Dela:

Bläddra per

“Det är sjukt att du ens ringer mig”

Foto: Frankie Fouganthin

EXTREMISM. “Hej, är det IS? Jag är reporter på Kvällsbladet och undrar om du skulle vilja kommentera vår artikel om era attacker mot civila i staden X? Du kanske vill berätta lite om er ideologi också, typ varför ni gillar att spränga folk?”

Chansen är liten att ett sådant telefonsamtal kommer att höras på en seriös nyhetsredaktion inom den närmaste tiden. Få reportrar får ens infallet att försöka få tag på en talesperson för islamistiska grupperingar eller, för den delen, andra våldsbejakande rörelser. Så varför ger svenska medier högerextremister möjlighet att uttala sig när journalisterna skriver om dem?

Har vi att göra med en klassisk Lex Breivik, det vill säga, en ljus hår- och hudfärg leder automatiskt till tveksamheter kring terror/extremismetiketten?
Är pöjkar med namn som Andreas och Niklas helt enkelt inte lika läskiga som blodtörstiga jihadister från andra sidan jordklotet och därmed förtjänta av någon slags medial gräddfil som man aldrig skulle upplåta åt Ahmed?


Det går bara att spekulera (med hjälp av mediestudier som stärker ovanstående teser) i orsakerna. Men faktum är att den nu aktuella nazistgruppen är antidemokratisk, kriminell och har blodiga dåd på sitt samvete. Bör den då behandlas som ett folkvalt riksdagsparti av typen Sverigedemokraterna? Mitt svar, baserat på åratal av granskningar av den högerextrema rörelsen, är otvetydigt nej. Att intervjua avhoppare är en sak, det kan ge värdefulla insikter som ligger i läsarnas intresse, men aktiva extremister är bara intresserade av att sprida sin propaganda – om ens det. För låt oss titta lite på vad den nu så medialt heta nazistgruppen faktiskt säger när de får chansen.

I den i övrigt föredömliga artikel som kartlägger de nazister som greps efter upploppet vid septembers bokmässor i Göteborg har kvällspressen gått ett steg längre än vanligt och försökt kontakta varje enskild uthängd nazist. “Vi har sökt Hagman”, “Vi har sökt Pettersson” står det under de 23 namnen. Men svaren blir i vartenda fall antingen tystnad eller förväntade propagandautspel av typen “jag uttalar mig inte till folkfientlig media”.

“Du jobbar för en ondskefull arbetsgivare”, säger till exempel ledaren Pär Öberg, helt i linje med den högerextrema ideologi som pekar ut medier och journalister som judelakejer och rasförrädare som ska hängas från lyktstolparna när den vita revolutionen kommer (och hotas, förföljas och trakasseras innan dess, vilken adderar ännu en bisarr dimension till mediernas försök att kontakta rörelsens företrädare).

“Jag förstår inte varför Expressen håller på och ringer oss,” sade samme Öberg redan för flera år sedan när NMR var SMR . “Det är sjukt att du ens ringer mig”, konstaterar han nu när GT söker kontakt i september i år. Som mediebevakare är det tyvärr svårt att inte instämma i extremistens frustration.

LISA BJURWALD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Lisa Bjurwald