Julskräck: Snögloben

Prosa & poesi
”Snögloben”. Illustration/collage: C Altgård / Opulens.

NOVELL. Opulens novelltävling är avgjord. Vi publicerar nu de sex vinnarna. I dag publiceras texten som kom på tredje plats. Novellen, som skrivits av Johanna Sernelin,  skildrar ett julfirande med oväntade vändningar och i en tid när tiggare åter syns på Sveriges gator. 

 

 

Snögloben kommer på plats nummer tre i Opulens novelltävling Julskräck. Johanna Sernelin jobbar i Socialtjänsten och skrivandet präglar både jobbet och fritiden. Under den senare skrivs främst noveller och romaner som hamnar i byrålådan. Hon bor med make, en dotter på snart fyra år och en katt i en mindre stad i södra Sverige.

— Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara!

Det är bara Magnus som sjunger och sveper sedan nubben. Den tredje, för hans del. Hustrun, Mikaela, smuttar på sin, hennes första och enda, och tittar stint på honom, kommunicerar utan ord.

Slappna av kärring, tänker han. Han som har jobbat så hårt (men då var inte det bra, då jobbade han för mycket!). Köpt allt hon ville ha. Sprang halvt ihjäl sig på stan för att hitta exakt den klockan från Cartier hon pekat ut, tills han kom på att den kunde beställas på nätet.

– Jag vill ha mer macka, säger Agnes sex år.

Det är typ det enda hon äter på julbordet. Smörgås med julskinka, mycket smör. Inte köttbullar, inte prinskorvar, inte Janssons frestelse. Absolut inte sillen. Bortskämda unge, tänker Magnus.

Sonen, Matteo åtta år, äter desto mer. Redig pojke. Även om han envisas med ketchupen.

— Kommer inte jultomten snart? undrar Agnes och skruvar på sig.

Hon har alltid haft svårt att sitta stilla vid matbordet. Hoppar upp och ner på stolen. Nu tittar hon längtansfullt mot granen som glittrar i ett hörn av vardagsrummet. Men det är främst julklapparna där under hon sneglar åt.

— När kommer han? undrar Matteo.

I bakgrunden en spellista med julmusik från Spotify på låg volym. ”All I want for Christmas is you”. Röda blommor, julstjärnor, i fönstren. Vita amaryllis. Moderna adventsljusstakar från Royal Design.

— Men sluta tjata! säger Magnus. Tomten kommer samma tid som alla år.

— Fast det är inte den riktiga jultomten, säger Matteo och ler överlägset mot Agnes.

— Jo! tjuter hon. Men han kommer inte till dig, för du är inte snäll!

— Nu lägger ni av annars kommer han inte alls! gapar Magnus.

— Skinka, mamma, säger Agnes.

Mikaela reser sig och ställer sig vid köksbänken. Magnus fyller på nubbeglaset med OP.

Han ser hur hon greppar kniven för att skära fler skivor av julskinkan. Men hon skär inga fler skivor, utan vänder sig om med kniven hårt i handen. Det blänker till i hennes ögon. Sedan intar ett slags plastig tomhet blicken. Ett frånvarande.

Fortsätt

 

Magnus ser plötsligt suddigt. Eller om det bara är Mikaelas ansikte som ter sig suddigt. Han blinkar med ögonen och drar ihop ögonbrynen. Ansiktet av tiggarkvinnan han sprungit på två gånger på kort tid syns hastigt i Mikaelas ansikte. Ett liksom torrt och skrynkligt ansikte med hårda drag.

Tiggarkvinnan hade trängt sig på honom utanför en smyckesaffär. Fått honom att stanna upp några sekunder. Fått honom att på märkligt vis snabbt reflektera över det kommande julfirandet inne i värmen, medan andra stod frysande och tomhänta utanför.

— Du som har allt, har du inget att avvara? sa hon med bruten röst.

Ryggen var krum och kläderna tunna för väderleken. Runt omkring skyndade folk förbi med välfyllda shoppingkassar.

— Nej, fräste han.

Och vad visste tiggerskan om att ha allt? Han var belånad upp över öronen. Arbetade 80 timmar i veckan de flesta veckor om året och ville bara ha lugn och ro när han kom hem, istället för tjat och fler krav.

Några dagar senare var tiggarkvinnan utanför hans jobb. Ville ge honom något. Ur en kasse dök en snöglob upp som hon höll fram. Skakade den framför honom. Snöflingorna dansade runt över den ensamma snögubben med två svarta prickar som ögon. Den gjorde honom illa till mods.

— Jag ska inte köpa något!

Nu måste faktiskt samhället ta tag i det här. Förbjud tiggare, tänkte han och skyndade därifrån.

— Den är inte salu. Det är en gåva… Men detta hörde inte Magnus.

Hon stod kvar och såg efter honom, hade fler att besöka. Fler snöglober att ge bort.

— Mikaela? säger Magnus lågt och funderar på hur många snapsar han druckit egentligen.

Hon blinkar och ruskar på huvudet. Tittar förbryllat på kniven och vänder sig till julskinkan igen. Ansiktsdragen av tiggarkvinnan försvinner lika fort som de tycktes uppstått.

— Här, säger Mikaela och ger Agnes en skiva till hennes smörgås.

Magnus dricker två nubbar till. Snabbt. Låter drycken mjuka upp honom. Stressa ner. Fast han blir tvungen att åka in till kontoret i morgon.  Det ska gå snabbt. Måste bara bevaka en viss affärstransaktion. Delegera och lita på medarbetare är inte hans starka sida, fast enligt Magnus själv är det tvärt om en stark sida. Han får saker gjorda. Och på rätt sätt.

Jultomten, grannen som Magnus betalat överpris för, knackar på dörren och ungarna tjuter av lycka. Men när han kommer in i huset och ska påbörja julklappsutdelningen kryper Agnes upp i sin mammas famn och försöker motstå impulsen att suga på tummen.

När alla fått sina julklappar och det börjar rivas av papper, dröjer sig tomten kvar en stund.

— Den här var till dig, säger han med tillgjord röst. Om du varit snäll i år. Vad säger ni barn, har pappa varit snäll i år?

— Ja, ropar de i kör. Överlyckliga över sina julklappar.

Mikaela svarar ingenting, betraktar istället en nätt klocka på sin handled. Han räcker Magnus en liten fyrkantig julklapp utan avsändare. Mikaela rycker på axlarna. Han ska snart öppna den. Men först bjuder han grannen, det vill säga tomten, på ett järn vid ytterdörren. Bjuder även sig själv och börjar bli behagligt såsig i skallen.

— Var kom det där paket ifrån?

Grannen, det vill säga tomten, svarar inte utan är redan stapplande på väg därifrån.

Magnus river av det röda, glansiga pappret. En anspråkslös papplåda. Öppnar den och lyfter upp snögloben som ligger där i. Han stirrar på snögubben. De svarta prickarna stirrar tillbaka. Ett obehag sköljer över honom. Mår lätt illa. Ingen mer nubbe för mig, tänker han och ställer snögloben på fönsterbrädan.

Julklappsutdelningen fortsätter med klapparna som ligger under granen. Barnen är pigga och glada. Exalterade. Till och med Mikaela ser nöjd ut.

Magnus blick dras ständigt till snögloben. När han rör sig i vardagsrummet tycks de svarta prickögonen följa honom. Han får göra sig av med den. Eller lämna tillbaka den till grannen, som själv måste ha råkat ut för samma tiggerska. Jäkla ohyra, tänker han.

Innan han går upp på ovanvåningen ser han mot snögloben. Snön yr där inne som om någon precis skakat den.

Han vaknar av ljud. Men det är inga plötsliga eller höga ljud. Han lyssnar, sträcker ut armen och märker att ena sänghalvan är tom. Viskande röster, tassande fötter.

Magnus sätter sig upp i sängen, det snurrar till, men han är nu klarvaken. Lyssnar. Ljuden kommer nerifrån. Han smyger nerför trappan och finner Mikaela och barnen framför snögloben. Ett viskande fnitter.

— Vad gör ni?

De stelnar till och tystnar, alla tre. Står med ryggen emot honom. Ett mjukt sken från adventsljusstaken lyser i köket som ligger i anslutning till vardagsrummet för öppen planlösning.

Magnus sväljer. Munnen torr med bismak av sprit. Mikaela rör långsamt över fiskbensparketten, går mot köket utan att se åt honom. Barnen står kvar, fortfarande med ryggen mot honom, men med ansiktena mot snögloben.

Stötar av obehag sticker i kroppen på honom medan Mikaela drar ut kockkniven, den stora, från knivstället.

— Men vad gör du?

Hon går mot honom, höjer handen, höjer kniven. Blänkande stål. Hennes ansikte uttryckslöst, ögonen plastiga som svarta prickar.

Hjärtat skenar i bröstkorgen. Andhämtningen ökar. Han tittar åt barnen. Deras små, mjuka kroppar där en kniv lätt skulle sjunka in, trasa sönder. Mikaela kommer närmare. Han backar, håller avvärjande upp händerna.

— Nu tar vi det lugnt.

Ingen respons.

— Mikaela, hör du mig?!

Han höjer rösten. Fortfarande ingen respons. Han ropar åt barnen. De reagerar inte. Hon är bara några meter ifrån honom. Barnen står längre ifrån. Orörliga och tillsynes ohörbara. Blixtsnabba tankar. Kasta sig mot Mikaela och avväpna henne? Kasta sig mot barnen och få dem ut här ifrån? Det här händer inte på riktigt. Medan tankarna far runt i skallen i oordning gör Mikaela ett utfall i rekordfart.

Magnus tänker inte alls längre. Bara kroppen som tar till flykt och rusar klumpigt upp för trappan. Kroppen skakar kraftigt som i ett krampanfall. Benen bär inte och han säckar ihop på golvet. Allt blir tyst omkring honom, bara ett svagt sus i öronen som verkar ha slagit lock. Utanför fönstren på ovanvåningen ser han ett snöfall som lyses upp av en gatlampa. En sekund av stillhet. Ögonen tårar sig. Hjärtslagen spränger i bröstet.

Mikaela har inte rusat upp i trappan efter honom. Oviss tid passerar, det känns som minuter, timmar, kanske bara sekunder. Herregud, barnen! Barnen är kvar där nere, skyddslösa. Vad fan är det som händer? Kommer upp på benen igen.

Nu hör han igen. Inga skrik, men något slags jämmer. Konstiga dunsar. Något spetsigt ljud. Skrapande ljud.

Han rör sig långsamt nerför trappan så tyst han kan. Vågar inte andas, men andas är precis vad kroppen gör ändå. Snabbt och stötvis. Det spetsiga ljudet. Han ser nu. I skenet från adventsljusstaken och det onaturliga ljuset gatubelysningen kastar in i vardagsrummet. Det spetsiga ljudet. Kniven som stöter genom Agnes kropp. Hennes hår ligger ljust om huvudet likt en gloria. Mjukt och trassligt. En hastig minnesbild av henne som bebis. Len och mjuk bebiskropp. Knubbiga händer som kramade hans fingrar.

Agnes nattlinne med rosa hjärtan på i knölig, blodig sörja. Fållen har hasat upp och han skymtar små trosor där under. Kniven går igenom hennes tunna kropp. Genom magen. Stöter i parketten. Skrap och knak.

De jämrande ljuden har upphört. Det som är kvar av Matteo ligger i närheten av Agnes. Ursinniga knivhugg har demolerat kroppen. Magnus ser hur armarna och händerna är sargade som om han försökt försvara sig. Hade han kvidit efter pappa? Blodet, som svarta vattenpölar på golvet, flyter ut.

Han rusar fram till Agnes. Lyfter hennes huvud mot sitt knä. Skriker rakt ut i julnatten. Mikaela reser sig upp. Handen, med kniven som hon höjer, är blodig. Rött rinner längs armen. Lukten av kroppar, något sötaktigt och skräck sticker honom i näsan. Med sitt frånvarande uttryck möter hon hans uppspärrade blick. Inte sant, inte sant, tänker han. Nu ler hon på vansinnigt vis och lägger huvudet lätt på sned.

– Vad hur du gjort? rösten ynklig och främmande.

Mikaela svarar inte. Utdelar istället ett sving mot honom med kniven och han rycker undan, tappar Agnes huvud som faller och slår mot golvet. Dunk. Ljudet gör ont i honom. Min älskade lilla flicka.

Mikaela närmar sig. Han backar mot väggen och fönstret där snögloben står och betraktar alltsammans.

Hon höjer kniven och siktar mot hans bröst. Armarna far upp, håller dem skyddande framför sig. Blicken riktar han ner mot barnen. De förstörda och livlösa barnen. Släpper sin gard. Låter armarna falla. Det är över. Allt är över. Inget spelar längre någon roll. Ett vacklande steg bakåt, axlarna nersjunkna av resignation.

Kniven far genom luften med kraft. Han sluter ögonen. Väntar på hugget. Nedre delen av ryggen mot fönsterbrädan. En slags baksug drar i kroppen. Han tappar andan. Kroppen pressas samman. Inget hugg. Slår upp ögonen i nästa sekund. Kan inte röra sig. En slags hinna i vägen för synen, men han ser vardagsrummet. Tyst och stilla. Försöker skärpa blicken, men fortfarande den där plastiga hinnan framför. Kan inte röra sig. Tar i. Skriker utan ljud. Hans frustrerade försök får det att skaka omkring honom. Ett snöfall seglar ner. Snöar det inomhus? Han fattar ingenting.

Nästa dag, juldagen. Magnus ser hur barnen kommer nerför trappan klädda i pyjamas och nattlinne. Han ropar på dem, skrattar och gråter.

— Ni lever!

Men ingen hör honom. Mikaela kommer ner efter dem och går till köket. Sätter på kaffebryggaren. Sedan kommer en annan gestalt ner för trappan. Magnus ser sig själv. Ser hur han själv omfamnar Mikaela vid kaffebryggaren. Ser sig själva skoja med barnen. Ser sig själv glad och lugn.

— Här är jag! ropar han. Fast han vet inte riktigt själv var han egentligen är.

Mannen går fram till fönsterbrädan och lyfter snögloben. Magnus stirrar på sig själv, men genom snögubbens plastögon. Mannen skakar globen och Magnus skakar där inne utan att kunna göra något åt det. Bara stirra tillbaka. Mannen synar snögubben och ler. Snart kommer Magnus packas undan i mörk flyttlåda med texten ”Julsaker” på och varken se dagens ljus eller sin familj på nästan ett år.

— Jag har några förändringar på gång som jag vill informera om, säger den nye Magnus. Jag tänker dra ner på arbetet och syssla mer med välgörenhet vid sidan om.

— Åh, äntligen, säger Mikaela och ser lycklig ut. Vilken underbar julklapp.

JOHANNA SERNELIN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.

Ögon

LYRIK. Else-Britt Kjellqvist är en välmeriterad poet och författare. Här presenterar vi

Högstadiet

NOVELL. I en kristallklar och koncis novell skildrar Björn Muda skolans värld.
Gå till Toppen