KÅSERI. Det är stor trängsel i allas vardag, särskilt unga har mycket att stöka med, det blir inte tid till läsning så värst ofta. I skolan är det ju annat som ska ombesörjas, som spelteorier, marscher för världens barn och insamlingar till hotade fågelarter samt uppförandet av en hemmatillverkad musikal. Då får ju annat vänta! skriver Bo Bjelvehammar.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
När jag stannar vid macken för att fråga efter en enkel glödlampa till bilen är det ingen som vet något om sådana saker, men de kan erbjuda sex olika sorter av kryddig korv, men inte heller förklara skillnaden mellan 2-takts- och fyrtakts-fluidum. Dessutom ska de visa hur det går till att få luft i ringarna med en manick, som jag inte är bekant med, inte heller det lyckas. Jag får nöja med en chorizo med bröd, halvvarm, seg och allmänt otrevlig och förbannat dyr. Den som är mest behjälplig har en namnskylt med namnet Mange på. Jag kopplar inte med en gång. Mange är det inte nåt med hundar och rävar, nej Mange är en människa och heter egentligen Magnus.
Annat var det när Birger Bergkvist ägde macken, han gjorde en mindre service på bilen, medan jag läste tidning en stund. Birger slutade med macken och blev en skicklig golfspelare, han dog alldeles nyss, 94 år.
Så vidare till elektronikaffären, för att skaffa nya batterier till min kamera, jag vill dessutom ha en laddare, som jag kan avläsa, när batterierna är klara. Det blir en sådan, inkapslad så väl att det krävs en grov plåtsax eller en lätt sprängdeg för att komma åt innehållet. Laddningen pågår nattetid; på kvällen lyser lampan gul, på morgonen lyser lampan gul. Åter till affären, samtal med tillverkaren; nej just denna typ skiftade inte färg i lampan. Ett nytt inköp görs utan lyse, men där det går att se laddningsnivå på varje enskilt batteri. Tvåhundra kronor dyrare.
Dessutom ska jag inhandla ett litiumbatteri med beteckningen CR 2032 till min bagagevåg, detta är försäljarens specialområde och han berättar livfullt om litiums umgänge med eld och övriga explosionsrisker. Jag är stundtals beredd att lämna tillbaka mitt batteri som kostar fyrtiofem kronor.
Stöd Opulens - Prenumerera!
En plötslig tanke slår mig, utan anledning, jag åker till biblioteket för att låna en bok av en mina stora favoriter, Albert Camus; jag frågar efter Brev till en tysk vän, bibliotekarien frågar vänligt, hur stavas det namnet, jag svarar vänligt med en bokstav i taget. Och säger förnumstigt, att han var samtida med J P Sartre och dog tragiskt i en bilolycka 1960, hans grav finns i Lourmarin. Albert Camus blev 47 år. Hon svarar det var mer än hon visste. Det fanns ingen anledning för mig att göra mig märkvärdig, men det blev bara så! Väl hemma tar jag fram ett boksmycke från 2011, Julie Otsukas Vi kom över havet, om japanska kvinnor som kom till Kalifornien som postorderbrudar på 1920-talet, där är det ett inledande citat, som jag tittar på varje gång jag öppnar boken;
Ladan har bränts ner –
nu
kan jag se månen.
Och nu ska detta splittrade knytas samman; det är stor trängsel i allas vardag, särskilt unga har mycket att stöka med, det blir inte tid till läsning så värst ofta. I skolan är det ju annat som ska ombesörjas, som spelteorier, marscher för världens barn och insamlingar till hotade fågelarter samt uppförandet av en hemmatillverkad musikal. Då får ju annat vänta! Som läsning av Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa eller den enastående Kejsaren av Portugallien, där torparen Jan i Skrolycka drevs i galenskap av dottern Klara Fina Gulleborg.
bobjelvehammar@opulens.se
