Framåt med fartvind i håret

Litteratur

POLITIKERBIOGRAFI. ”Nästan så man tappar andan och drar i handbromsen. Dessutom en orubblig tro på individen, som heter Annie”, skriver Erik Cardelús som läst centerledarens biografi.

Sanningens ögonblick av Annie Lööf
Ekerlids förlag

 

På mitt bord, detta ovissa valår, ligger en nyutkommen och nyläst biografi. Det är Annie Lööf, vars stinna blick och titel – Sanningens ögonblick – skvallrar om vad som komma skall.

För åka blir det. Redan i bokens inledande fras signaleras det tydligt: ”Jag vill framåt”. Och i det tvåsidiga förordet förekommer åtskilliga progressiva signalord som ”framåt”, ”blicka framåt”, ”ledare”, ”engagemang”, ”drivkrafter”, ”inspiration, ”se möjligheter”, ”tydlig uppfattning”, ”företagsamhet”, ”innovation” och ”kreativitet.”

Framåt och fartvind i håret. Nästan så man tappar andan och drar i handbromsen. Dessutom en orubblig tro på individen, som heter Annie.

Avståndet till det gamla bondesamhället och Bondeförbundet känns större än någonsin. Om det ens finns hos Annie och de Stureplanscenterpartister som poppade upp tillsammans med henne.

Ung och grön, men framförallt liberal och fartfylld. Född 1983, för övrigt samma år som Gustav Fridolin. Efterträdare till en annan energisk partikamrat, Maud Olofsson. Till skillnad från henne, vars biografi bär titeln Jag är den jag är, verkar Annie Lööf ha mer kontroll över sig själv och sina utspel. Hon är den hon är, fast bättre redigerad och bättre utbildad, med juridikexamen och raketkarriär.

I biografin varvas det privata och det offentliga. Gripande är att ta del av de förluster och dödsfall inom familjen som drabbade Annie Lööf tidigt i hennes politiska karriär, en förklaring till hennes ganska svaga start som partiledare. Annat är det nu.

Det berättas också om hur Lööf 2013 fick avbryta sin bekväma och efterlängtade vintervistelse i Thailand och åka hem för att möta det journalistiska drevet och styra upp efter att en arbetsgrupp i partiet hade kört i diket med sitt idéprogram, där bland annat månggifte hade föreslagits. Ett elddop som beskrivs ingående och dramatiskt enligt ett välkänt arketypiskt mönster: idyllisk början, men så ringer det i en svart telefon och hjälten svarar. Hjälten ställs inför svåra problem och motståndare. Hjälten vänder hem från solen i Thailand till vintermörkret i Sverige. Där väntar drevet. Läget är svårt, men hjälten är modig, kämpar och vinner.

Texten späckas med uttryck för Lööfs alldeles utomordentliga handlingskraft och framåtanda, vilken odlats fram under tiden som fotbollsmålvakt. För en målvakt spelar visserligen i ett lag, men är den enskilt mest avgörande spelaren. Spelaren i blickfånget, spelaren som aldrig får svikta eller svika.

När väl bilden av framåtanda och tuff fajter satts, radas samhällsproblemen upp. Eller utmaningarna, som man numera säger. Utanförskap, otrygghet och våld på gator och torg. Miljö- och klimatproblem. Polarisering, populism och protektionism. Småföretagare som snörps och seglar i motvind. Istället lyfts behovet av mer närodlad politik och mer liberal framåtanda och öppenhet. Att Annie Lööf tillsammans med sitt parti har stuckit ut hakan – inte minst i migrationspolitiken och gentemot både allianskollegor och andra i oppositionen – visar på att det finns självständighet och oräddhet. Hur skattesänkningar och generös flyktingpolitik ska kombineras återstår att ses.

Biografin framstår som traditionellt maskulint kodad. Egenskaper och beteende som självständighet, mod och handlingskraft sticker ut, därtill att det finns en klippa i hemmet – Carl-Johan eller Calle – som bäddar för att partnern kör så det ryker i riksdagen. Kanske ett litet tecken på att gubbväldet inom politikens toppskikt håller på att brytas, trots att vi nog ser en Stefan, Ulf eller en Jimmie som statsminister efter valet: Då kommer vi att ha väntat över 100 år mellan det att den kvinnliga rösträtten infördes 1921 och nästa val, 2022.

Att läsa politiska biografier är en grannlaga uppgift, som väcker både frågor och tvivel. Inte minst när skribenten skriver om sig själv och dessutom befinner sig mitt i brinnande karriär, vilket blir allt vanligare idag. Dessutom sker utgivningen mitt under ett ovisst valår, där minsta marginal kan få blocken att tippa över och få en för många oönskad vågmästare att vinna ytterligare mark.

Med andra ord: hur mycket ärlighet och kärvhet tål politiken och karriären idag? Finns sanningens ögonblick annat än som spinn och något som PR-industrin och politiken samproducerar, typ rosévinskål och DJ-battles i Almedalen? Avståndet till Tage Erlanders och Ernst Wigfors allvarsamma luntor lär nog aldrig ha varit större.

Hos Annie Lööf lämnas inga blottor, annat än sådana svårigheter och småskavanker som kan skapa sympati, som ett bamseplåster på fingret, typ.

Samtidigt finns en frejdighet i tilltalet, som är ansträngande och sympatiskapande på samma gång. Som en klämkäck och pratsam människa på en fest, en person som kanske inte alltid tar fram nyanser och slätar över, men som ändå lyckas förmedla någon som kan accepteras och rent av gillas, där och då. Och kanske vi inte ska ställa högre krav och förväntningar just nu, detta valår, så kantat av orosmoln, obehagligheter och ovissheter.

ERIK CARDELÚS
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Om Sara Danius

BRILJANS. Hellre skulle jag, för att sammanfatta hennes briljans, låna några ord
Gå till Toppen