Julskräck: Julgrisen

Prosa & poesi

 

”Julgrisen.” Illustration/collage: C Altgård / Opulens.

NOVELL. Opulens novelltävling är avgjord. Vi publicerar nu de sex vinnarna. I dag publiceras texten som kom på andra plats. Novellen, som skrivits av Rikard Slapak,  är en absurdistisk och mörk skräckhistoria om makt, förakt och brutal förändring. 

 

 

Julgrisen kommer på plats nummer två i Opulens novelltävling Julskräck. Rikard Slapak är uppvuxen Ljung i Västergötland och sedan tio år tillbaka bosatt i Kiruna där han arbetat med rymdfysik på bland annat Institutet för Rymdfysik och Eiscat. Vid sidan om jobbet blir det aktiviteter som löpning och vandring samt att ta hand om en liten dotter. Dessutom läser och skriver han förstås. Helst rysligheter, men annat går bra också. Skrivandet ser han som ett sätt för att få utlopp för och behandla alla intryck han får från den verkliga världen (den kan verkligen vara ryslig). Men så är skrivandet vansinnigt roligt också.

Arnold drog cigarröken djupt ner i lungorna. Det var fel, man skulle låta den vara kvar i munnen. För att smaka på den, njuta. Men Arnold behövde röken i lungorna, så att den kom ut i blodet, för att lugna nerverna.

Han satt i skinnfåtöljen i vardagsrummet med cigarren i ena handen och ett till brädden fyllt whiskyglas i den andra. Bredvid honom på golvet stod en gran klädd i kulor, glitter och figurer. Det var som om en hel armé av tomtar och änglar gjort gemensam sak av att klättra upp bland grenarna, trä snaror runt halsarna och begå kollektivt självmord. Arnold kunde sympatisera med dem.

I köket sprang Arnolds hustru fram och tillbaka med sitt stora arsle mellan kylskåp, skafferi, skärbrädor och kastruller. Mellan hennes fötter trippade katten och försökte fånga sin mattes uppmärksamhet. Iris mumlade för sig själv men ibland höjde hon rösten och orden fann sin väg till honom: ”Satans slöfock, sitter och super och jag sliter arslet av mig…”

Sedan mummel, mummel.

Arnold slöt handen hårdare kring glaset. I radion spelades julvisa efter julvisa, men nu lät han radion vara. Han hade stängt av radion flera gånger, men Iris hade slagit på den igen lika ofta, varje gång med något mer eftertryck än föregående gång. Nu hade han lärt sig att trycka undan musiken, låta den sväva identitetslös i luften. Den var ändå inget annat än ett naivt försök att inbilla människor att julen trots allt kunde vara något annat än en pina.

Katten skrek plötsligt till. Iris hade trampat den på svansen och katten sköt rygg och fräste.

”Ge dig iväg, ditt kattskrälle!” röt Iris och föste iväg katten med foten så att den for ett par meter över golvet. Hon brände sedan ögonen i Arnold samtidigt som katten kvickt försvann in i vardagsrummet och in under fåtöljen. ”Ta hand om ditt odjur! Om du inte tänkt göra någonting annat så kan du väl ändå hålla fanskapet ifrån mig! Om du nu ens orkar ta din mage upp ur den där fåtöljen.”

Hon satte en hand mot dörrkarmen och avlastade kroppen, tog några väl medvetna andetag och drog handen över sin svettglansiga panna. Med en trött blick i golvet och en droppe som kämpade för att frigöra sig från nästippen fortsatte hon med en mer sansad röst: ”Anders och Elin kommer om en timma. Jag kommer inte hinna färdigt om du inte hjälper till — du lovade att du skulle ta hand om skinkan.” Hon tittade upp på honom, tröstlöst.

Arnold gav sin hustru en vattnig blick och lade märke till att han inte kunde fokusera ordentligt. Det var bra. Han drog ett bloss och andades ut så att röken stod som ett moln mellan honom och hans hustru, fick henne att för ett underbart ögonblick bli diffus och otydlig. Nästan försvinna.

Iris fnös. ”Jävla drummel, om du ens var hälften karl av den du inbillar dig att du är så skulle du åtminstone försöka låtsas vara till någon nytta. Du är inte annat än en stor jävla böld. En cancersvulst.”

Hon vände på klacken och Arnold var glad att slippa se hennes plufsiga, fuktiga ansikte. Å andra sidan blev det inte mycket bättre — hennes feta, stripiga hår och hennes breda arsle fick honom att rynka på näsan och han lyfte glaset så att det kom att vila mot läpparna, blundade och drog in den skarpa doften i näsan. Han tippade sedan glaset och lät hälften av dess innehåll rinna mellan tänderna, svalde med en klunk. Whiskyn fick — tillsammans med cigarren — hans hjärta att slå långsammare, och den påminde honom om att livet inte alltid var ett helvete. Eller att man åtminstone kunde lura sig själv att tro det.

Anders, hans son, var allt annat än vad Arnold önskat att hans son skulle vara. En nolla som inte kunde dela en öl med sin farsa ens på julaftnarna eftersom att han skulle köra hem sedan, trots att hans fru inte heller drack en droppe. Han avskydde inte sin son, men han gillade honom inte heller. Anders hade utbildat sig och blivit en storstadsfjolla som drack grönt te till fika och Pommac på kräftskivor.

Fortsätt

 

”Helvete!” hördes från köket. ”Köttbullarna har bränt vid!”

Arnold hörde skramlet av kastruller och hur Iris skrapade loss de förstörda köttbullarna ur stekpannan. Så kom snyftningarna och Arnold suckade. Samma visa varje år. Hur svårt kunde det vara ett steka några ynkliga köttbullar?

Arnold lade cigarren i askfatet på bordet, ställde sig upp med ett fast grepp om whiskyglaset. Knäna knakade under den tilltagna kroppshyddan. Han hade faktiskt lovat att ta hand om skinkan. Det hade varit under ett svagt ögonblick och hans hustru hade lurat honom till det. Hon hade helt enkelt tjatat på honom till den gräns att tanken på att ordna med skinkan var lättare att uthärda än att fortsätta vara tvungen att lyssna på hennes skräniga röst.

Iris hade sjunkit ner på golvet och satt med knäna uppdragna mot bröstet och grät tyst. Hennes axlar guppade upp och ner.

”Skärp dig”, sade Arnold när han klev över tröskeln. ”Gröten kokar, bränn inte vid den också. Var har du kniven? Jag ska skära ner skinkan. Så blir åtminstone någonting gjort här.”

Iris svarade inte. Hon tittade inte ens upp. Det gjorde Arnold ingenting. Han var nöjd med att hon för en gångs skull höll tyst.

Han drog ut översta lådan invid spisen, tog fram köttkniven och lade den på köksbänken. Sedan öppnade han kylskåpet och stod en stund och betraktade innehållet medan han smakade på whiskyn igen. Han sänkte glaset och skrattade till, ett läte som, mer än någonting annat, påminde om när någon harklar upp en slemloska .

”Jösses, som du ser ut”, sade han och tog ut en tallrik på vilken det låg ett grishuvud. I dess mun satt ett rött äpple. Han höll upp det framför sig och de svarta ögonen stirrade rätt igenom honom. ”Fy fan”, sade han och vände sig om för att ställa tallriken på köksbordet, men hejdade sig.

Iris hade kommit på fötter nu, stod lutad med ena handen mot diskbänken och tittade på honom med röda ögon. Mascaran hade runnit ner över kinderna och hennes hår stod på ända. Så plötsligt började hon att skratta så att hennes hängande bröst guppade på ett motbjudande vis under hennes tröja. En rad av ojämna och sneda tänder fick Arnold att rysa; tänk att han rört vid dem med sin tunga.

Han var inte van vid att hon skrattade — hon hade slutat med det för många år sedan — men framförallt var han inte van vid att hon skrattade åt honom.

”Vad är det med dig?” sade han och kände hur kinderna hettade.

Men Iris kunde inte svara, hon fortsatte bara att skratta. Pekade på grishuvudet, på honom och sedan tillbaka på huvudet. Arnold tog ett steg fram mot henne. Whisky skvalpade ur glaset och rann ner längs sidan. Iris tystnade och bet sig i underläppen. Hon var rädd för honom och det var bra. Han hade aldrig lagt hand på henne men hon visste — de båda visste — att det varit nära flera gånger. Oh, så nära. Och det skulle gudarna veta, det var det nu också.

”Jag frågade vad fan det är med dig!” skrek Arnold och kastade whiskyglaset i golvet så att det splittrades över hela köket. Sedan tallriken med grishuvudet, som rullade och skuttade över golvet och lade sig tillrätta invid Iris fötter.

Iris läppar började darra och små muskler i ansiktet började rycka. Så kunde hon till slut inte behärska sig längre och hon brast åter ut i ett galet kackel.

”Så lika”, fick hon fram. ”Du och…” Hon slog händerna mot knäna i ett försök att få luft. ”Du och grisen.” Hon kippade efter andan — ögonen var fyllda av tårar och kinderna strimmade — och fick till slut fram: ”Ser inte skillnad på er.”

Arnold sade ingenting, ögonen blev svarta.

”Välkomna alla hem till Grisen och Irisen!” gastade Iris och bröt ut i ett fasansfullt skränande igen.

Med ens förstod Arnold vad han måste göra, vad han egentligen borde ha gjort för länge sedan. Han hade stått ut med hennes gnat, hennes hån och hennes andedräkt alldeles för länge nu, längre än vad någon barmhärtig gud någonsin kunde ha hjärta att kräva.

”Vem är det som är en gris, din fula sugga?” sade han och stegade mot henne.

Iris såg genom ett diffust hölje av tårar att Arnold sköt fram mot henne. Hon visste att nu var det över, men hon kunde inte sluta skratta. Det gjorde så ont i magen, och det fick henne att skratta ännu mer. Arnold skulle slå ihjäl henne, och vilken överraskning det skulle bli för Anders, Elin och barnen när de kom.

God jul på er, tänkte hon.

Då skrek Arnold till. Och föll till golvet med ett par ordentliga dunsar. Där låg han sedan och kved. Det fick Iris att faktiskt sluta skratta. Hon torkade ögonen med ena handen och fann sin man ligga utsträckt som en fet sjöstjärna — som en julstjärna, tänkte Iris, och fnissade — bland glas- och tallriksskärvor och whisky. I ena fotsulan satt en stor glasbit, färgade sockan röd.

Hon tittade ner på grishuvudet vid sina fötter.

”Nu eller aldrig”, grymtade det, med äpplet kvar i munnen. ”Nu eller aldrig.”

Iris fnissade igen, kände att ett bubblande skratt ville bryta sig ut, men hon höll det tillbaka. Visste att om hon lät det komma fram så fanns det inget sätt att trycka undan det igen. Inte med Arnold omtöcknad och utfläkt på golvet och ett grishuvud som pratade med henne från golvet.

”Nu har det verkligen slagit slint, Iris”, sade hon till sig själv.

”Ja”, sade grisen, ”det har det verkligen gjort. Och det är därför det är nu eller aldrig, eller hur?” Grymt, grymt. ”Nu eller aldrig, Iris.”

Iris ryckte ut äpplet ur munnen på grishuvudet. Satte sig sedan på knä bland glassplitter på golvet bredvid sin fete man till gris och tryckte så hårt hon kunde äpplet i munnen på honom. Några av tänderna som slogs ut for ner i svalget på honom.

”Den här gången har det gått för långt”, sade Iris. ”Nu har jag fått nog av din skit!”

Hon satte ett knä över hans bröstkorg och la en hand över munnen på honom, tryckte äpplet längre ner i käften och någonting knakade till — antingen ytterligare en tand som gav vika eller käkleden som gick itu. Hon körde ner två fingrar så långt hon kunde i näsborrarna på Arnold och drog huvudet bakåt.

”Vem är det som ser ut som en gris?” Saliven stänkte i ansiktet på Arnold. ”Kan du säga oink oink?”

Iris kände hur Arnold började streta emot, som om han plötsligt förstod vad som höll på att hända, som om han vaknat till på riktigt. Han försöka ta sig loss men han var alldeles för svag, fanns knappt någon styrka. Och den som fanns rann ur honom snabbt. Ögonen blev så stora att Iris för ett ögonblick var säker på att de skulle ploppa upp som två pingisbollar. Vilken syn det hade varit!

”Oink oink oink!” sa Iris.

Snart blev kroppen under henne slapp och händerna slog ljudligt i golvet. Iris satt kvar en stund — med en hand över Arnolds mun och med två fingrar i hans näsa — tills hon var säker på att hon aldrig igen skulle behöva höra hans jobbiga röst.

Hon ställde sig upp och tittade en stund på sin före detta fästman, sedan på grishuvudet, som låg där på golvet och tittade på henne med sina svarta ögon. Nu var det tyst, men utan äpplet i munnen såg det ut att flina.

Iris log. Tittade tillbaka på Arnolds plufsiga ansikte och de utstående ögonen.

”Undrar om de märker någon skillnad”, sade hon och sträckte sig efter köttkniven.

RIKARD SLAPAK
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Gå till Toppen