Utmaningen

Prosa & poesi
Foto: Johannes Plenio

NOVELL Över åkrar och ängar låg en tät dimma och terrängen vi vandrade i var snårig och oförutsägbar. Vi rörde oss enträget vidare eftersom vi ville vara framme innan dagen grydde.

 

Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Sthlm 1983-88. Maria arbetar med eget konstnärskap, konstprojekt och för närvarande på Nationalmuseums avdelning Arkiv och Konstbiblioteket med arkivprojekt. Hon har skrivit om konst sedan 2006 för framförallt Konsten.net och Konsperspektiv men har alltid använt sig av text som ett sätt att reflektera över livet och tillvaron.

För att vara säkra på att hålla ihop höll vi varandra i händerna. Någon grät och någon hördes skratta lite överdrivet medan de flesta vandrade i tystnad. Sammanbitna rörde vi oss framåt. Över stock och sten. All energi och uppmärksamhet gick åt till att hålla reda på var vi satte fötterna och att hålla ihop, att inte tappa bort någon. Plötsligt syntes en kraftig blixt på himlen och skogen lystes upp under några korta sekunder. En skarp åskknall hördes plötsligt, den åtföljdes av ett utdraget skrik.

Vem skrek? Vad hände? Paniken bredde ut sig och gruppens deltagare sprang huvudlöst åt olika håll utan tanke på hur man skulle kunna hitta varandra igen i den mörka natten. Hysterin hade legat på lur redan innan och skriket hade fått bägaren att rinna över. Av slump eller tur hamnade några intill varandra och började ropade på de andra för att samla in gruppen. Spridda svar hördes, ibland nära och ibland långt borta.

Gruppen växte och började försiktigt röra sig framåt igen samtidigt som man fortsatte att ropa efter de som ännu fattades. Ett övergivet skjul dök upp invid skogsvägen och där sökte man skydd mot ovädret och hoppades att de som kommit bort samtidigt skulle hinna ifatt. Alla insåg att man inte skulle hinna till mötesplatsen i tid om man stannade till för länge. Men frågan var om de inte var förlorade i stormen som hela tiden ökade i styrka och gjorde det mycket svårt att följa kartan. Faran med detta stod allt klarare och det uppstod en hetsig diskussion om vilket alternativ som var bäst. Man beslöt att rösta för eller emot och majoriteten ansåg det klokast att övernatta i skjulet för att hämta kraft och invänta bättre väder. Man skulle komma fram för sent men chansen att alls komma fram skulle bli större.

Man turades om att hålla vakt och vakten ropade med jämna mellanrum ut över vidderna så att de som fanns kvar där ute skulle kunna hitta gruppen. I korta tiondels sekunder lyste blixten upp allt som om himlen vore ett enda stort lysrör, sedan slöt sig mörkret igen över dem. Man sökte igenom skjulet för att ordna plats för alla att sova på. En efter en lade sig tillrätta, några somnade in medan andra låg vakna, några småpratade tyst med varandra. Många rörde sig orörligt i sömnen men regnets smattrande mot bleckplåten på taket hade en märkligt stark, lugnande och sövande inverkan.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

4-5 artiklar sex morgnar i veckan. Artiklarna som länkas i söndagarnas nyhetsbrev ligger dock bakom betalvägg.

 

Det var min tur att hålla vakt och för att inte somna om gick jag ut och hämtade frisk luft och sträckte på benen. Det skulle hålla mig vaken, tänkte jag. Jag klev över dig. Du låg bland dem som sov och jag kände tacksamhet över att du inte var borttappad. Du lyste upp hela situationen där du låg insvept i din sovsäck. Din närvaro spred en känsla av storslagenhet trots vår utsatthet. Och det stärkte mig. I mina ögon hade du alltid varit en vinnare och det gjorde mig tryggare och mer förtröstansfull att se just dig här i denna situation. Som att den då inte kunde vara så farlig.

Lång tid hade förflutit sedan vi var varandras bästa vänner. Vår kontakt var sporadisk numera. Och annorlunda. En del besvikelse fanns med i bilden, en känsla av att ha blivit orättvist behandlad. Men nu var andra saker var så mycket viktigare och jag sköt undan de tankarna med all kraft. Jag vände blicken mot himlen. Finns det någon Gud hoppas jag att han är med oss nu, bad jag. En känsla av förtröstan spred sig i kroppen. Som att det nu inte kunde bli värre, att det från och med här och nu bara kunde bli bättre, härifrån går vägen uppåt, tänkte jag. En storm kan inte vara för evigt. Någon gång är den över och då kommer vi att bestämma oss för nästa steg, finna en bra strategi och ett möjligt sätt att ta oss vidare. Det kanske inte är så allvarligt som vi inbillar oss nu när alla är utmattade, frusna, vilsna, hungriga och ovädret viner runt öronen. Vi är chockade över vad äventyret resulterade i, vad vi utsatt oss för.

Inte i vår vildaste fantasi hade vi trott att något sådant här skulle hända oss. Och det värsta var att några fortfarande fattades. Har vi tur återförenas alla vid mötesplatsen som bestämt och vi kommer undan med blotta förskräckelsen. Vem vet, i morgon kanske alla är hemma igen? Tillbaka i trygga och ombonade liv och äventyret skulle vi minnas som att det blev just det vi hade önskat. En spännande utmaning som gav perspektiv på tillvaron. Kanske skulle det göra våra liv bättre, inspirera till nödvändig förändring eller få oss att bli mer ödmjuka och uppskatta det vi redan uppnått. Kanske skulle detta göra oss till bättre människor och när vi tänkte tillbaka skulle vi tänka på våra liv som före och efter och att efter blev så mycket bättre efter än före eftersom vi lärt oss att värdera livet på ett annat sätt och att inte ta saker för givet. Så betydelsefullt skulle detta kanske komma att bli.

Timmarna flöt förbi och tankarna vandrade oavbrutet fram och tillbaka i mitt huvud. När min vakt var över väckte jag nästa person i tur. Vi växlade några ord och jag lämnade över kikaren och vattenflaskan. Sedan försvann även han ut för att få frisk luft och spana efter bortkomna. När jag lade mig tillrätta på min plats hörde jag honom ropa där ute. Stormen ven och jag kände mina pupiller flacka oroligt under ögonlocken när jag slöt ögonen. Jag noterade att hjärtat slog hastigare än normalt. Måste hålla paniken stången tänkte jag, få hjärtat att lugna sig. Det är det sista jag minns, sedan måste jag ha somnat. Regnet smattrade på taket, men något lugnare, efter ett par timmar slutade det regna helt. Då började vi vakna till igen.

Ni undrar vad som hände och hur det slutade? Eller varför vi alls gav oss iväg på detta äventyr? Jag vet inte riktigt hur jag ska summera det på ett bra och tydligt vis. Jag erkänner att det förändrade livet och att jag fortfarande tänker på det, ofta, nästan dagligen. Men jag tycker inte om att tänka på det. Jag försöker skjuta undan de tankarna. Några deltagare hittades aldrig igen. Det var inte några av mina närmsta vänner så andra drabbades hårdare än jag. Livet fortsätter. Så är det. Vad ska man göra? Det kan ju ha haft betydelse och förändrat på ett djupare plan. Det är ett faktum som jag kan känna stor respekt inför. Men sen är det också så att alla har sin egen version av vad som skedde. Alla har sitt förhållningssätt till det och vi har hanterat det väldigt olika kan jag konstatera så här efteråt. Du kan få en helt annan bild av vad som hände om du pratar med någon annan. Vissa jag pratat med efteråt ser det på liknande sätt som jag medan andra ser det helt annorlunda. Som om det inte är samma sak vi talar om.

I början blev jag upprörd när jag hörde vissas version av vad som pågått, ville protestera, sätta ner foten. Jag upplevde att det uppstod efterkonstruktioner vars enda syfte var att slå sig själv för bröstet. När vi alla så väl visste att saker hänt som vi inte med bästa vilja i världen kunde vara stolta över. En del hade ett starkt behov av att frisera sanningen och ville att denna sanning skulle gälla hela gruppen. Ifrågasatte man den blev man besvärlig. Jag är kritisk mot många val som gjordes under resans gång, både egna, gemensamma och andras. Framförallt vissas. Det är svårt att tyst höra på när den som borde be om ursäkt istället slår sig för bröstet. I början ifrågasätta jag mycket men det ledde ingen annanstans än att gruppen delade upp sig i olika läger efter uppfattningar och synsätt. En del har anledning att rannsaka sig själva mer än andra men jag kan inte påverka ifall de gör det eller inte.

Vi sökte efter en utmaning och det fick vi. Vi var insatta i riskerna och diskuterade dem innan vi gav oss iväg. Vi ville utvecklas som grupp och individ, då måste man våga att ta risker. Alla var införstådda med att utmaningen skulle bli krävande men hade vi då vetat att den skulle komma att kräva än mer hade många säkert aldrig gett sig iväg. Jag är glad att jag klarade mig så bra jag gjorde. Samtidigt är det i livets prövningar man visar vem man är, både inför sig själv och för andra. Det är i motgångarna man lär sig vem man är. Man förstår både sig själv och andra bättre och det är värdefulla insikter. Vissa går genom livet utan att lära sig sådant och det kan vara något att tänka på, ett konstruktivt perspektiv. Man ska lära sina läxor även om det bland är svårt att veta när sista ordet är sagt. Ibland får man hålla ut och låta tiden utvisa. Men fråga även de andra om deras syn på vad som skedde för som sagt så finns det olika versioner, det känns viktigt att framhålla det. Idag, alla dessa år senare, kan de flesta reflektera över det med lite distans men precis efteråt var allt upprivet och sårbart och det uppstod konflikter som var svåra att lösa, som splittrade oss.

Glädjande nog hittade jag tillbaka till en gammal vän efteråt. Och det var något jag inte alls väntat mig. Våra behov av att prata om det som hänt med någon som varit med gjorde att vi närmade oss varandra. Det var som att vi behövde varandra igen. Vi tog steget att tala öppet med varandra om vad vi upplevt vilket var svårt att göra när vi träffades hela gruppen. Och det fungerade. Vi behövde varandras reflektioner som perspektiv på och spegling av våra egna så mycket att gammalt groll sjönk undan.

Innan vi gav oss iväg var vår relation ouppklarad och förvirrad. De få gånger vi möttes visste vi inte vad vi skulle prata om och vi blev båda förvånade när vi möttes i gruppen, förvånade över att vi båda sökt oss dit. Det var inte en plats vi hade förväntat oss att återses på. Idag är vår relation grundad och självklar. Vi vet var vi har varandra och uppskattar tryggheten med det. Det finns inga frågetecken eller gamla hundar begravda, ingen oro att störa eller känna sig störd i den andres närhet. Den gemensamma erfarenheten, trots att vi under själva utmaningen faktiskt inte varit speciellt nära varandra utan tvärtom undvek varandra, i kombination med diskussionerna vi hade efteråt ledde fram till en sann gemenskap och ett obesvärat sätt att kommunicera. Det är en typ av relation som består. Utmaningen lärde mig att uppskatta sådant. Det hade jag svårt att göra innan. Man vet inte allt förrän sista kortet är lagt, först då ser man hela bilden.

MARIA JOHANSSON
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Farguesbrevet

  NOVELL. Ett brev i en fransk förundersökning blev avgörande för att

Revision

NOVELL. Mikael Henrik Myrtin har nyligen färdigställt sin första novellsamling. Den här
Gå till Toppen