotell i Paris. Det ursprungliga öknamnet ”krautrock” har nu blivit ett buzzword , något som skivhandlare försöker tänja på lite väl mycket för att tjäna pengar. Lite som när en mäklarfirma från Stockholm försöker få södra delarna av Hässleholms kommun att tillhöra Österlen.
I mina skivbackar står en dryg decimeter av denna musikgenre. Amon Düül 2 är anglosaxiskt orienterad hippierock men som inte har det där typiskt strömlinjeformade, kyligt halvelektroniska soundet – något som i mina ögon är krautrockens essens. Det var en musikhistorisk anomali, ja nästan ett skämt, innan artister som Björk och Sonic Youth började namedroppa influenser av tysk art.
Men varför Amon Düül 2? Då finns det väl ett Amon Düül 1? Ja, och splittringen kom till när det, precis som i Sverige med namn som Skäggmanslaget och Blå Tåget, blev för mycket politik och för lite musik.
Men i det här fallet var det allvarligare än en utdragen diskussion över en joint på Gärdet. När bandet skulle repa i sin källarlokal undrade någon varför det låg en utslagen man i soffan helt nerbäddad. Det visade sig vara Andreas Baader, på flykt från polisen.
Det var nog tur att det blev en brytning. För det var de kompetenta musikerna som drog vidare och lämnade den ganska stabbiga, klyschiga hippierocken. Istället blev de ett av Tysklands främsta artrockband. På detta album kan man också höra deras mest satiriska och tramsiga låt Deutsch Nepal. I låten går de till starkt angrepp mot landets preussiska och nazistiska förflutna. I övrigt är det en pärla av ett slags framvällande till synes snabbt improviserade bubbliga texter och luftig musik som tangerar jazz.
jesper.nordstrom@opulens.se
