Hej! Det talas mycket om hur fantastisk August Strindberg är och jag tycker också han var en bra författare. Men när jag läser texter om honom ligger dessa ofta på en ganska abstrakt nivå. Han sägs skildra det moderna Sverige, han är satiriker, mystiker, och så vidare. Men på en en stilistisk nivå undrar jag vad som är hans särart. Vad anser du? / undrar Stina L.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Det är svårt att säga nått generellt om en författare vars samlade produktion fyller en hel Billybokhylla, men från det hyllplan jag läst kan jag hämta några exempel.
Ett är att han avbryter sig själv, klipper av sig själv som om han kände att han själv snärjt in sig i ett resonemang. Ett långt associativt slingrande parti i Marcel Prousts anda följs av ett ”nog av!” eller ”nå, vi lämnar det åt sitt värde”.
Han bryter också det som inom drama kallas ”den fjärde väggen” det vill säga riktar tilltalet till läsaren, som i äldre litteratur inte existerade utan bara förutsattes. En löjeväckande stroppig officer i en parad av gamla perukstockar kommenteras med orden ”vi låter honom passera”. Detta “vi” betecknar alla andra, inklusive du som sitter där med boken.
Det blir lite fragmentariskt lösryckt här men ett avslutande exempel är hur han blandar in ”fel” stilnivå med tanke på scenen eller ämnet. Ett uppslitande gräl kan beskrivas kort och torrt med ett språk som nästan för tankarna till naturvetenskap, ja, närmast som en labbrapport. I en scen från Röda Rummet och de skruttiga lyhörda kåkarna på Södermalm kan det stå: ”… interfolierades med en snyftning”. Ett ålderdomligt distanserat myndighetsspråk används för att skildra förtvivlan och misär.
jesper.nordstrom@opulens.se
