Ensamhet och ordglädje

SKRIVLUST. Det märks verkligen att Gerda Antti har kvar lusten att skriva och känner glädje med orden, skriver Bo Bjelvehammar.

Här i världen av Gerda Antti
Bonniers

Gerda Anttis nya bok Här i världen påminner mycket om hennes förra bok Livet omkring. Det är skarpa iakttagelser av livet utanför köksfönstret, om rörelser och förändringar i naturen, om en ny morgonhimmel och en knorrande postbil.

Det blir väl så när man passerar de nittio, att det glesnar runt omkring en, de flesta har gått bort, fallit ifrån, eller vad nu de omskrivande orden för döden är.

Så är det även för Gerda Antti, hon blir hänvisad till sina egna tankar och funderingar, det blir ensamt, hon har inga riktiga vänner kvar. Karlarna tänker hon ofta på, de kan ju samtala på sitt sätt, men varken Olle eller Walter kommer tillbaka, på riktigt. Olle vet jag ingenting om, men Walter Ljungquist känner jag till. Han försvann för länge sedan. Gerda Antti kan längta efter dem, liksom efter en ny kärlek, hon ser med lust och glädje på andra karlar, det är så hon benämner dem.

Tankar kring döden upptar en stor del av hennes tid, hon vrider och vänder på tankarna, men detta med den förestående döden skaver, varje dag. Det skulle kunna göra tankeboken till en plåga att läsa, men det är det inte. Gerda Antti ser på döden med ett nyktert och finurligt avstånd, det är inga svarta elegier, hon kan inte sällan ge dessa funderingar en humoristisk twist.

Dessutom delar hon frikostigt ut kritik mot de som styr det svenska samhället. Hon saknar det starka samhället och stämmer in i klagokören om vårdköer och korrupta politiker. Det är inte särskilt originellt, inte heller skarpt eller nyanserat. Det är mer, som allt det andra stoffet, ett samtal med läsaren, men jag tycker att det ligger en del i hennes samhällskritik. Något har gått förlorat. Hon ser det utifrån sitt perspektiv, i egenskap av att vara en kvinna på landsbygden.

Det märks verkligen att Gerda Antti har kvar lusten att skriva och känner glädje med orden.