För världsmedborgarskap med global rörlighet

Krönikor/Samhälle.
Bild: Pixabay.com

ÖPPNARE VÄRLD. Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har varje individ rätt att emigrera men äger inte motsvarande rätt att komma in i ett valfritt land. Ett grundläggande fel med vår värld menar Vladan Lausevic.

 

 

Idéerna om öppna gränser och global rörlighet handlar om både synen på frihet och mänskliga rättigheter samt om behovet av ett världsmedborgarskap i konkret mening. Trots de senare årens politiska händelser i USA och EU finns det trender som går i positiv riktning.

Under mitten och slutet av 2018 uppmärksammades det runt om i världen att det gått 60 år sedan tillkomsten av FN:s deklaration om de universella mänskliga rättigheterna. Samtidigt pågick en debatt i Sverige, präglad av desinformation och felaktigheter, om att FN:s migrationsramavtal skulle handla om att göra migrationen till en mänsklig rättighet. Så är inte fallet med tanke på avtalets utformning. Men är det då verkligen ett problem att tänka sig att det borde vara universell rättighet att fritt få migrera från plats A till plats B?

Man kan säga att de mänskliga rättigheterna fungerar som en sorts global konstitutionalism i brist på världsmedborgarskap i konkret mening. De mänskliga rättigheterna ger individen skydd och suveränitet vid interaktioner med offentliga institutioner. Samtidigt finns det paradoxer och brister. Dels kan det råda obalans mellan negativa och positiva rättigheter, alltså när det kommer till hur mycket det offentliga ska bekosta när det gäller rättighetsutövningen. Dels har en människa enligt FN:s deklaration rätten att emigrera men äger inte motsvarande rätt att komma in i ett valfritt land.

Argumenten för global fri rörlighet och öppna gränser brukar fokusera på ekonomiska aspekter som jobb och sysselsättning men det finns även mer rättighetsbaserade resonemang. Libertarianen och professorn Bryan Caplan anser att USA:s regeringar genom åren har tillämpat en migrationspolicy som bryter emot de mänskliga rättigheterna. Exempelvis för att hindra människor från att samspela med varandra, skapa föreningar och arbeta men också när människor behandlas illa i fängelser och på deportationscenter.

En vanlig invändning emot idéer om fri rörlighet är att staten och dess befolkning enligt principen om nationell suveränitet har rätt att bestämma om invandringen. Ironiskt nog är det också en del av FN:s suveränitetssystem. Åtminstone i teorin kan en stat införa öppna gränser så länge det finns tillräckligt med stöd för det.

Det mest konkreta exemplet hittills är den europeiska fria rörligheten men den bygger egentligen på politisk och ekonomisk integration både genom marknadsfunktionen och medborgarskapet. Men EU:s historia är också en historia om förändrad syn på begreppet suveränitet. Man kan säga att EU-medborgarskapet ger individen en suveränitet som i princip står över staternas.

Undantag finns förstås, och som Caplan menar borde i princip alla människor, såvida man inte sitter i fängelse, kunna röra sig fritt globalt. Det skulle kunna leda till att radikalt minska den globala fattigdomen och göra världen rikare, enligt vad ekonomer som Caplan kommit fram till, med upp till 75 biljoner dollar initialt, inom loppet av 3-4 månader, om alla gränser var öppna.

Frågan är alltså hur den globala konstitutionalismen kan förändras i en riktning där suveränitet blir mer människocentrerad och mindre statscentrerad? En teknologisk lösning som redan existerar är Self-Sovereign Identity (SSI). SSI gör att ingen är papperslös eller utan identifikation eftersom individen är suverän och äger sin identitet. På det sättet kan man ingå i samspel med andra individer och institutioner. Man skulle kunna på lång sikt avskaffa passystem och i sin radikala form kan SSI fungera även i form av ett chip i fingret. Med SSI förverkligas frasen att ”ingen människa är illegal” eftersom varje människa har sin identifikation med sig även på resande fot.

För mer information om vad det innebär att vara illegal rekommenderas boken Illegal av John Dennehy om sin historia som migrant i Ecuador. Det är en historia om hur människor i grunden är goda, kommer överens och finner sympati för varandra medan det offentliga skapar hinder och problem. En historia om John och Lucia som kämpade hårt för sin kärlek gentemot korrupta och inkompetenta myndigheter. Som Dennehy säger, i sin kritik av gränser och hinder, är fallet att skor tillverkade i Kina kan röra sig till USA utan större hinder medan den som har tillverkat skorna kan inte göra det: “Pengar rör sig fritt över gränserna, men människor kan inte göra det. Det är något fel på vår värld när valutor har större rätt att röra sig än människorna.”

VLADAN LAUSEVIC
vladan.lausevic@opulens.se

Alla artiklar av Vladan Lausevic

Vladan Lausevic är stockholmare och aktiv som skribent, liberal debattör och aktivist med intresse för såväl mjuka som hårda politiska frågor. I bagaget har en examen i historia och Europastudier. Vladans motto: “Jag har ingen identitet, jag har bara identiteter”.

Det senaste från Krönikor

0 0kr